Stäng
blog-header
mars 3, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Drago Prvulovic / TT

När också staten vill tysta

Det finns många sätt att tysta någon. Att använda hot tycks verkligen löna sig, det visade sig inte minst förra veckan då Alexandra Pascalidou meddelade att hon i alla fall tillfälligt ger upp inför de hot och trakasserier som hon mottagit i åratal, och då även projektet Sajtkoll upphörde bara dagar efter att det dragit igång, på grund av hoten mot de inblandade och deras familjer.

Att storma i sociala medier tycks också fungera väl, av SVT:s avbrutna granskning #vitabolag att döma, till och med när den ”stormen” vid närmare anblick mest verkade vara en handfull rasistkonton och några timbroiter som häcklade granskningen eller spelade ilska mot hypotetiska skallmätningar (en centermans nästan parodiskt ljusfräscha heminredning medverkade visst också).

Även i statlig regi kan man tydligen i dag inrätta ren tankepolis mot godtyckligt definierade radikala element. Trots ett löjets skimmer över hur ”Samtalskompassen” som ska informera om våldsamma extremister kan inkludera förbundet Allt åt alla, mest kända för humoristisk aktivism som “överklassafari”, är det hela ingenting annat än skrämmande. Sossar som registrerar allt till vänster om dem är nu ingen ny idé, men till skillnad från när IB-affären begav sig kan man i dag fronta offentligt med verksamheten. Det är också signifikant för samtiden att det just sker offentligt, inte som hemliga register utan som propaganda.

Jag skriver att det finns många sätt att tysta någon, men det är inte yttrandefrihet det egentligen handlar om. Jag vill till och med påstå att striderna om yttrandefriheten som antas pågå inte existerar, det enda som pågår just nu är en kamp om diskursen.

Kontrollen över åsiktskorridoren, om man så vill, förutom då att ”korridoren” snarare är ett komplicerat vägnät, och inte minst att begreppets popularisering i sig är ett försök att kontrollera vad man åsyftar med det. Därför kan också föreställningen om en kamp om yttrandefriheten ironiskt nog användas för att försöka tysta vissa röster genom misskreditering, som när kritik av rasism behäftas med anspråk på att förbjuda hädelse eller liknande dumheter.

Det handlar om om att forma vårt språk och våra värderingar därefter. Sången som nynnas av samhället, för att tala med Nina Björk. Språket gör oss detta genom ordet “våldsbejakande”, ett rent nonsensord, som flyttar fokus från begångna handlingar till tanken. Allt medan det våld som de facto utövas av staten, av polisen, av ordningsvakter mot barn, och våldet som själva våra nationsgränser innebär, inte längre tycks förstås som våld alls. Vi gör som samhälle på riktigt vapenaffärer med mördande diktatur med ena handen, medan den andra skriver att var och en som inte tar avstånd från ”våld”, definitionslöst, ska registreras och skickas i terapi.

Tro inte detta bara gäller andra, de dumma, ”våldsvänstern” eller ”svarta blocket”. Det är inte en slump att principälskande liberaler fördömde ”skadegörelse” (våld mot egendom är nästa steg) när Fi-aktivister innan valet satte lustiga rosa glasögon på andras valaffischer. Det är samma försök att dra åt gränsen för det extrema. Det är inte en slump att hot – som i sig är våld – på riktigt har nu ersatts i vår språkvärld med kombinationen ”hot och hat”, som vore handling och tanke fullt utbytbara.

Det är inte en slump att DN:s ledarskribenter upprepade gånger sätter Politism och Avpixlat på samma bänk, på det att kraftuttryck utanför deras egen gällande ”åsiktskorridor” skulle vara detsamma som organiserade trakasserier, uthängningar och hot. Det är inte en slump att en handväska som nyss var en odiskutabel symbol för civilkurage plötsligt sorteras under det våldsbejakande.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se