Stäng
blog-header
augusti 12, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Lily Tomlin, Jane Fonda och Dolly Parton kan komma att reprisera sina roller 40 år senare. Foto: AP/TT

Klassikern ”Nine to five” lika aktuell nu som då

It’s a rich man’s game no matter what they call it
And you spend your life puttin’ money in his wallet

(Dolly Partons ”9 to 5″)

1980 gick ”Nine to five” upp på biograferna. Filmen som skildrar sexuella trakasserier och könsdiskriminering på arbetsplatsen, i förklädnaden av en komedi om tre kvinnor som hatar sin chef, blev en stor succé och i fyra decennier har rop om en fortsättning hörts. Nyligen avslöjade de tre huvudrollsinnehavarna Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda (även filmens producent) att de för konkreta diskussioner om en uppföljare.

I samband med det blev jag nyfiken på om den första filmen fortfarande håller nästan 40 år senare, så jag såg om den.

Ja, filmen håller fortfarande. Tyvärr.

De första tjugo minuterna av filmen ägnar man sig mest åt att fascineras av att se en kontorsmiljö från innan datorernas tid där de främsta arbetsredskapen är skrivmaskiner och kaffekoppar (det är dock skönt att se att kopiatorerna betedde sig likadant 1980 som de gör i dag). Men följande nittio minuter ägnar man sig ironiskt nog åt att tänka på hur lite som förändrats sedan filmen kom.

”Nine to five” handlar om tre kvinnor som arbetar på ett kontor i New York: den erfarna och kompetenta Violet (Tomlin) som försörjer fyra barn och väntar på en befordran, den nyanställda och nyskilda Judy (Fonda) som inte arbetat en dag i sitt liv och sekreteraren Doraleen (Parton) som får använda största delen av sin tid till att vänligt men bestämt tala om för sin chef att hon inte vill ligga med honom.

Den sexistiska chefen i filmen är en så uppenbar metafor för patriarkatet att det knappt behöver påpekas. Han befordrar män över mer kompetenta kvinnor, förminskar kvinnors intelligens samtidigt som han stjäl deras ideér – och behandlar dem som sexuella objekt.

När han sedan befordrar en mindre kompetent man framför Violet, ljuger om att han har ett förhållande med Doraleen och avskedar en kollega får de tre kvinnorna nog. De kidnappar chefen och börjar införa nya policys på arbetsplatsen i hans namn. Lika lön för män och kvinnor samt barnpassning och flexibla arbetstider för småbarnsföräldrar är några. En ”radikal feministisk utopi,” som dåtidens recensenter kallade det.

Filmen slutar med att företagets VD bestämmer sig för att behålla alla förändringar som de infört, eftersom det visat sig att de ger ökad effektivitet och bättre resultat. En förändring vägrar han dock behålla – den om jämställda löner. Att kvinnodominerade yrken ska ha samma löner som mansdominerade visar sig alltså vara filmens glastak. Ett glastak som verklighetens kvinnor fortfarande väntar på att spräcka, nästan 40 år senare.

Men nästan mer intressant är skildringen av sexuella trakasserier jämfört med idag. För det första nämns aldrig ”sexuella trakasserier” i filmen eftersom uttrycket helt enkelt inte fanns vid denna tid. Men kvinnor visste förstås exakt vad problemet var, även utan att ha ett namn för det. Kvinnor har alltid vetat.

Idag har vi ett namn för problemet, men fortfarande inte någon lösning. Istället för att – som förr – vara omedvetna om problemets existens tycks vissa män idag snarare tro att sexuella trakasserier på arbetsplatsen är en del av det förflutna. Det är på sätt och vis nästan värre. Den chock många män uppvisade över kvinnors berättelser under #metoo gjorde det uppenbart att de inte insett hur stort problemet fortfarande är. Men kvinnor vet förstås. Kvinnor har alltid vetat.

Sexuella trakasserier är i högsta grad en del av vår samtid och 40 år efter ”Nine To Five” hade premiär är det faktiskt svårt att peka på några stora förändringar på området. #Metoo var förstås ett steg framåt men om vi ska vara ärliga har kampanjen landat i något annat än vad vi ville. Jag tror de flesta av oss ville att alla starka berättelser skulle resultera i att fler män fick förståelse för problemet och ägnade sig åt lite hälsosam självrannsakan – inte ägna spaltmetrar åt att totalt missa poängen och istället klaga på hur jobbigt #metoo är för alla män som nu måste känna ”oro” för att ”säga fel saker” och bli utpekade som sexister. Men det var vad vi fick. Patriarkatet förnekar sig aldrig.

Så därför är det kanske inte konstigt att en film om sexuella trakasserier från 1980 håller än i dag. Vi har kanske bättre arbetsredskap och fler ergonomiska stolar och ett namn för problemet. Men hur mycket har egentligen förändrats?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se