Stäng
blog-header
februari 17, 2016
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

Människor är inte besvär som ska hanteras så billigt som möjligt

Den gamla visan om sänkta ingångslöner har återigen blivit populär. Snart finns väl inte någon aktör kvar bland högerpartier och näringslivstänkare som inte lanserat sin egen variant av lönesänkning.

Kanske hade man fått för sig att det handlar om en samordnad offensiv mot avtalsrörelsen om inte flera förslag sett så slarviga ut, som skapta av ren stress för att inte missa senaste retrotrenden i borgarklassen.

Plötsligt lagstifta bort förhandlingsmodellen? Det är så knasigt att till och med lönesänkarnestor Lars Calmfors avfärdar det.

Som vanligt med den här typen av debatter är det dock mindre viktigt att de faktiska förslagen är rimliga, och desto mer viktigt hur de generella tankarna griper tag i folks medvetande.

Det finns många goda argument mot myterna om hur ingångslöner skulle fungera, men det här handlar också om mer än arbetslöshetsnivån, det handlar om mer än att arbetsköpare ska få sätta löner som inte går att leva på.

Det gäller i längden synen på arbete. Det handlar om vem som ska jobba med vad, och varför.

Det som händer när särskilda lägre löner och anställningsformer införs är att vi låter värdet på arbete minska för att det finns fattiga.

Varje gång någon säger “bättre ett jobb med låg lön än inget jobb alls”, så är det den faktiska innebörden. En enkel konsekvens av att marknadsutsätta människors tid. Samtidigt är det en utdömning av människors kompetens när en heterogen grupp som nyanlända beskrivs som i särskilt behov av “enkla jobb”. Det är ju bara vissa gruppers tid som är mindre värd, bara vissa som måste bli billigare.

Detta i ett samhälle som redan har en tydligt rasifierad låglönesektor.

Självklart är det samtidigt ett angrepp även på de befintliga lägstalönerna i samhället, som inte minst går till de kvinnodominerade yrken i Kommunal vars förhandlingar i avtalsrörelsen just nu handlar om att höja lägstalönerna lite extra.

En devalvering av arbetet kommer aldrig stanna vid de fattigaste, förhandlingsutrymmet påverkas naturligtvis av storleken på avgrunden nedåt.

Behov är helt bortsorterat i den här verkligheten. Arbete bestäms i stället av hur stor efterfrågan på tjänster som kan trollas fram av de växande inkomstklyftorna. Vi har redan glidit lång väg ditåt, men utvecklingen kan ännu besvaras med det rakt motsatta. Det finns enorma behov i samhället som kunde dra nytta av ett tillskott av arbetskraft, till investeringar i bostäder och infrastruktur, till vård och omsorg.

Vänsterns svar på lönesänkaroffensiven måste vara att se människor som en resurs, inte som ett besvär som ska hanteras så billigt som möjligt.

Antirasism och feminism förenas helt enkelt med klassintresse i denna konflikt. Det är inte svårt att se varför många verkar ha längtat efter att ta den. Gott så. Då är det oerhört viktigt att inte slarva bort sig i andra subventionsförslag eller meningslösa åtgärdssysslor.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se