Stäng
blog-header
november 28, 2013
My Vingren, bloggare

Mitt namn är My – Det är mig Marcus Birro attackerar

Hej Marcus Birro.

Du vet inte vem jag är. Men det är mig du siktar på när du i din senaste krönika skriver om den ”aggressiva avarten av feminister”. Det är mig du ber komma upp ur skyttegraven.

Vet du. Ibland önskar jag att jag kunde gå härifrån. Släppa mina vapen, ta ner den alltför väl inarbetade garden, sluta kämpa för något som ändå inte verkar bli ett dugg bättre, lyfta vänster ben, lyfta höger. Bara gå. Det är smutsigt i det här diket. Luktar illa. Ruttet.  Tänk att kunna gå härifrån. Börja om. Starta ett annat liv. Ett liv som inte gör mig till en av de aggressiva feministiska avarterna.

Jag är väl medveten om bristen på charmighetspoäng. Ingen vill höra om det senaste våldtäktsdomen jag läste på tunnelbanan till skolan, det är inte socialt accepterat att på en dejt småprata om sexuella trakasserier, diskriminering, stressrelaterade kvinnosjukdomar, statistik från BRÅ och SCB om vilka som slår, vilka som våldtar, vilka som har högre lön, chefspositionerna. Du hör ju själv, den här skyttegraven gör mig till en socialt inkapabel varelse.

Så jag önskar jag kunde gå. Knalla iväg. Rusa härifrån. Springa för mitt liv. Men min verklighet ser väldigt annorlunda ut från din. Får jag ge några exempel? Jag vill bara att du ska förstå.

De senaste åren har jag har varit anställd på en ideell förening för våldsutsatta, en tjejjour. Som en av de få anställda vi har haft möjlighet att ha. Varje dag i fyra år pratade jag med tjejer som blivit våldtagna, utnyttjade, trakasserade. Unga tjejer. En del inte ens tonåringar. Har du upplevt det? Jag menar inte att du har läst om det, en artikel i DN här och där eller en självbiografi på semestern. Jag menar, har du upplevt det? Har du pratat med en trettonåring som en timme tidigare blivit våldtagen av sin gymnastiklärare? Har du pratat med en sextonåring som har så mycket ångest att hon inte kan prata utan bara hyperventilerar? Slängde hon luren i örat på dig? Fick du tre veckor senare reda på att hon tog sitt liv? Hon orkade inte mer. Var det första du tänkte att du förstod henne?

Jag började skriva för jag ville förändra världen. En värld utan förtryck. Jag vet, det är naivt, det är pinsamt att skriva det.. Men jag tror du kände likadant när du började skriva. Jag skriver om rasism, om organiserad intolerans och normer om vithet. För en tid sedan kom jag hem till en förstörd ytterdörr. Framför dörren ligger min dörrskylt, mitt namn sönderrivet i bitar. Veckan innan har jag fått, kanske, 500 flygblad, jag räknade inte av förklarliga anledningar, med avsändare Sverigedemokraterna i brevlådan. Nu väntade ett vykort med svenska flaggan på dörrmattan.

Jag frågar en vän med liknande upplevelser om jag borde polisanmäla för jag kunde inte längre avgöra själv om det är allvarligt eller inte. Polisen trodde det var organiserade krafter, samma jag tidigare skrivit kritiskt kring. De frågar vad de kan göra för att känna mig trygg. Jag vet inte. Mh, säger han. Är tyst ett tag. Säger sedan att det bästa kanske vore att inte bo hemma. Han ger mig uppgifter till en kvinnojour som jag låtsas skriva ner.

Jag fick också ett brev med ett datum. Det var datumet jag skulle bli dödad på, med en väl formulerad beskrivning av hur det skulle gå till.

Av polisen får jag rekommendationer. Att inte titta i nyckelhålet när jag hör att det är någon utanför dörren. Om någon står där som vill skada mig vet de var de ska sikta. Jag tänker att om någon vill skjuta mig är det väl bara att sikta genom fönstret men jag säger ingenting till den omtänksamme polismannen i telefonen, utan tackar, lägger på, sover inte hemma den natten.

Förstår du? Jag kan inte gå härifrån för jag har ingenstans att ta vägen. För jag kan inte börja om mitt liv, bli gladare, mindre arg, ledsen, frustrerad för jag har sett hur världen ser ut och jag kan inte blunda hur mycket jag än önskar jag kunde. Ibland känns min feminism som en kronisk sjukdom jag aldrig bad om, som reumatism som värker i lederna. Men har du en gång vaknat som feminist kommer du alltid vara feminist. Det går inte att gå härifrån. Hur illa den här bunkern än luktar.

Jag hatar inte män. Om du har uppfattat det så blir jag ledsen. Men då har du inte läst mina eller andra feministers texter, analyser, forskning och tolkningar. Du ber mig att sluta stirra mig blind på strukturer. Förstår du inte att det är min tröst, mitt framtidshopp? Om sociala konstruktioner som skapar det överrepresenterade mansvåldet finns det möjlighet. Möjlighet till en bättre värld.

Vet du vad en skyttegrav är? En skyttegrav är ”ett manshögt dike med syfte att skydda personal och materiel”. Jag står inte i den här graven för att jag gillar att bråka, för att jag är oförmögen att tänka logiskt, förstå forskning, statistik eller andra former av objektiva analyser av vår samvärld. Jag står här för att skydda. Skydda den där sextonåringen som inte överlevde. Som jag inte lyckades rädda. Jag står kvar. Bredbent.

Men du. Du ställer dig i en anfallsgrav, en löpgrav. Till skillnad från skyttegraven jag står i används löpgravar för att soldater lättare ska komma fram mot fienden. Du anfaller. Det är du som siktar åt helt fel håll. Du siktar ner i diket som försvarar kvinnor och mäns rättigheter.

Vet du vad jag önskar? Att du för några timmar såg vad jag ser. Att du hörde vad jag säger istället för vad du tror jag sa. Då skulle du också kommer ner hit, till det smutsiga, illaluktande skyttegraven. Och du, det är inte bara dåligt. I det här diket har vi alltid varandra.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler