Stäng
blog-header
februari 11, 2015
Gustav Almestad, bloggare
Än så länge är sexköpa kriminaliserat och polisen har möjlighet att ingripa. Men vad sa RFSU:s rapport om detta – egentligen? Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Medialt haveri om sexköpsrapporten

Nyheten om att sexköpslagen får underkänt av en forskningsrapport beställd av RFSU fick stort genomslag förra veckan, inte minst som debattämne med gräddfil in i SVT Debatt som ett brev på posten.

Genomslaget var knappast överraskande eftersom ämnets flitigaste debattörer alltid tycks ha fingret på avtryckaren och en kula i loppet, dygnet runt, året runt. Få verkar dock ha bemödat sig med att läsa själva rapporten. Rubrikerna framställde det som om forskning nu bevisat att lagen är dålig, men den som faktiskt läser den lättillgängliga och blott 40-sidiga rapporten kan snabbt se hur de två mest betonade aspekterna bakom ”underkännandet” eller ”sågningen” knappast är så tydliga som påståtts.

För det första hävdas nu att sexhandeln inte alls minskat sedan lagen infördes.

Det påståendet bygger på argumentationen i rapporten om att tidigare undersökningsresultat, som visat en minskning från 13,6% till 8% män som uppger att de köpt sex (1996-2008), inte är säkra nog eftersom de gjorts under olika förhållanden, särskilt då kriminaliseringen kan ha påverkat viljan att svara uppriktigt.

Problemet är bara att detta inte avfärdar siffrorna helt, utan hänvisas till lika fullt även som motargument i rapporten, då annan forskning om brott visat att anonyma enkäter faktiskt ger en acceptabel tillförlitlighet. På samma sätt är påståenden om att minskande människohandel motbevisas överdrivna. Frågan landar även här i en diskussion kring metodologiska problem men utan att komma fram till någon tydlig slutsats.

Något underkännande av lagen finns över huvud taget inte i rapporten, det konstateras bara att mätning är svår och att bilden är mångtydig.

För det andra hävdas med hänvisning till rapporten att stigmatiseringen av dem som säljer sex har ökat i och med lagen. Påståendet bygger på att där refereras forskning om ett växande stöd för kriminalisering av sexköp parallellt med ett ökat stöd för kriminalisering av båda parter. Huruvida den förändringen verkligen är en direkt konsekvens av lagen kan rapporten dock inte belägga, och det betonas att förändringen handlar om attityder om hur frågan ska behandlas juridiskt. Vilket alltså inte går att likställa med stigmatisering eller attityder direkt riktade mot den som säljer sex.

Mönstret upprepas med flera redan populariserade påståenden om lagens effekter ju längre man läser, de visar sig hela tiden vara svagt belagda eller med mångtydiga svar, och den sammanfattande analysen försöker inte heller hävda något annat. Mycket annat, inte minst den tekniska utvecklingen, sammanfaller med åren sedan 1999 och gör kausalitet svår att härleda.

Undantaget är rapportens sammanställning av bristfälliga sociala insatser, som faktiskt ter sig betydligt värre om man läser hela rapporten. Att det just därför blivit lagen som diskuteras i stället för alla dessa svek mot utsatta människor är det mest nedslående med hela det mediala haveriet.

Bristerna handlar om ren otillräcklighet och höga trösklar, men också om dåligt bemötande av myndigheter, tvångsomhändertagande av barn, poliser som vägrar ta emot anmälan om våldtäkt från någon som sålt sex, eller direkt godtyckliga krav för att få hjälp, såsom att upphöra med att sälja sex i tre månader trots att det var personen i frågas enda försörjning. I det sista exemplet påminner ignoransen för ekonomins betydelse om förra 1910-talet i sin syn på ”fallna kvinnor” vilka mest skulle tuktas till sedlighet.

Så nog har vi attitydproblem alltid. Men kommer dessa folkhemshygieniska fasoner verkligen med lagstiftningen?

Lämpligt nog lyfter slutdiskussionen i rapporten fram problematiken med individualisering av strukturella problem. Där har vi exakt problemets grund. Sociala insatser måste bygga på ett perspektiv som inte bara innefattar en styckad version av könsmaktsordningen, utan tar till också en ekonomisk materiell analys. På så vis kan fler utsatta än kvinnor som säljs till män göras synliga, och samtidigt kan det accepteras att prostitution är ett sätt att försörja sig, därför att andra sätt saknas. Det är inte en karaktärsbrist, och inte ett beroende som kan botas med avhållsamhet och terapi.

Att vi nu dras med en myndighetsutövning under föreställningen att den utsatta individen snarare än situationen är problemet avhjälps knappast av en avkriminalisering för köparen eller av fullständig legalisering.

Utan lagens tydliga definition av maktmissbruk och utsatthet genom sexhandel kunde det snarare leda till en reell mardröm av ökade krav på individen att rycka upp sig själv om det inte passar.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se