Stäng
blog-header
oktober 6, 2013
Judith Kiros, bloggare
Foto: AP Photo/Luca Bruno

När feminismen möter flyktingpolitiken

Tidigare i veckan skrev Eric Rosén på Politism om båtkatastrofen vid den italienska ön Lampedusa. Han noterade bland annat att över 80 människor befarades ha dött. Den siffran är nu uppe i 127.

Nyheten träffade mig, hårt, i hjärtat. Inte för att jag var förvånad över vad som hade skett – sedan 1988 beräknas ca 20, 000 (20, 000, måste upprepa detta) flyktingar ha drunknat i Medelhavet – men för att jag kände en plötslig hjälplöshet. Hur tar jag mig an något sådant här? Vilka analysmodeller är verksamma? Vad säga?

Det var därför jag nästan grät av lycka, no joke, när jag hittade Flavia Dzodans briljanta blogginlägg: ”Migrants tragic death toll in Lampedusa: only 6 out of 100+ women survived”. I inlägget argumenterar Dzodan för att vi måste kunna närma oss de här frågorna utifrån en feministisk analys. Hon skriver:

[E]ven while dying at sea, in the most precarious conditions, left at the mercy of geography and weather conditions, women are disproportionately affected in ways that are very specific to their gender.

Sedan hänvisar hon till att ungefär sex av hundra kvinnor ombord tros ha överlevt.

Jag funderar ofta kring varför vissa saker snabbt plockas upp som viktiga feministiska frågor, medan andra hamnar i skymundan. Samma sak med antirasism, of course: varför lyfts vissa problem och inte andra?

För som Dzodan påpekar kan man använda båda verktygen för att diskutera och problematisera vad som skedde i Lampedusa – för att peka på ojämn resursfördelning och global exploatering, ett rasistiskt system som osynliggör bruna kroppars lidande, en högerextremistisk våg som – omsatt i politik – försvårar en säker passage från Nordafrika till Europa, hur denna försvårade passage drabbar i synnerhet kvinnor… Men, ni fattar. Det går. Men det händer inte. (Så vitt jag vet, i alla fall. Om ni sitter och för detta samtal bakom min rygg – holla at me, plz.) Varför?

Jag tänker såhär: när det gäller diskussioner kring sexistiska och rasistiska uttryck vill man gärna att det ska vara så tydligt som möjligt. Gärna typ motsvarigheten till personen som raggar genom att klämma en på bröstet och ba: ”Honk honk!!” För man blir så ofta kritiserad, som feminist och antirasist, för att vara abstrakt, idealistisk och out there. Och det här känns abstrakt.

Men det är bland annat såhär rasismen tar sig uttryck. Hur den verkar på rasifierade kroppar, och kvinnokroppar.

Jag tänker också såhär: när man konfronterar den här situationen konfronterar man också sina egna privilegier som svensk, som västerländsk. Plötsligt är man i en maktposition som är så brutal, så uppenbar, att man ryggar undan. Vill inte se. Det här är förtrycket jag är delaktig i, såhär tjänar jag på rasismens och kapitalismens lovechild. Det är lättare att bli förfärad, lämna analysen bakom sig ett tag och bara skaka på huvudet.

Observera: nu menar jag inte att man som feminist eller antirasist eller politisk varelse måste fokusera på ~viktigare saker~. Jag säger inte heller detta för att någon ska vrida sig i skuldkänslor och ba: ”Detta förmanande finger träffar mig rakt i själen! Ow!!” Bara att verktygen vi använder är mer flexibla än man kan tro.

Och det måste de vara. Annars närmar vi oss sådana här frågor med halva verktygslådan orörd.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se