Stäng
blog-header
april 14, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare

Kan man vara PK och rolig samtidigt?

Du kan inte vara rolig OCH pk, så skrev komikern och programledaren Henrik Schyffert på twitter. Det var med största sannolikhet en kort reflektion kring en debatt som uppstått gällande provocerande humor och kritik som komiker möter i till exempel sociala medier.

PK, eller politisk korrekthet, som Schyffert talar om är ett begrepp som använts av allt från kommunister till nazister för att förminska meningsmotståndarnas åsikter. I modern tid i Sverige har det främst använts av extremhögern men idag är det hyfsat normaliserat och brukas oproblematiskt i media. Det kan vara svårt att definiera vad det betyder för det ändras beroende på kontext men oftast handlar det om att de som inte vill förolämpa människor baserat på hudfärg, kön, läggning eller dylikt kallas för politiskt korrekta. Så, om vi utgår ifrån den definitionen kan vi kanske försöka bemöta Henrik Schyfferts påstående om att det är omöjligt att vara politiskt korrekt och rolig samtidigt.

Det korta svaret är: Jo, det går absolut att vara rolig utan att sparka nedåt. Komiker som Stewart Lee, Tig Notaro, Maria Bamford, Hari Kondabolu och Aamer Rahman lyckas med det hela tiden. Det finns ingen brist på svenska komiker heller som gjort karriär utan att skämta på bekostnad av någons läggning, hudfärg eller kön. Det långa svaret är att diskussionen egentligen handlar om något helt annat. Jag tror Henrik Schyffert kanske har en annan definition av PK, kanske menar han istället att man inte kan vara rolig utan att någon blir upprörd och det har han nog rätt i.

För någon vecka sen publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Lättkränkta twittrare gör humorn försiktigare”. I artikeln berättade flera komiker om hur klimatet på Twitter gjort att de blivit försiktigare med vilka skämt de drar. Om något tas som kränkande så blir det snabbt en väldigt stark reaktion, vilket lett till att flera av komikerna nu tänker sig för en extra gång innan de skämtar. Jag kan absolut relatera, jag har nämligen samma problem fast med den organiserade rasismen och anti-feminismen på nätet. Om jag skriver något som kan tolkas som minsta lilla provocerande för SD-sympatisörer så märker jag av det direkt. Det kommer hot i mailen, på alla sociala medier, på telefon och i brev. Det krävs inte mycket för att nätmobben ska vakna till liv, när jag bytte jobb för något år sen blev min nya arbetsgivare bombhotad av rasister. Så nu tänker jag mig alltid för både en och två gånger innan jag skriver något på nätet. Det gör en stor del av journalistkåren också, vilket är ett allvarligt demokratiproblem. På så sätt kan man säga att humor och annat som gör andra än ”politiskt korrekta” upprörda också leder till starka reaktioner och stormar.

Och ja, ibland kan jag få en hel del skit från människor som inte är en del av den miljön. Utan istället några som Schyffert antagligen skulle kalla politiskt korrekta. Flera gånger har jag skrivit något skämt på Twitter som ”politiskt korrekta” reagerat på. Jag har fått pudla, radera skämtet och be om ursäkt. Jag har också haft valet att låta det stå kvar, men jag har personligen känt att jag hellre försöker ta till mig det kritiken går ut på. Har jag till slut inte kunnat förstå kritiken så har jag återpublicerat mina (dåliga) skämt.

Kanske handlar det mest om hur sociala medier fungerar. En komiker jobbar med ett rum, de är vana vid ölstinkande källarlokaler där du har direktkontakt till publiken. Det kan hända att någon i publiken protesterar och stör men när det kommer till kritan så är det komikern som håller i mikrofonen och då kan hen alltid utan problem överrösta kritikern. På Twitter är det istället så att alla har mikrofoner, visst har kända komiker större mikrofoner där i form av tiotusentals följare men det behöver inte nödvändigtvis kännas så. Istället kan tio personer som protesterar kännas som en pöbelhop som står utanför fönstret med facklor och träpålar. Många har helt enkelt ingen erfarenhet eller har inte vant sig vid hur snabbt protester kan sprida sig på nätet, och hur starka reaktionerna kan vara där jämfört med utanför nätet. Det finns gott om exempel på hur redaktioner kallat kritik från ett fåtal personer för ”twitterstormar”, jag misstänker att det är samma fenomen här.

Med större spridning så kommer du möta fler personer som inte håller med om det du skriver och tycker, det säger sig självt. Låt oss för en sekund bortse från den faktorn och fokusera på självcensuren som flera komiker känner att de måste ta till. Jag tycker inte det är något som ska förringas eller förminskas. Det görs en hel del konst där ute som är långt över gränserna och det tror jag är något positivt för samhället. Det vore hycklande av mig att säga att enbart humor som är över gränsen men som stämmer överens med mina ideal är okej. Men det är väl lite det som är grejen också, jag behöver inte tycka det är okej att sparka nedåt. För både komikern som sparkar nedåt och den som protesterar mot det utnyttjar sin yttrandefrihet till att uttrycka något. Ja, det är ett problem att många är ängsliga och inte vågar uttrycka sig fritt på nätet. Ja, det är ett problem att väldigt mycket av så kallad provocerande humor enbart är provocerande åt ett håll, nämligen i linje med gammal hederlig rasism och sexism. Så vad är då lösningen? Det kanske helt enkelt handlar om att förstå att båda sidor har rätt att uttrycka sig och rätt att protestera mot den andres uttryck.

Jag tänker inte skriva ut felaktiga citat av Voltaire men det är enligt mig den enda lösningen. Jag tänker inte stötta några komiker vars hela akt går ut på att sparka nedåt, det är enligt mig provokation för provokationens skull, något talangfattigt och meningslöst. De komikerna har all rätt i världen att svara med att kalla mig lättkränkt och politiskt korrekt. Du har rätt att säga något jag inte gillar och jag har rätt att säga att jag inte gillar det. Och där slutar det antagligen, för vad vore alternativet? Det är nämligen det som är det besvärliga med yttrandefrihet, ibland inskränker vad vi uttrycker på andras välbefinnande.

Den här diskussionen är egentligen uråldrig. Det är den klassiska frågan ”Vad får man skämta om egentligen?” som går en runda till. Den kommer att dyka upp igen nästa år också, precis som den gjort alla år fram tills nu. Det är en debatt som drivs på av media. Diskussionen väcker många känslor och media känner då att de når ut. Komiker svarar aggressivt för att de känner sig hotade och tar då i extra mycket vilket leder till att kritikerna protesterar ännu högre och så är eskaleringen igång i full fart. Ska jag vara ärlig tror jag också det är en debatt som många komiker vill ha. Dels för att det är en fråga som de ofta får och genuint är intresserade av att diskutera, men också för att det är ett utmärkt tillfälle att få synas och marknadsföra sig själv. De flesta komiker är inte högavlönade och om man inte syns eller hörs så blir man inte bokad, den här debatten är ett utmärkt tillfälle att få ut sitt namn och tjäna ihop en slant. Precis samma cyniska kalkyl som vi i media gör.

Kan man alltså vara PK och rolig? Ja. Ska man få vara allt annat än PK i sina skämt? Ja. Kommer du få skit oavsett om du är PK eller inte när du skriver saker på nätet? Ja. Det är en lång och rörig diskussion där en rad olika ämnen går in i varandra, vilket gör det näst intill omöjligt att täcka allt med en text. Så vi ses nästa år när den här debatten drar igång igen.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se