Stäng
blog-header
november 27, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
"Åkte ni hit med ambulansen? Det här är inget sjukhus, det är ett socialt experiment!" Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

När jag såg honom falla ihop blev jag oroad – när jag fick reda på varför blev jag arg

Under en lunchrast på jobbet passade jag på att gå ner på stan för att handla nya påslakan.

På väg till butiken så ser jag hur en ung man vacklar, lutar sig mot ett skyltfönster och sen plötsligt faller ihop på marken. Jag sprang direkt fram till honom för att hjälpa, men märkte att något inte riktigt stod rätt till. Han vägrade visa mig sitt ansikte. Till sist tog jag tag i honom och lyfte upp honom på fötterna, sen frågade jag om han var okej. Då hasplade han fram ”Ja, det är ett socialt experiment, vi står och filmar där borta”.

Det gjorde mig förbannad. Jag sa inte ett ord utan släppte honom och gick iväg.

Jag blev förbannad för att jag kände mig lurad. Det kändes som att någon utnyttjat mina känslor för att producera något menlöst i jakten på att bli nästa youtube-kändis. När jag såg honom falla ihop kickade min kropp igång, adrenalinet flödade. Det sparkade också igång alla möjliga tankar, han kan vara drogpåverkad, sjuk eller en rad andra saker. Nu lämnades jag med alla cylindrar igång utan anledning, hela min kropp uppe i varv och mina tankar på full tilt. Något det här ”sociala experimentet” inte tog minsta lilla ansvar för.

Sociala experiment av dessa slag kan ha en vits. Ibland lyckas de belysa saker på ett effektivt och roligt sätt.

Men just nu känns det som att vi gått över gränsen där man vill göra någon slags samhällsförändring och i stället bara vill chocka och synas, göra en billig poäng. Det blir nästan parodiskt ibland när vi förväntas dra slutsatser om samhället ifrån några få absurda situationer. Dessutom undrar jag vad detta experiment som jag utsattes för skulle bevisa egentligen. Om du ramlar ihop på Stockholms mest trafikerade gågata under lunchtid så kommer folk hjälpa dig? Grattis, ni lyckades.

Precis som rubriker som försöker locka oss till klick genom att spela på våra känslor, rubriken till detta inlägg är ett exempel på det, så utnyttjar dessa sociala experiment våra känsloliv utan att på något sätt ta ansvar för dem. Vi blir utsatta för mer eller mindre traumatiska händelser för att någon ska samla likes på internet.

Jag tänker inte sluta hjälpa människor som ser ut att behöva det, jag tänker inte tvivla innan jag agerar. Men nästa gång jag är med om något liknande tänker jag inte bara gå min väg utan i stället utföra ett eget socialt experiment. Jag kallar det  ”Hur länge behöver man skälla ut en främling på öppen gata tills de förstår att deras sociala experiment är ren bullshit?”.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se