Stäng
blog-header
september 5, 2014
Gustav Almestad, bloggare
Bild från en manifestation 2009, mot mäns våld mot kvinnor. Foto: Bertil Ericson / SCANPIX

Kvinnojourer – hur svårt kan det va?

En klassisk feministisk retorisk figur lyder att den farligaste platsen för kvinnor är i hemmet – mycket användbar för att visa på den statistiskt större risken att utsättas av en närstående man än av okända busksmygare när det kommer till våldet som drabbar kvinnor.

Den figuren kunde dock revideras till att den farligaste platsen är på väg ut från hemmet. För är det i något skede där män oftare faktiskt tar livet av sina närstående kvinnor så är det just när dessa män är på väg att bli eller har blivit lämnade. Det här är ett faktum som visar på vikten av ett fungerande skyddsnät för våldsutsatta kvinnor. Ofta finns ingen annanstans att vända sig än till en kvinnojour.

I lag är det kommunerna som har ansvar för skyddet, men i praktiken har det alltid varit ideella kvinnojourer som dragit det tyngsta lasset. Ofta med hjälp av kommunala medel, men dessa medel är villkorade så att nya pengar måste ansökas om varje år. Det gör det svårt att arbeta långsiktigt och tar förstås tid i anspråk som annars kunde gått till kärnverksamheten: Att rädda liv.

Så länge bostadsbristen består i stora delar av landet ökar också pressen stadigt på de få akuta boenden som kvinnojourerna kan tillhandahålla.

Alliansen utlovade drygt 23 miljoner i förstärkning till ”kvinnojourerna” 2014, men dessa gick som verksamhetsbidrag till riksorganisationerna Roks och SKR, som ju inte driver den faktiska stödverksamheten utan samordnar sina respektive anknutna jourer. Även om pengarna i stället gått till stöd åt landets faktiska jourer är 23 miljoner i sammanhanget också rena kaffepengar, såväl för en kvinnojour som då får en liten tårtbit som för statens utgifter på nästan 900 miljarder.

Det är inte heller första gången som regeringen slagit på stora trumman om sitt ömmande för kvinnojourer och alla partier verkar till synes överens om att göra något åt situationen. Det har de dock varit ett bra tag utan något resultat, medan jourerna fortfarande går på knäna och får skära ned.

De rödgröna har nu talat om drygt ett par hundra miljoner avsatt som jourer ska kunna söka medel från för mer långsiktig finansiering. En liknande tanke men utan närmare bestämd summa har också förts fram av Caroline Szyber från KD. Det är ändå bäst att vänta med att tro på det förrän man ser det.

Den knepiga situationen där kvinnojourer är inklämda mellan ideell verksamhet, kommunalt ansvar och regerings- eller oppositionsutspel är kanske inte helt lätt att hantera i praktiken, men om man ändå kan gå in på kommunernas domän och lova statliga medel till höjda lärarlöner för några hundra miljoner om året kan det knappast vara omöjligt att lova en hållbar nationell finansiering av livräddarna på tjej- och kvinnojourerna.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se