Stäng
blog-header
april 7, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare

Kampen för Frida

(Uppdaterat 2014-05-07 se kommentar längst ned)

Roger Höög satt på sin arbetsplats i Göteborg när han blev uppringd av en ung kvinna som hade blivit uppsagd från sin lägenhet. Roger arbetar som jurist på Hyresgästföreningen och är van att hantera liknande ärenden. Det här fallet skulle dock visa sig vara lite annorlunda.

I samtalet förstod Roger efter ett tag att kvinnan, som vi kan kalla Frida, hade blivit svårt misshandlad av sin partner.

”Hon berättade inga detaljer men jag förstod att det var mycket grov misshandel. Låt oss säga såhär; Hon hade hoppat ut från fönstret med sina barn för att komma undan från mannen, mitt i kallaste vintern.”

Mannen som slog Frida slog också sönder delar av lägenheten. Frida polisanmälde honom och han dömdes till fängelse för misshandel. Han dömdes även att betala skadestånd till hyresvärden för den sönderslagna lägenheten.

Hyresvärden bestämde sig ändå för att vräka Frida.

Efter att ha pratat med Frida tog Roger kontakt med hyresvärden, som är ett stort allmännyttigt bostadsbolag, för att försöka reda ut situationen. Ganska snart förstod han dock att han inte skulle komma någon vart.

”Jag försökte prata med dem om att Frida faktiskt är ett brottsoffer och få dem att inse att de inte borde vräka henne på grund av det brott hon utsatts för,” säger Roger. ”Till saken hör också att de är ett kommunalt bolag, och har ett större uppdrag än att enbart tjäna pengar. De styrs av politiker, och i förlängningen av medborgarna. Att kasta ut en misshandlad kvinna med barn på gatan på grund av vad förövaren gjort känns långt ifrån samhällets och allmänhetens moral.”

Vi har idag mycket kunskap och forskning om hur offer för partnervåld ofta lägger skulden på sig själva för det brott de utsatts för. Och nu gjorde alltså även Fridas hyresvärd detsamma.

I samhällets ögon hade Frida så att säga ”gjort allt rätt”. Hon hade gjort en polisanmälan – något långt ifrån alla offer för partnervåld klarar av att göra – och fått ett besöksförbud och sedan även en dom om misshandel. Mannen satt vid den här tiden i fängelse för vad han gjort mot Frida, men han skulle komma ut bara några månader senare. Rogers strid handlade därför inte bara om uppsägningen utan om att övertyga hyresvärden om att Frida behövde få en annan lägenhet, en där mannen inte skulle kunna hitta henne när han kom ut. Det skulle ju i sin tur göra hennes lägenhet ledig, så det skulle ju inte belasta bolaget på det viset. Men hyresvärden fortsatte att säga blankt nej.

”De ville bara att hon skulle ut. Hon var ett problem som de ville bli av med.”

Att det kan innebära ”problem” med en hyresgäst som utsätts för misshandel i hemmet är en sak. Störningar och skadegörelse är exempel på sådant. Men frågan om att hjälpa ett offer för partnervåld och – inte sällan – deras barn, till en trygg bostad är en fråga om att rädda liv. Att någon verksamhet, och ännu mindre en kommunal sådan, skulle kunna säga att det inte ligger i deras ”uppdrag” att värna människors liv känns nog totalt främmande för de flesta av oss.

Roger fortsatte att kämpa för Frida. Han försökte till slut förklara för hyresvärden hur det rent ekonomiskt låg i deras intresse att hjälpa Frida till en annan lägenhet, då faran för Frida själv inte tycktes göra något intryck. När han förstod att han inte skulle komma någon vart med hyresvärdens juridiska ombud kontaktade han VD:n för bolaget och frågade om de inte hade någon policy för sådana här fall, varpå VD:n förklarade för honom att det inte fanns någon policy för misshandlade hyresgäster eftersom det problemet aldrig uppstått förut.

Det Roger mötte var en enorm brist på kunskap om de här frågorna. Kunskapen finns, kvinnojourerna har den, forskare har den, men den har uppenbarligen inte nått de allmännyttiga bostadsbolagen.

”Till slut insåg jag att de inte skulle ge sig, och då vände jag mig till pressen.”

Roger kontaktade tidningen GP som skrev en artikel om Frida. Då vände hyresvärden plötsligt och meddelade att man inte alls tänkte vräka Frida. Man hade bara gjort en miss, meddelade man. Men i Rogers ögon var det solklart att det var medias uppmärksamhet som fått bolaget att visa upp en annan sida.

Frida slapp bli uppsagd och hon fick en annan lägenhet i hyresvärdens bestånd. Men Roger kände att han ville göra mer. Han kände att det Frida fått uppleva inte var okej, och att hyresvärdarnas ansvar är alldeles för litet när deras hyresgäster drabbas av brott av den här typen.

Han kontaktade därför några politiker som satt i riksdagen för vänsterpartiet, Egon Frid, Amineh Kakabaveh och Eva Olofsson. Tillsammans skrev de fram en motion baserat på Fridas fall som gick ut på att våldsutsatta hyresgäster skulle ha starkare skydd mot att vräkas. Hyresvärden skulle inte lika lätt kunna avsäga sig allt ansvar för att hjälpa dessa hyresgäster.

Motionen från Vänsterpartiet lades fram och 2013 fick motionen majoritet i utskottet och riksdagen uttalade att regeringen skyndsamt skulle ta fram ett lagförslag för att stärka våldsutsatta hyresgästers besittningsskydd.

Att en riksdagsmotion från oppositionen leder till en proposition från regeringen måste höra till ovanligheterna. Men det är vad som hände med Rogers förslag.

Hela propositionen kan nu läsas här. Om propositionen antas av Riksdagen föreslås den träda i kraft 1 juli 2014.

Hur konstigt det än låter i ett fall som handlar om misshandel så känner jag mig mycket upplyft efter mitt samtal med Roger. Det här är en historia där så mycket som måste klaffa också gjorde det: Frida som hade drivkraft och ork nog att kontakta Hyresgästföreningen när hon blev uppsagd; att hon hamnade hos en jurist som inte bara lyckades hjälpa henne men som också bestämde sig för att lagen inte var tillräcklig och kontaktade politikerna; politikerna som i sin tur fastnade för Rogers förslag och skrev en riksdagsmotion och bedrev arbete tills den antogs, vilket inte är en liten bedrift; och att den nu har blivit ett förslag om lagändring och kan bli verklighet till sommaren.

Det här är en historia om att slåss för sina medmänniskor och om att påverka saker i samhället som man tycker är fel och om ansvar och kunskap, men framför allt är det här en historia om en kvinna som förändrade lagstiftningen.

Frida har idag skyddad identitet. Jag och Roger pratar lite grann om vad han tror hon skulle säga om hon visste att just hennes fall ledde till att regeringen nu föreslår en ändring i lagen. Jag påpekar för Roger att ett bättre bevis för Frida – och alla offer för partnervåld, som ju ofta blir ifrågasatta och skuldbelagda av omgivningen – att det sätt hon behandlades på av hyresvärden inte är okej än att lagen förändras, kan ju knappast finnas.

Roger funderar på att kontakta henne om lagförslaget går igenom. Det är ett tag sedan de haft kontakt med varandra men sist de hördes av mådde hon bra.

Han berättar att han fick ett vykort från henne en tid efter hon flyttat. Där stod det:

”Fortsätt med det du gör.”

 

Frida heter egentligen något annat. Detaljer har ändrats för att skydda hennes identitet.

UPPDATERING 2014-05-07: Idag har Riksdagen röstat igenom lagförslaget om stärkt besittningsskydd vid partnervåld. Bra jobbat Roger och vänsterpartiet!

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se