Stäng
blog-header
september 16, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Källa: http://www.historyextra.com/suffragettepostcards

”Med varje ord han sa uttrycktes ett hat mot feminism”

Det här inlägget kommer handla om feminismhat.

Egentligen vill man förstås en dag som denna bara skriva om valresultatet och om vad det säger om oss. Om oss som samhälle, vad vi vill, vår gemensamma vision – och nu pratar vi alltså om den bortom nationalekonomiska teorier om skattepengar i plånboken – om det samhälle vi vill leva i. Och varför detta inte verkar vara något vi diskuterat varken innan valet eller efter valet, när det egentligen borde vara det enda vi pratar om.

Men å andra sidan, det är inte som om ett inlägg om feminismhat är helt irrelevant för en diskussion om valresultatet.

Att vi befunnit oss i en feministisk renässans har knappast undgått någon vid det här laget. Efter 00-talets feministiska backlash har vi haft en stark feministisk våg, samma våg som till exempel Feministiskt Initiativ rider på, vilket naturligtvis varit en välkommen gäst efter ett decennium där den feministiska diskussionen förts nästan enbart av icke-feminister och debattnivån legat ungefär vid att analysera ett sånginslag på en F!-kongress om och om igen.

Vad en feministisk renässans konkret innebär är att det sker en tillströmning av nya, ofta unga, personer som kallar sig feminister och ägnar sig åt feministisk aktivism, samt att feministiska frågor återigen hamnar på den politiska dagordningen.

Det som en feministisk renässans också innebär och som man ofta glömmer är detta: Motståndet mot feminismen hårdnar.

Detta sker även under vänstervågor i stort. Men i en feministisk renässans hårdnar – hårdnar, inte växer – hatet mot feminismen eftersom feminismen skrämmer en specifik grupp på ett alldeles specifikt sätt.

Låt oss därför titta lite på just motståndet mot feminismen.

Följande har skett under den feministiska renässansen: Även om motstånd mot feminism fortfarande syns (och ska givetvis synas, det vore en märklig ordning annars) överallt på ledarsidor, i sociala medier, i popkulturen och så vidare så har däremot feminismhatarna som under 00-talet frodades i stora antifeministiska bloggares kommentarsfält till stor del nu under 10-talet marginaliserats till internets utkanter. Där har de i ett par år nu upplevt sig osynliggjorda och censurerade av något de brukar kalla ”PK-eliten”. Men att samhällsdebatten påverkas av olika ”vågor” där åsikter som härskat plötsligt kan marginaliseras är förstås inte detsamma som att ens åsikter faktiskt censureras.

Det är inget annat än symptomatiskt att en debattör som Pär Ström som under 00-talets backlash framförde åsikter som att falska våldtäktsanmälningar är ”ett bra sätt att hämnas eller skaffa sig pengar” och ändå fick sitta i alla radioprogram, vara med i alla tidningar och sitta i alla TV-soffor samt prata jämställdhet inför riksdagen – nu under 10-talets feministiska renässans i stället gett ut nån bok om ”åsiktskorridoren” och hur trång den är i svensk media.

Medan feminismen har genomgått många utvecklingar sedan suffragetterna, så har antifeminismens feminismkritik sett i princip likadan ut de senaste 100 åren.

gamla anti-suffragett vykort målas rösträttskvinnorna upp som fula argbiggor som saknar manlig kärlek, vill ”göra män till kvinnor” och struntar i sina barn. Något vi känner igen även i dag, amirite.

The Palczewski Postcard Archive

The Palczewski Postcard Archive

Källa: http://www.historyextra.com/suffragettepostcards

Källa: http://www.historyextra.com/suffragettepostcards

 

Fi är fullt av arga kvinnor som fått för lite kärlek,” twittrade ett hockeyproffs häromdagen, ivrigt uppbackat av antifeministers höhöhö-ande.

Hundra år. Samma ord.

Anti-suffragetterna målade liksom dagens antifeminister upp bilden av kuvade män som slavar under kvinnornas förtryck. Precis som idag slår man i män att det är de som är förlorarna på feminism. Att det feminismen ger dem – befrielse från den begränsande mansnormen, frihet att slå sig in i hemmets sfär precis som kvinnorna slagit sig in i den offentliga sfären – egentligen är mansförtryck, inte frigörelse.

Hatet mot feminismen är centrerat runt idén att feminister hatar alla män, att de vill ”slita män i stycken”- och då menar de bokstavligen – samt vill ”göra MÄN till KVINNOR!!1!”.

För anti-suffragetterna var det kvinnlig rösträtt och frigörelse som var the big bad. För dagens antifeminism är det hen, könskvotering, genuspedagogik, samtyckeslag, ”falska våldtäktsanmälningar” och så vidare.

Antifeminismen pratar gärna om feminismen som en våldsideologi. Tittar man på statistiken över de män som mördats/skadats av den globala politiska rörelse som kallas feminism under åren backar den inte direkt upp antifeministernas påstående. Men en diskussion om fakta är inte heller deras syfte. (Vad vi däremot tyvärr kan visa siffror på är våldshandlingar där hat mot feminism varit ett starkt inslag. Marc Lepine är en sådan. Elliot Rodgers en annan.)

Varför idén om den feministiska våldsideologin riktad mot individuella män ändå frodas är för att det är så det upplevs. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Hat som uttrycks mot normer och strukturer jämställs med hat som uttrycks mot individuella män i den kanske minst faktabaserade förenklingen av dem alla.

I en feministisk renässans blir antifeministiska åsikter något mer marginaliserade. Marginalisering har en tendens att – av de som är vana vid att vara normen – tolkas som censurering. Censurering tolkas som en personlig attack. Under en feministisk renässans marginaliseras motståndet mot feminismen som därmed anser sig censurerade och attackerade och därmed riskerar att radikaliseras.

En som nyligen och på ett högst personligt sätt mött feminismhatets utkant är Irena Pozar, krönikör på Nyheter24. I en krönika nyligen skrev hon om hur hon mötte mannen som skickat hotfulla brev till henne, i något för fall som detta så ovanligt som en rättssal:

”Med varje ord han sa uttrycktes ett hat mot feminism och den värld han målat upp för sitt inre blev allt tydligare. I den skär kvinnor av mäns penisar. I den klubbar kvinnor igenom sexistiska förslag som diskriminerar män. I den är allt kvinnors fel och därför skriver han gång på gång att vi ska dö, att vi ska slås ihjäl men framförallt att man ska skada kvinnors underliv.

Precis så sa han och ingenting har någonsin varit mer läskigt. Hoten från honom mot mig var verkliga redan när de skrevs. Men i dag, sex månader senare, får de nytt liv och jag inser att det bottenlösa hatet kommer att fortsätta.

Det spelar ingen roll att jag sitter framför honom och berättar hur jag mår. Jag är feminist och därför ska jag plågas på värsta tänkbara sätt. Han förnekar det inte ens.

Hemma bakom hans datorskärm har en värld som i verkligheten inte existerar växt fram. De är många där, de arga unga männen. De är farliga och därför måste samhället nå ut till dem.”

Jag kontaktar Irena. Vi pratar lite om rättegången och mannen hon mötte i den.
– I våras skrev jag en krönika som handlade om hur jag anser att feministiska män bör bete sig i den feministiska kampen, säger Irena och fortsätter: Min slutsats var: backa och håll käften. Jag hade väntat mig en del reaktioner, men fick väldigt många. Många av dem var grova, men vissa var värre än så. Till exempel en man som skrev hur jag och andra feminister skulle skadas, det var både sexuellt våld och ”vanligt” våld.

Det slutade med att du anmälde honom?
– När jag anmälde trodde jag ingenting skulle hände, men det gjorde det. Polisen la ner mycket jobb på fallet och jag är sjukt tacksam för det.

Hur kändes det innan rättegången började?
– Jag var nervös, men kände mig ganska lugn. Jag var övertygad om att det skulle komma in en skamsen man som äntligen hade fattat vad han egentligen hade utsatt mig för. Jag var också så överväldigad av att det ens gick till domstol att jag knappt tänkte på själva rättegången.

Hur uppträdde mannen som hotat dig under rättegången?
– Han sa att feminism är det största hotet mot jämställdhet och att hans största uppgift var att synliggöra rasismen mot män. Att det är därför han gjorde som han gjorde. Han var fortfarande väldigt hatisk i sin framtoning. Han förklarade att kvinnor som driver igenom ”sexistiska” förslag och sprider ”hat mot män” ska straffas.

Och hur kändes det när du såg honom i rätten?
– Det läskigaste var hur vanlig han var. En man som vem som helst. Det kändes obehagligt. Jag blev också väldigt arg, särskilt när han inte ens tittade på mig. Hatet blev också väldigt mycket verkligare. Trots att jag redan när jag fick hans hot mådde väldigt dåligt av det så gick det inte att jämföra med hur det kändes när han satt där, säger Irena och forstätter:
– Det är en extremt skrämmande att hatet blir allt starkare i takt med att feminismen vinner mark. Män är rädda, jag förstår det. Men de övertramp som dessa män tycker görs mot dem av feminister går inte att jämföra med det hat de sedan sprider vidare. Att ifrågasätta en struktur är en helt annan grej än att som man hota och hata enskilda individer.

Vad kommer då hatet mot feminismen ifrån? Att den hårdnar under en tid då feminismen vinner många segrar?

Man ska aldrig underskatta att feminism är en politisk rörelse som fundamentalt vill förändra samhället. Det handlar inte om lite småförändringar här och lite lagförslag där. Feminism vill förändra den kultur vi lever i i grunden. Visserligen med långsiktiga metoder, men den tvekar inte för att låta debatten om förändringar sträcka sig till folks köksbord, ända in i sängkammaren. Det privata är politiskt.

Feminism handlar inte om nästa mandatperiod, nästa valnatt. Precis som feminister inte, som en del politiker gör, tror att en samtyckeslag skulle förändra våldtäktskulturen (det kan bara långsiktigt feministiskt arbete för att skapa långsiktiga kulturella förändringar göra) så är feminismen en rörelse som utmanar den underliggande, genomgripande, kulturella, traditionella maktstrukturen vi alla fostrats in i.

En maktstruktur som på inget sätt enbart handlar om kön.

Det här är förstås oerhört skrämmande för många. Och under en tid när feminismen vinner många segrar, finns det personer som upplever att de befinner sig under attack. Och de får denna bild underbyggd av andra, mycket mindre radikala, motståndare till feminismen. Hela feminismhatet förflyttas och en större del av det hamnar i den hårdnade utkanten.

Det innebär inte att man ska tackla feminismhatet genom att driva en politik som gynnar de som idag känner sig hotade av feminismen. Feministisk politik går ut på att utmana, inte gynna, de som är vana vid att vara normen. Men vi ska inte glömma att också prata om effekten av feministiska segrar. Vi måste förstå det. Inte förstå som i ”ha förståelse för”, utan förstå det.

Vi står på giganters axlar, och feminister gör det i synnerhet. Så mycket har hänt på så kort tid. Och samtidigt visar motståndet hur lite som hänt på så lång tid. Och hur otroligt mycket som finns kvar att göra.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se