Stäng
blog-header
januari 8, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare
Köln. Foto: Oliver Berg/AP/TT

Kampen för kvinnors rätt till sina kroppar är global

Gå alltid ut i grupp och håll män på en armlängds avstånd.

Det rådet gav Kölns borgmästare Henrietta Reker till kvinnor efter att grupper av män rapporterades ha spenderat nyårsnatten med att omringa och antasta kvinnor i staden Köln i Tyskland (121 anmälningar har gjorts, varav en fjärdedel rör sexuella övergrepp, 16 personer är i nuläget misstänkta för brott). Hon varnade även kvinnor för festligheter som inkluderar alkohol.

Detta har möts med delade reaktioner, om man säger så. Borgmästaren anklagades för att skuldbelägga offren och fick till slut be om ursäkt. Varför?

Ledaren i Blekinge Läns Tidning var (en av många) som i dagarna ställde frågan vad protesterna mot borgmästaren beror på. Ledarskribenten påminner om att det är statens uppgift att informera om vilka risker som kan finnas i ett samhälle och jämför med när UD uppmanade alla svenska i Bryssel att undvika folksamlingar efter terrorhoten i höstas.

Välmenande feminister tror att de försvarar kvinnor när de attackerar polisens råd, men resultatet riskerar att bli det motsatta”, slår ledaren bland annat fast.

På ytan är de råd som Henrietta Reker ger vare sig fel eller elakt menade. Det är konkreta uppmaningar om hur man bör bete sig i en abnormal situation. Så varför uppfattas det inte så?

För att dessa råd inte ges till kvinnor bara i abnormala situationer.

Svenskar som reste till Bryssel i höstas kunde teoretiskt välja att lämna en plats om de uppfattade den som farlig. Men kvinnor kan inte välja att inte ta med sig sina kroppar när de går utanför dörren. Varningarna runt terrorhoten pekade också konkret ut en specifik plats och tid. Det var råd som rörde en specifik, abnormal situation. Det är skillnaden på UD:s råd till svenskar och borgmästarens råd till Kölns kvinnor.

Att kvinnor kan bli verbalt eller fysiskt antastade av män (eller grupper av män) när de går utanför huset är nämligen vardag. Inte att de blir antastade, märk väl, men att de kan bli det. Att hotet finns där har många kvinnor fått höra hela sina liv. Och också hur man “skydda sig” mot dessa ständigt hotande, ovälkomna attacker på sin kropp.

När vi gick i skolan och killarna samlades i grupp för att dra upp våra kjolar fick vi rådet att ta på oss shorts istället. När vi blev äldre fick vi veta att vi utsatte oss för onödiga risker bara genom våra val av klädsel. Vi fick höra att vi inte skulle dricka alkohol för att slippa bli våldtagna på Finlandsfärjor. De talade om för oss att inte åka svarttaxi om vi är oskulder och vill fortsätta vara det. Vi fick lära oss att de tjejer som utsetts till “horor” av sin omgivning inte kan våldtas. De har gett oss råd och förmaningar om hur vi ska bete oss och klä oss för att våra kroppar inte ska bli antastade av män under hela våra liv.

Och allt kommer förstås med hotet om vad som händer med skuldfrågan om vi råkar ut för ett övergrepp och det visar sig att vi just den gången inte följde dessa råd och förmaningar. En flicka i ett uppmärksammat våldtäktsfall skuldbelades och ifrågasattes av sin omgivning för att hon “befann sig i en lägenhet” när våldtäkten inträffade.

Alla dessa jävla råd.

BLT-ledaren påpekar, angående sin jämförelse av borgmästarens råd till kvinnorna i Köln och UD:s råd till svenskar i Bryssel: “Sådana varningar är vanliga vid terrorhot. Vi förstår att det på inget sätt skuldbelägger offren för brotten.

Men med den logiken kan man säga att kvinnor befinner sig under ett sorts ständigt terrorhot. Att de lever sina liv i ständig terrorberedskap.

Vi som ser frågan om kvinnors rätt till sina kroppar som ett problem som existerar globalt, och i alla samhällen (på olika sätt och i olika grad förstås), anklagas ofta i stället för att “blunda för problemet”. De som säger så menar att vi som är engagerade i denna fråga borde smalna ned den till att handla om en viss händelse, en viss kultur, en viss religion eller en viss geografi. De vet att kampen mot en global våldtäktskultur inte gynnar deras agenda. De vet att det finns en stark dragningskraft i svar som pekar ut alla andra som problemet, och de har inga problem med att osynliggöra kvinnors berättelser om att jo, problemet finns i alla grupper, för att få som de vill.

Vi vet att en kamp som bara fokuserar på en del av problemet aldrig på riktigt kan förändra någonting.

Den förfärliga händelsen på nyårsnatten har som bekant fått rasisterna, och de som inte vet hur man drar en rak linje mot dessa, att starta en intensiv kampanj maskerad som en kamp för “kvinnors rättigheter” (detta då männen såg ut att ha utländsk bakgrund).

En genuin vilja att på djupet diskutera kvinnors rätt till sina egna kroppar i offentligheten och privat och hur man når dit, ser man dock inte mycket av.

Feminister och andra har därför (och alltid) ett gediget arbete framför sig för att återta frågan och se till att debatten fokuserar på det den ska fokusera på: Hur vi kan skydda människor från att bli antastade, och hur kan vi stoppa hotet om begränsning av kvinnors livsutrymmen som sådana här händelser alltid frambringar?

Svaret är relativt okomplicerat, ni kan få det nu: Stoppa den patriarkala våldtäktskultur som existerar i vårt samhälle och i alla samhällen oberoende av kultur eller religion eller nationsgränser. Det är en kultur som vilar på de välkända hörnstenarna slutshaming, skuldbeläggning av offret (och föreställningen att hen kunde ha förhindrat övergreppet genom att bete sig på ett visst sätt), strikta traditionella könsroller som begränsar människors liv (särskilt den manliga könsrollen) samt föreställningen om sexuell aggression som något manligt och passivitet som något kvinnligt (det vill säga trivialisering av män som begår sexuella övergrepp, men också osynliggörande av kvinnliga förövare och dubbelbestraffning av män som våldtas).

Svaret på hur man förändrar denna utbredda våldtäktskultur är dock mer komplicerat. Det handlar om mer än politisk vilja. Och det handlar aldrig om nån revolution. Att förändra samhället är alltid hårt arbete, alltid långsiktigt, alltid radikalt, och alltid kantat av risken att hamna snett.

Som feminist får man därför vara ständigt vaksam på de krafter som till exempel vill använda frågan om kvinnors rätt till sina kroppar för andra syften.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se