Stäng
blog-header
januari 19, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Gero Breloer/AP/Scanpix

Kunskap som räddar liv

Triggerwarning: Inlägget innehåller referenser till transfobi

Okunskap förstör liv. Det är den tanke jag får när jag under helgen följer historien med journalisten som skriver en artikel där han outar en kvinna som trans, varpå hon tar livet av sig.

Sporttidningen som han skriver för publicerar glatt artikeln ändå. I den beskrivs kvinnans självmord som ytterligare en ”fascinerande” del i berättelsen om henne.

Kvinnan, som uppfann ett sportredskap, gick med på att delta i artikeln så länge den fokuserar på vetenskapen och inte på henne. Men när journalisten började upptäcka saker i hennes förflutna som inte gick ihop slutade han göra just det och vetenskapen tog ett steg tillbaka. Han upptäckte att hon inte gått på de skolor hon sagt och att hon även ljugit om sina tidigare erfarenheter. Han upptäckte också, genom tips från en bekant till kvinnan, att hon är trans.

Detta har förstås inget med artikeln att göra. Det har inget med några potentiella professionella bedrägerier att göra. Enligt journalisten vill kvinnan visa honom sina examensbevis, i utbyte mot att han inte skriver om hennes bakgrund. Men hursomhelst kunde journalisten ha skrivit en artikeln om en kvinna som ljugit om sina betyg och sina arbetserfarenheter utan att samtidigt outa henne som transkvinna.

Hela delen när han får ”tipset” om att hon genomgått könskorrigering är återgivet som en dåligt Hitchcock-film. ”A chill went up my spine,” beskriver journalisten ögonblicket i sin artikel. Han detaljerar sedan allt han hittat om hennes liv ”som man” genom medicinska journaler och andra dokument, gräver fram hennes gamla namn och beskriver henne som ”a troubled man.” Han kontaktar en av hennes investerare och outar henne till honom. Och han verkar nästan besviken, åtminstone förvånad, när mannen inte verkar bry sig så mycket om denna information.

Det är förstås en sak att ljugit om sin professionella bakgrund för en journalist och denne upptäcker det. Men att inte berätta att man är transkvinna är inte att ”ljuga.” Att ha gått igenom en könskorrigering och inte berätta det är inte ”bedrägeri”. Kunskap om de hot och det våld transpersoner möts av kanske hade kunnat ge honom en föreställning om varför hon inte ville ”outas.” När han slutligen berättar för henne om vad han hittat försöker hon få honom att gå med på att inte skriva om hennes bakgrund i utbyte mot att han ska få se hennes examensbevis. Han har ingen lust att gå med på detta. Kvinnan tar livet av sig.

Ingen vet förstås med säkerhet varför hon tog livet av sig. Så är det naturligtvis. Men det tycks som om journalisten gett kvinnan intrycket att hon skulle outas i en nationell tidning och att hon reagerade kraftigt på detta. I artikeln beskrivs denna del som om det inte har med honom att göra. Som om den tragiska utgången på historien hela tiden varit oundviklig.

Först publiceras artikeln bara till uppmuntrande ord och komplimanger från andra sportjournalistkollegor. Men efterhand började en annan typ av respons trilla in.

Medan jag skriver dessa rader utsätts journalistens och tidningens twitter för en strid ström av människor som uttrycker sin enorma avsky för sättet som kvinnan behandlades på. Inlägg efter inlägg om historien har redan publicerats där människor tålmodigt försöker förklara vad som är problematiskt i artikeln, för de som saknar denna kunskap.

Hittills har varken journalisten eller tidningen givit någon respons på kritiken, men den är så stark och så potentiellt skadlig (båda anklagas bokstavligen för en persons död) att de antagligen måste göra det. Antagligen genom att tona ned journalistens roll i självmordet. Men utan twitters respons är det svårt att se att något alls skulle hänt.

I en helt annan händelse, men med liknande konsekvenser, tog Lucy Meadows i mars förra året livet av sig. Hon var transkvinna och dessutom lärare. När skolan skickade ut information till föräldrarna att Lucy skulle komma tillbaka efter julledigheten som kvinna, fångade Daily Mail-kolumnisten Richard Littlejohn upp detta och skrev en krönika där han anklagade skolan för den ”förödande effekt” detta skulle ha på eleverna. Han menade att om Meadows nu ville korrigera sitt kön så var hon i fel yrke. Littlejohn skrev att han har sympati för transpersoner men han felkönade Meadows genom hela krönikan och menade att skolan ”should be protecting pupils from some of the more, er, challenging realities of adult life, not forcing them down their throats.” Efter Meadows självmord raderade Daily Mail Littlejohns krönika från nätet.

Det är viktigt att synliggöra sådan här saker. Vår okunniga syn på kön, vårt upprätthållande av det binära tvåkönssystemet och vår rädsla för de som inte följer detta, dödar, bokstavligt talat. Illusionen att till exempel alla föds antingen till man eller kvinna och att det är det kön de ”egentligen” är, även om de korrigerar detta, samt rädslan för människor som faller utanför denna ”sanning”, ligger bakom en strid ström av hatbrott varje år.

Och okunskapen i dessa frågor sträcker sig absolut inte bara till transpersoner utan alla som faller utanför vår kulturs strikta syn på ”kön”.

Även andra än transpersoner drabbas. Det finns människor som tilldelats fel kön vid födseln, det finns människor som föds med kön som inte är antingen ”manligt” eller ”kvinnligt” (bara i en stad av Londons storlek beräknas 100 000 människor vara intersex), det finns människor som inte identifierar sig som antingen ”man” eller ”kvinna,” och människor som på olika sätt inte faller under en av de två strikta kategorier vi skapat för kön.

Idén att människans ”kön” följer en antingen/eller mall är den kanske mest seglivade myten vi har. Det är på grund av denna myt som folk kan sitta i TV och säga att ”hen” är fånigt eftersom alla människor ”av naturen” är antingen män eller kvinnor. När det visar sig att naturen i själva verket älskar variation och har gett mänskligheten så otroligt mycket mer än bara två möjliga könsuttryck, könsidentiteter, sociala kön, sexualitet och till och med biologiska kön, tycker dessa personer ofta inte det är lika roligt att prata om vad som är ”naturligt”.

Människor är mer komplicerade än myten om det binära tvåkönssystemet, en myt som väldigt, väldigt förenklat kan beskrivas såhär:

myten2

När det visar sig att ”naturen” i själva verket inte innebär det de tror att det innebär, då brukar dessa människor plötsligt sluta vilja prata om det. Då är det plötsligt inte alls Naturen vi ska rätta oss efter, utan Thomas och Mats och Helenes och Ingas och Lasses och alla andra personliga ”känsla” för hur det ska vara.

Som cis-könad och med en könsidentitet som ”matchar” mitt yttre är jag givetvis enormt privilegierad i detta system jämfört med de som faller utanför, men till och med jag upplever the gender binary som begränsande och förtryckande. Att denna myt får fortsätta styra vår syn på kön är ett mysterium. Något vi måste ta itu med.

Det är viktig att synliggöra sådana här händelser för att få människor både inom och utanför media att börja förstå de här frågorna. Både när det gäller transpersoners frågor och alla de som på olika sätt inte följer den kulturella mallen. Om journalister hade kunskap om dessa frågor kanske det skulle förhindra fler artiklar där människor kallas bedragare, hängs ut, får sina yrkesliv förstörda, och får höra att de är farliga för barn för vad de är, inte för något de gjort.

 

Jag har valt att inte namnge vare sig journalisten eller kvinnan som tog sitt liv. Detta för att inte bidra mer än nödvändigt till outandet av henne. Den som söker information om fallet kan naturligtvis lätt hitta det eftersom det är enormt omskrivet, men jag har ändå valt att anonymisera händelsen.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se