Stäng
blog-header
juni 16, 2014
Judith Kiros, bloggare
Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Nordiskt Forum, fultolkningar och kritik

I helgen var det då äntligen dags för Nordiskt Forum i Malmö – årets stora feministiska sammankomst. Flera tusen människor närvarade – och äntligen kunde de olika feminismerna samlas och utforma en gemensam politik. Eller?

Kritik rörande hur forumet hade arrangerats och organiserats lyftes redan tidigare under året. Den antirasistiska och feministiska tankesmedjan Interfem menade att priset för att delta – samt biljettpriset för privatpersoner – var för högt. Vilka har råd, undrade man? Och vad har det för konsekvenser för mer marginaliserade gruppers deltagande och påverkan?

Under veckan som har gått har fler problem framkommit. Under öppningsdagen bjöd man in en humorduo som, utstyrda i guldkedjor och push-up, drev med utseendefixering, twerking och afroamerikansk slang – något flera personer lyfte som problematiskt. Är humor grundad i att parodiera en viss typ av femininitet och rasistiska stereotyper om svarta verkligen lämpligt för ett feministiskt forum?

Själv blev jag inte förvånad. Såg fotona och tänkte: ”Jaha, vad annars?” Visste att alla klagomål skulle bemötas med: ”Men sluta gnälla! Aldrig kan vi feminister bara samsas!” (Som att frånvaron av kritik betyder att man är sams – inte att man väljer att vara tyst.)

Samtidigt skrev Maria Ramnehill och Johanna Marseille, båda transaktivister, feminister och superpersoner, på twitter om att transfobiska talare hade bjudits in till forumen. Julie Bindel, en brittisk radikalfeminist, var där för att prata om sexarbete (var god notera att inga sexarbetare, såvitt jag vet, hade bjudits in för att diskutera sina villkor) – utan att någon ifrågasatte eller kritiserade de transfobiska åsikter hon vid flera gånger har uttryckt. (Samma person har även sagt att bisexuella kvinnor sviker kampen mot patriarkatet genom att även ligga med män.) Ingen ansvarig har, såvitt jag vet, gått ut med en förklaring till eller ursäkt för rörande transfobiska talares närvaro på forumet. Som så många andra gånger i feministiska rum verkar det som om transfobi bara är något man får stå ut med, typ som att en person har dålig andedräkt. Lite pinsamt, men vad ska man göra? Den här personen har så många andra bra kvaliteter – exempelvis dansar den jättebra!

Sist avslutades forumet med att Solveig Horne från Fremskrittspartiet bjöds in för att ta emot dokumentet med jämställdhetspolitiska förslag vissa personer hade tagit fram i och med mässan. Och när en representant för ett rasistiskt, kvinnohatande och homo-och-transfobiskt parti tar plats på ett feministiskt forum för att tala – ställs den till svars för sina åsikter kring kvotering i bolagsstyrelser.

Idag kritiserade en stor samling antirasistiska feminister Nordiskt Forum ur ett intersektionellt perspektiv. Journalister, aktivister, författare och politiker skrev under med sina namn och förtydligade varför Hornes och Bindels närvaro på mässan var ett problem. Efter de clusterfucks jag listade ovan klappade mitt hjärta lite hårdare när jag läste texten – fan vad bra folk är! Det inomfeministiska samtalet är levande, det är vaket, det är skarpt!

Men såklart dök den gamla vanliga reaktionen upp – sluta bråka! Denna gång var det vänsterpartisten Anna Herdy som stod för förmaningen. Enligt Herdy ”fultolkar” man Nordiskt Forums intentioner när man menar att exempelvis Hornes närvaro passivt legitimerar hennes åsikter.

Okej, då. Låt oss strunta i intentionerna. Låt oss fokusera på konsekvenserna ett litet tag.

För faktum är att vilka man bjuder in, hur man sätter priserna, samt hur man tar tillvara på kritik har konsekvenser för hur forumet utformas. Många har lyft att närvaron av rasistiska och transfobiska talare förstör det ”trygga rummet” för många feminister – men jag vill också lyfta att dessa personers närvaro blottlägger vilka normer som styr.

Med det menar jag: om man bjuder in personer som har gjort rasistiska och transfobiska uttalanden pekar det på att de styrande normerna i rummet är (delvis) vitheten och cisnormen. Och inträdesbiljetten? Det kan väl säga någonting om publikens klasstillhörighet. ”Jaja, gud vad fluffigt, Judith!” kanske ni utropar. ”Blah blah styrande normer, vi ska snacka kvinnofrågor!”

Jovisst! Men problemet är ju att de normerna också påverkar vilken feministisk politik som förs fram – och vad som ses som ”kvinnofrågor”.

För nu var tanken att vissa deltagare på forumet skulle ta fram ett jämställdhetspolitiskt dokument, som man i förlängningen hoppas ska påverka den nordiska jämställdhetspolitiken. Alltså: det fanns ett politiskt mål med forumet. Men innehållet i dokumentet formas ju av vilka perspektiv som dominerar – både i gruppen som har tagit fram förslagen, men också i rummen där det sker.

Den feministiska rörelsen är stor, bred och fett stark. Varje gång folk menar att vi ska ”hålla ihop” och fokusera på den riktiga fienden får jag dock huvudvärk. Vem är den riktiga fienden? Patriarkatet? Jo, såklart. Men för många av oss finns det andra maktordningar vi måste förhålla oss till. Som rasismen. Som transfobin. Som islamofobin. Som funktionalitet. Och dessa andra maktordningar påverkar våra villkor inom patriarkatet, formar hur vår feminism ser ut, och bestämmer under vilka villkor vi kan göra motstånd.

De bestämmer vårt utrymme inom feministiska rum och – som en konsekvens av det – vilken politik som förs fram i våra namn. Om man inte har det i åtanke utformar man ofta en feministisk politik som gynnar en typ av kvinna. För den ”rena” kvinnofrågan är den som endast berör patriarkatet som problem – vi andra krånglar till det genom att vara kvinnor ”plus” någonting annat. (Mängden av gånger jag har tvingats inse att jag är en svart kvinna, och inte bara ”en kvinna”.)

Vi sabbar genom att peka på andra kvinnor och säga: ”Men du lyssnar inte heller på mig.” Genom att peka på att vi inte gärna bidrar till att flytta makten från män som grupp till vita, heterosexuella, cis-kvinnor ur medelklassen som grupp. (We love you, men ni fattar ju själva att det blir skevt som fan!) Vi sabbar genom att säga att vi redan nu måste kunna dela på den makten.

För hundrationde gången: kritik är inte ett dödligt gift, eller tomt poserande, eller teoretiskt tjafs. Infomfeministiska samtal är inte skadliga eller farliga. Allt de gör är att bredda vilka som får plats under termen ”kvinna” och vilka politiska förslag som ses som feministiska. För det är klart att jag är okej med att man jobbar för att gynna en viss grupp av kvinnor – men då får man vara tydlig med det. Då får man se kritiken som ett samtal man började delta i från och med det ögonblicket man började kalla sig för ”feminist”.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler