Stäng
blog-header
september 22, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare

Myten att flickor behöver ”skyddas” gör dem mer sårbara visar ny global studie

En ny studie som sträcker sig över 4 år och 15 länder där man intervjuat såväl barn som deras föräldrar om könsnormer, publicerades häromdagen. Studien visar att pojkar och flickor världen över internaliserar könsstereotyper och könsnormer vid tidig ålder, och att dessa normer skadar barn oavsett kön. Och oavsett land.

Från Indien till Belgien visar resultatet av studien att flickors handlingsutrymme är betydligt mer begränsat än pojkars, på grund av vuxnas syn på flickor som mer ”sexuell utsatta”. I studien kallas det den hegemoniska myten – idén att flickor är svaga och behöver beskydd medan pojkar är självständiga och dominanta. Könsstereotypa normer rationaliseras ofta som ”beskydd” av flickor. I själva verket gör dessa normer flickor mer utsatta, till exempel genom att så tydligt betona undergivenhet.

“Vi upptäckte att barn vid en tidig ålder – från de mest konservativa till de mest liberala samhällena – snabbt internaliserade denna myt om att flickor är sårbara och pojkar är självständiga,” säger Robert Blum vid Global Early Adolescent Study. ”Och att denna myt är konstant förstärkt av syskon, klasskompisar, lärare, föräldrar, släktingar, tränare, osv.”

Studien visar också att barn utan problem kan uppvisa sociala beteenden av alla former, men så fort ett beteende tydligt kopplas till det motsatta könet slutar de med dem av rädsla att bli uteslutna ur gemenskapen. Vid tio års ålder är könsnormer fast rotade hos barn.

Pojkar påverkas också negativt på grund av sin könsnorm. De utför och är offer för våld i högre grad än flickor, och har en högre missbruksrisk och självmordsrisk. Studien visar att även samhällen där man inser att pojkar kan vara lika utsatta som flickor är fokuset fortfarande på att ”skydda” flickorna.

I alla undersökta länder utom ett (Skottland) anser pojkar och flickor att män ska ta initiativet i ett förhållande. I alla länder upplever flickor att samhället lägger stor vikt vid deras utseende och säger att de har fått lära sig att deras kroppar är deras största tillgång.

Alla länder uppvisar en ökad acceptans för flickor med ”manligt” kodade beteenden – som att delta i sport, att ha en karriär eller att ha långbyxor. Pojkar som uppvisar ”kvinnligt” kodade beteenden ses dock fortfarande som ”socialt underlägsna”.

Det är obehagligt bekant läsning.

Feminister har förstås länge påpekat hur könsnormer förtrycker barn oavsett kön, och hur flickor ständigt får sitt handlingsutrymme minskat under förevändningen att ”skydda” dem mot våldtäkt och övergrepp.

En kultur som ständigt förmanar flickor att undvika ”risksituationer” (i princip allt deltagande i det offentliga rummet) brukar inom feminismen kallas för våldtäktskultur. Våldtäktskultur innebär förenklat en kultur där kvinnor och flickor  förväntas anpassa sina liv och sitt handlingsutrymme efter det samhället menar är den ständiga Risken För Våldtäkt. Istället för att attackera det faktiska problemet med våldtäkter väljer samhället att attackera kvinnors deltagande i det offentliga rummet.

När man påpekar att dessa ständiga varningar till kvinnor om att undvika ”risksituationer” i förlängning gör flickor mer utsatta, brukar man mötas med ilska ifrån (främst) män. Idén att man kan lösa våldtäktsproblematiken genom att minska kvinnors utrymme i det offentliga rummet, som om det är någon sorts naturlag att kvinnor utsätter sig för risker genom att gå utanför dörren, är djupt inrotat i vår kultur.

Som studien ovan visar är dessa könsroller fast rotade hos barn vid tio års ålder. Om vi vill ha en förändring måste den börja mycket tidigare än så. Ett sätt är att sluta påstå att barn själva ”väljer” att följa samhällets normer, och att de därför inte kan vara skadliga.

Att skapa ett samhälle där barn får vara fria att vara de de är, är inte deras ansvar. Att skapa ett samhälle där det inte ses som en naturlag att flickor ska ”skyddas” genom att ges mindre frihet, är inte flickornas ansvar. Det är vårt.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler