Stäng
blog-header
juli 3, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare

Myten om att vanliga män inte våldtar

Kommer ni ihåg våldtäkten på Bråvallafestivalen 2014? En ung man tog strypgrepp på en 17-årig tjej i folkmassan och våldtog henne.

Jag följde en del av diskussionerna i olika forum och där fanns många som skrev långa inlägg om “andra kulturers” syn på kvinnor. När det visade sig att våldtäktsmannen i Bråvalla var en svensk 19-årig kille från en medelstor svensk stad, slutade de att diskutera och gick vidare till andra ämnen.

Inom psykologin kallas det “attribution bias”, när något hemskt händer och vi försöker hitta bevis på att något liknande inte skulle kunna hända just oss, eller just här. Vi vill snabbt distansera oss och den grupp vi identifierar oss med, så långt från gärningsman och offer som möjligt.

Denna drivkraft tycks snarare patologisk hos de som hoppar på möjligheten att sprida sin rasistiska agenda varje gång media skriver om ett nytt våldtäktsfall. De gör det förstås mycket medvetet. Men de utnyttjar den ofta omedvetna reaktion människor har när de hör det.

Polisen har kartlagt anmälningar av sexuella ofredande mot ungdomar under 18 år förra året (totalt cirka 3 000 anmälningar). I två kategorier, de som skedde i badhus och på festivaler i större grupp var så kallade ensamkommande flyktingar överrepresenterade. I de andra kategorierna fanns inget liknande mönster. Sexualbrott visar sig istället pågå ständigt i vardagen för ungdomar där de ofta bagatelliseras (länk till rapporten).

Tycker ni att den här statistiken speglas i den debatt om sexuella ofredanden vi sett sedan Köln?

Även vid andra våldsbrott finns den här viljan att inte acceptera likheter mellan oss själva och gärningsmännen. När en person utför en hemsk handling som till exempel de masskjutningar vi sett i USA, är den efterföljande debatten alltid en jakt på vad som fick personen att utföra handlingen. Och särskilt letas efter en förklaring som kan distansera gärningsmannen (för det är oftast en man) från majoritetssamhället.

Om gärningsmannen har samma etnicitet och religion som majoritetssamhället (vilket för det mesta är fallet) används inga av dessa som förklaringsmodeller. I stället landar förklaringen då ofta kort och gott på “psykisk sjukdom” – detta enorma fält som innefattar allt från ätstörningar till depression till tvångssyndrom.

Som om människor med någon av dessa psykiska sjukdomar alla lever i någon sorts neutral bubbla, utan att påverkas av politiska ideologier, samhällets fördomar, uppväxtmiljö eller kultur.

Idén att alla gärningsmän som inte kan förklaras på något annat sätt begår sina brott på grund av psykisk sjukdom har gett uppkomst till ett stigma runt väldigt vanliga sjukdomar som många av oss har. Enligt en stor tvärstudie som Treatment Advocacy Center gjort kan man sammanfatta psykisk sjukdom och våldshandlingar ungefär så här:

1. De flesta människor med en allvarlig psykisk sjukdom är inte farliga.
2. De flesta våldsbrott utförs av människor som inte har en psykisk sjukdom.
3. Att vara ung man eller drogberoende innebär statistiskt sett en större risk att utföra våldshandlingar än att vara psykiskt sjuk.
4. Psykiskt sjuka människor är oftare offer för våldsamma handlingar än utförare av sådana.
5. Människor med psykisk sjukdom som utför våldshandlingar är nästan alltid människor som inte får behandling för sin sjukdom och/eller missbrukare (alkohol eller andra droger).

Tillbaka till Bråvallavåldtäkten 2014 och när jag på avstånd följde den efterföljande debatten på diverse diskussionsforum. Den var nedslående förutsägbar: När det visade sig att det inte gick att skylla våldtäkten på någon ”annan kultur” och när inte någon psykisk diagnos kunde spåras, började man i stället distansera själva akten från en våldtäkt.

Plötsligt var det inte en “riktigt våldtäkt” det handlade om, eftersom penetrationen skedde med fingrar och inte med könsorgan. Plötsligt var det unga tjejers beteende och klädval på festivaler som behövde diskuteras och kritiseras.

Plötsligt var våldtäkten ingen våldtäkt och våldtäktsmannen var bara en vanlig kille som råkat dricka lite för mycket alkohol och missförstått tjejens “signaler” när han tog strypgrepp på henne i folkmassan.

Det här vet vi:
Våldtäkter finns i alla kulturer, inom alla religioner och inom alla samhällsklasser. Den gemensamma nämnaren är att det flesta som utför våldtäkterna är män. Generellt sett, förstås.

Det här vet vi också:
När män blir upprörda över att någon säger att det är just män som begår de flesta våldtäkter och skriker ”inte alla män” och vill att vi pekar ut någon grupp som de själva inte tillhör och därför kan distansera sig ifrån, så avfärdar de majoriteten av världens våldtäkter och upprätthåller myten att ”vanliga” män inte våldtar.

Att 97 procent av de anmälda sexövergreppen 2015 utfördes av män innebär inte att de flesta män våldtar. Inte ens i närheten. Men 97 procent av anmälda sexövergrepp 2015 utfördes av män. Att peka ut gruppen “män” som den där de flesta våldtäktsmän ingår är en korrekt beskrivning, medan att peka ut någon speciell undergrupp av män ofrånkomligen skulle exkludera de flesta av världens våldtäkter.

Att vilja distansera sig från våldshandlingar är som sagt inte ovanligt. Att påpeka att majoriteten av våldtäktsmän är män har, förutom att det är sant, den fördelen att inga enskilda individer som är män borde kunna känna sig personligt, och felaktigt, utpekade – vilket annars är risken när man börjar gruppifiera människor. De enda som kan känna sig utpekade är möjligen de som ser våldtäkt som ett biologiskt “manligt” beteende.

Myten att ”vanliga män” inte våldtar är skadlig för det förebyggande arbetet mot våldtäkt. Det hindrar offer från att anmäla eller ens acceptera att de utsatts för våldtäkt. Det skapar en felaktig bild av hur en ”riktig våldtäktsman” ser ut och beter sig. Det skapar osäkerhet om vad en våldtäkt faktiskt är.

Om du är en av dem som bara engagerar dig i våldtäktsfrågan för att ropa ”inte alla män” i en önskan att distansera dig från gärningsmännen är det bättre för offren och för samhället om du inte engagerar dig alls.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se