Stäng
blog-header
oktober 16, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare

Maryville, Steubenville, Bjästa – ett inlägg om ilska

Vi som skriver om och intresserar oss för våldtäktskultur kommer aldrig kunna tacka reportrarna Nicke Nordmark och Hans Johansson nog för deras program om Bjästa i Uppdrag Granskning 2010. Utan att någonsin använda just ordet våldtäktskultur lyckades de pedagogiskt och med varsam noggrannhet visa upp bilden av exakt hur en sådan fungerar. I ett typiskt svenskt samhälle. I vår tid.

Ordet ”våldtäktskultur” (engelska ”rape culture”) får många att reagera och även högljutt protestera när de hör det. Det beror på att man inbillar sig att ordet betyder att vi lever i en kultur som uppmuntrar män att våldta kvinnor till höger och vänster. Samt att feminister genom att använda detta ord vill skrämma tjejer och (vilket ofta är av mer oro för dessa personer) skapa en bild av alla män som våldtäktsmän.

Men våldtäktskultur – vilket en snabb googlesökning även skulle informera om, men nevermind – har ganska lite med siffran på antalet våldtäkter i ett land att göra. Vad ”våldtäktskultur” syftar på är hur vissa komponenter tillsammans bildar en kultur där det ständiga hotet om våldtäkt används för att minska tjejers livsutrymme och kontrollerar deras sexualitet, samt fångar killar i en hårt begränsad könsroll.

Våldtäktskultur är konkret en kultur där hela eller delar av skulden för sexuella övergrepp läggs på offret själv (victim-blaming), där sexuella övergrepp trivialiseras (”boys will be boys”), där tjejers sexualitet inte är deras egen (slutshaming), där kvinnors kroppar existerar på mäns villkor (objektifiering, ”låsa cykeln”-metaforen) och där sexuell aggression hos män glorifieras medan egenskaper som mjukhet, svaghet och ömhet (särskilt till andra män) ses som omanligt.

Flera fall av samma typ som Bjästa har på senare tid uppmärksammats i sociala medier. Det gemensamma med alla har varit att de uppmärksammats utifrån – av journalister, bloggare eller andra – inte inifrån, och därefter blivit stora nyheter som engagerar folk från alla delar av världen. Det är förstås lättare att ta ställning när det handlar om teoretiska fall istället för när det är ens egen skola, ens eget samhälle, ens egen föreställning om tjejers och killars sexualitet, som utmanas. De så kallade ”stormarna” i sociala medier betyder alltså inte att samhällets syn på våldtäkt håller på att förändras.

I skrivandets stund pågår en kampanj på sociala medier att få en nedlagd anmälan om våldtäkt i en liten stad i Missouri att tas upp igen. Det hela började med en artikel i Kansas City Star om en händelse som utspelade sig förra året i staden Maryville. Själva fallet påminner om de andra fall som uppmärksammats på sociala medier nyligen. Två tjejer, en 14 och en 13 år, var hemma hos en 17-årig fotbollsspelare och hans kompisar. 14-åringen drack två glas av något hon fick serverat och minns sedan ingenting mer av kvällen. Två av killarna medger att de hade sex med båda tjejerna medan en tredje filmade. En av killarna säger i förhör att han hade sex med 13-årigen efter att hon sagt nej flera gånger. De lämnade sedan av den 14-åriga tjejen utanför hennes dörr i minusgrader. När mamman vaknade av  ett ljud utanför och gick och öppnade hittade hon dottern nedkyld och så berusad att hon inte kunde  ta sig in i huset på egen hand.

Sheriffen som utredde händelsen berättar för Kansas Star att han tyckte han hade ett ganska enkelt fall. Han hade medgivanden, vittnen och en inspelning. Till hans förvåning lades fallet ändå ned.

Sedan följer en berättelse som vi hört många, många gånger nu. Den 14-åriga tjejen blev efter att fallet lades ned hånad och kallad för hora och slampa. Hennes bror buades ut på en fotbollsmatch. Tillslut flyttade familjen. Nyligen brann deras hus ned. De misstänker att den var anlagd. Den huvudanklagade är populär fotbollsspelare och son till en känd delstatspolitiker.

Artikeln i Kansas City Star kom ett år efter händelsen, i samband med att familjens hus brann ned. Artikeln spreds online och den löst sammansatta gruppen Anonymous gick nu in. Under hashtaggen #OpMaryville uppmanade de igår alla att höra av sig till myndigheterna i Maryville och be dem att ta upp fallet. Så stor blev den så kallade ”twitterstormen” att Peter Kinder, Lt Governor i Missouri, för ett par timmar sedan gick ut och uppmanade myndigheterna att gå igenom bevisen i fallet.

The appalling facts in the public record shock the conscience and cry out that responsible authorities must take another look,” skriver han bland annat. ”I hope that responsible officials will join me in this call for a grand jury to make the final call on whether criminal charges should or should not be filed.” (länk)

Vad är den specifika drivkraften i de ”twitterstormar” vi sett runt de uppmärksammade våldtäktsfallen i t.ex Maryville och Steubenville (som ju förstås bara är en bråkdel av liknande fall som aldrig uppmärksammas)? Vad riktar sig reaktionerna, som detta och flera liknande fall väcker, specifikt sig mot?

Reaktionerna runt fall som t.ex det i Maryville sprider sig fort i sociala medier, den blir ofta ganska snabbt organiserad (i Maryvillefallet kommer det ske en organiserad protest utanför rättssalen den 22 oktober) och den får stort gehör långt utanför stadsgränserna.

Ilskan riktar sig mot våldtäktskulturen. Den handlar sällan om en dom i sig – förutom om man misstänker att rättsväsendet påverkats av våldtäktskulturen, som t.ex genom en arkaisk syn på tjejers och killars sexualitet. Ilskan riktar sig snarare mot det som hände innan och/eller efter en eventuell dom. I de (ganska få, det ska påpekas) ”twitterstormar” vi sett angående våldtäktsfall så ser de nästan alla exakt likadana ut. De riktar sig mot det skuldbeläggande, hån, förnedring och ibland hot som den som anklagat en – ofta – populär kille för våldtäkt möts av. Så såg folks ilska ut i fallet Bjästa, i Steubenville, i fallet Rahteah Parsons, och nu senast i Maryville. Olika platser, samma mönster.

Ilskan vandrar själv ibland en tunn linje mellan protest mot ett felaktigt samhällssystem, och ren mobbmentalitet. Maryville är ett sådant exempel. Det är bara en av många, många anledningarna varför vi måste ta den här frågan på allvar. Vi kan inte fortsätta ha en kultur där vuxenvärldens hantering av och syn på våldtäkt får människor att känna sig så maktlösa att de själva söker upp de anklagade, sprider deras namn, hotar deras familjer.

Ilskan riktar sig också mot samhället i sig. Vad vi som samhälle tar för ansvar för vad vi förmedlar till killar och tjejer när det gäller sex och samtycke. Det handlar om vuxenvärldens totala brist på ansvar. I fallet Steubenville uppfattade en av de anklagade (och sedan fällda) förövarna att hans fotbollscoach skulle ”ta hand om” anklagelserna och beskrev för sina kompisar hur ”like, he was laughing so I’m not worried.”

Ilskan som vi ser i fall som Steubenville och Maryville och Bjästa riktar sig mot en vuxenvärld som inte vill se sitt ansvar. En vuxenvärld som hellre vill gå på fotbollsmatcher och gotta sig i ”laganda” och ”bygemenskap” än ta de riktigt viktiga samtalen, som hellre vill skuldbelägga offret för ett övergrepp än behöva ta en riktig titt på sig själva. En vuxenvärld som av någon anledning inte vill ta den riktiga, tuffa, självkritiska diskussionen om vilket typ av kultur vi är. Och hur vi kan börja bygga en ny.

En av de anklagade 17-åriga killarna i fallet Maryville, han som medgett att han hade sex med 14-åringen och sedan lämnade henne gråtandes och liggandes utomhus på marken i en T-shirt i minusgrader – går nu på universitetet. Han twittrade nyligen (innan han tvingades låsa sitt konto): ”If her name starts with a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v x y z  – she wants the D*.”

*D = Dick

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se