Stäng
blog-header
april 13, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Dan Hansson / SvD / TT

Kvinnor på Film

Alla kommer vi säkert ihåg förra året när DNs kulturredaktion gick igenom alla de senaste årens svenska storfilmer för att se hur många av dem som klarar det så kallade Bechdeltestet.

Bechdeltestet är ett populärt test som effektivt visar hur den kvinnliga representationen i en film ser ut. För att klara Bechdeltestet måste en film 1, innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som 2, pratar med varandra om något annat än män.

Inte någon enorm bedrift kan man tycka. Men när DN testade de svenska storfilmerna visade det sig att 20 av 30 inte klarade testet.

20 av 30.

DNs kulturredaktion, som ska ha all heder av att så noggrant genomfört testen, meddelade dessutom: ”DN har tillämpat ett generöst synsätt i testet. Enligt somliga filmvetare ska samtalen mellan de två kvinnorna pågå i minst en minut. Om vi skulle ha tillämpad den regeln skulle resultatet förändrats radikalt till det sämre.” Till exempel klarar en av filmerna Bechdeltestet för att två kvinnor i en scen råkar prata med varandra om shopping i Ullared.

Bechdeltestet är förstås inget test för att mäta hur feministisk en film är. Det säger till exempel ingenting om på vilket sätt karaktärerna framställs i filmen. Vad Bechdeltestet däremot används för är att visa hur kvinnor systematiskt är underrepresenterade som aktiva karaktärer som aktivt för filmens handling framåt (dvs pratar om något annat än filmens manliga karaktärer).

För att mäta hur kvinnor framställs på film behöver man titta på flera olika faktorer, men en ganska talande faktor är förstås hur många kvinnor som överhuvudtaget syns på filmduken under ett vanligt filmår. Förra året skrev jag ett inlägg här på Politism om hur kvinnorepresentationen bland de 100 bästsäljande filmerna i USA såg ut 2012. Nu har siffrorna för 2013 kommit. De är allt annat än upplyftande.

Center for the Study of Women in Film and Television har släppt sin rapport över USAs 100 bästsäljande filmerna 2013. Allt som allt har de granskat 2.300 karaktärer. Här är vad de kommer fram till:

Av alla identifierbara protagonister var 15 % kvinnor (71% var män och 14% var manlig/kvinnlig ensemble). Av alla stora roller i filmer var 29% kvinnor.

Av alla talroller var 30% kvinnor.

30%.

(När Anneberg School of Communication and Journalism gjorde en rapport över 2012 års 100 bästsäljande filmer var 28% av alla talroller kvinnor. Så 2013 var uppenbarligen kvinnornas år! Who-hoo!)

Nåväl. Av dessa kvinnliga talroller bestod 30% av kvinnor över 40 år. Bland männens karaktärer (som alltså också var många, många fler än kvinnorna) var 55% över 40 år. Alltså mer än hälften.

Undersökningen kom också fram till att av de kvinnor som syns på sin arbetsplats, så såg man bara 40% faktiskt utföra arbete. För manliga karaktärer som syntes på sin arbetsplats sågs 61% utföra faktiskt arbete.

13% av filmerna innehöll  flest kvinnliga karaktärer eller lika många manliga som kvinnliga karaktärer. 87% gjorde det alltså…inte.

Av de kvinnliga karaktärerna var 73% vita. 15% var svarta. Det var lika vanligt för biobesökarna att se Asian kvinnokaraktärer som en kvinnlig karaktär från en annan planet (båda 3%).

”Moviegoers were as likely to see an other-worldly female as they were to see an Asian female character.”

–Ur rapporten ”It’s a Man’s (Celluloid) World” 2013

Hela rapporten kan läsas här.

I en annan rapport släppt samtidigt studerades kvinnors roll bakom kameran i 250 av de största filmerna i USA 2013. 6% av regissörerna och 10% av manusförfattarna var kvinnor förra året.

Det kan vara värt att notera att de kvinno-centrerade filmerna drog in rejält med pengar. Samt att över hälften av biobesökarna var kvinnor. Så att säga att Hollywoods kvinnosyn styrs av tillgång och efterfrågan är inget särskilt tillfredsställande svar.

Men, frågar man sig förstås, vad kan det då berooo på? Vilket system kan det vara som ligger bakom detta fenomen som så tydligt framträder i Center for the Study of Women in Film and Televisions rapport? Finns det någon teori som kan förklara det? Eller är vi dömda att alltid uuundra?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se