Stäng
blog-header
juni 29, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Jessica Gow / SCANPIX / Kod 10070

Kvinnorna som poddar om mord och kvinnorna som lyssnar

För mig tror jag det började med ”Zodiac”.

David Finchers film från 2007 som handlar om den fortfarande olösta gåtan vem som egentligen mördade fem personer i Kalifornien i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. I alla fall är det en av mina absoluta favoritfilmer i genren.

Genren vi pratar om är alltså ”true crime” och om du inte varit helt avskärmad från all form av popkultur de senaste åren har du nog märkt att genren växt och är en av våra största i dag. The People v. OJ Simpson” (FX), ”Making A Murderer” (Netflix) och The Confession Tapes” (Netflix) är alla tittarsuccéer. Och David Fincher gör just nu säsong två av TV-serien Mindhunter på Netflix, visserligen en fiktiv serie men där vi stöter på välkända mördare som Ed Kemper och BTK.

Historier om hemska mord och galna gärningsmän har nog alltid fascinerat människor, men att förminska true crime-fantaster till folk som gottar sig i blod och våld är ett stort misstag.

Ett annat stort misstag folk ofta gör när de diskuterar true crime är att tro att det är en genre som mest män gillar. Den senaste tiden har just det påståendet blivit så uppenbart överbevisat att de enda som fortfarande skulle påstå det är folk som inte är true crime-fans.

Ta bara podden ”My Favorite Murder” som på några få år tycks ha tagit över hela världen. Karen Kilgariff och Georgia Hardstark som driver podden har ett så sorts antal lyssnare att de numera gör fullsatta liveshower världen över – och majoriteten av deras lyssnare är kvinnor. Nyligen spelade de in sin podd på ett utsålt Chinateatern i Stockholm och gjorde då Åmselemorden och Quick-härvan inför hundratals hurrande och skrattande kvinnor (och några män).

Jag vet vad du tänker fråga nu. Varför vill kvinnor lyssna på berättelser om mord och våldtäkter och andra hemskheter som skett under historiens gång, historier där kvinnor mer ofta än inte är offren?

En av anledningarna är att det är just andra kvinnor som berättar dessa historier. Jag vill inte vara sexistisk här men jag har relativt lite intresse av fler popkulturella, inte sällan obehagligt sexualiserade, porträtteringar av kvinnliga offer ifrån män. I bland verkar det som om de inte kan hålla sig från att använda våra kroppar, till och med efter de utsatts för mord eller våldtäkt, för att göra sina politiska poänger eller för att dra dumma slutsatser om kvinnors riskmedvetenhet.

Men när kvinnor pratar om samma sak så har jag inget problem med det. För jag vet att de vet – det vet hur det är att alltid förväntas vara på sin vakt, att ha vuxit upp med varningar om hemska män som vill göra hemska saker med dig och försöka att inte låta de påverka din vardag. Att tänka den där tanken ”han kanske vill mörda och våldta mig” som dina killkompisar aldrig verkade förstå.

En annan anledning att kvinnor vill lyssna på berättelser om mord och våldtäkter är att det en bra källa för diskussioner om misogyni. Väldigt många av de mest kända seriemördarna och serievåldtäktsmännen valde sina offer just för att de var kvinnor. Och hur mycket manliga debattörer än försöker porträttera dem som psykiskt sjuka och inget annat så levde de inte i någon sorts neutral bubbla. De var en del av samhället och de drevs av hat mot och vilja att döda kvinnor.

Feminism är en stor del av de flesta kvinnliga true crime-poddar. Kvinnohat är en viktig del av diskussionerna ihop med andra feministiska ämnen som till exempel avhumaniseringen av sexarbetare som offer av polis och rättsväsende, den förlegade synen på våldtäktsoffer, vikten av att sluta vara ”artig” och vikten av att kvinnor hjälper varandra.

Ytterligare en anledning att vi gillar true crime är förstås den mest lättförståeliga: Som kvinnor behöver vi utlopp för alla historier vi fått höra hela våra liv. Vi behöver ta kontroll över dessa historier, vi behöver sluta se gärningsmännen som några övernaturliga monster under sängen och i stället dra fram dem i ljuset som de patetiska, vidriga losers de faktiskt är. Och vi behöver minnas offren och sedan glädjas åt historier om hur deras mördare och våldtäktsmän blev fångade och fick sina straff.

Om du är intresserad av true crime-poddar gjorda av kvinnor men inte vet var du ska börja följer här en rekommendation av fem stycken:

  • ”My favorite murder” – Karen Kilgariff och Georgia Hardstark går i varje avsnitt igenom såväl kända som mindre kända fall, från John Wayne Gacy till ”the hot dog murders”, och i varje avsnitt känner man mer och mer som om man lyssnar på sina två bästa vänner prata.
  • ”All killa no filla”Rachel Fairburn and Kiri Pritchard-McLean är två brittiska komiker som lyckas blanda seriemördarpoddande med samtal om livet och bröderna Gallagher.
  • ”Vad blir det för mord” – svensk podd som drivs av Johanna Wagrell och numera även Ellinor Svensson. Bra exempel på varför kvinnliga true crime-poddar lockar kvinnliga lyssnare. I alla avsnitt om välkända gärningsmän från Robert Pickton till Ted Bundy finns aldrig ens tillstymmelse av någon form av idolisering av gärningsmännen, något man som kvinnlig true crime-fan vet att uppskatta. Missa för allt i världen inte Knutby-avsnitten!
  • ”Mord mot mord” – har nyss upptäckt denna podd av Karin Londré och Anna Sandell men kan inte vänta att lyssna på avsnittet om Menendez Brothers!
  • ”Spöktimmen” – är tekniskt sett inte en ren true crime-podd men Jenny Borg och Linn Larsson tar upp spännande och intressanta ämnen i varje avsnitt, som kidnappningar, konspirationsteorier, kända stalkers och mycket annat.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se