Stäng
blog-header
december 20, 2013
Gustav Almestad, bloggare
Fin machobild, men hårda tag är inte allt. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Kamp mot människohandel kräver mer än hårda straff

Det är dags att fängelse ska gälla för sexköp, inte bara böter, menade Reinfeldt i sitt jultal i måndags, och det vore väl för väl om det kunde hända någon gång. Även om det känns lite väl lättköpt med ett jultal om hårda tag mot brottslighet är just denna fråga betydelsefull. Sexköpslagen ska stävja efterfrågan och för det behövs tyngre konsekvenser än futtiga böter. Idag blir inte ens torskar i bevisad människohandel dömda till annat än böter, i de få fall de ens dömts. Istället bör fängelse automatiskt bli straffet för sexköp av slavar, för om inte det är det värsta sexköpet, hur ser det värsta då ut? Att hävda ovetskap kan aldrig få räcka, för om alla sexköp är brottsliga borde det rimligen ligga på eget ansvar om ett traffickingoffer köpts, oavsett förövarens illusioner om det billiga köpet. Den som haffas med ett parti kokain kommer inte långt på att hävda att det är rättvisemärkt, så att säga. Torskens ovetskap är dessutom alltid skitsnack, dessa förövare bryr sig helt enkelt inte om människan under och därför måste konsekvensen vara hård. Hela torskstimmet ska vara livrädda för att åka dit för människohandel.

För att verkligen ta krafttag behövs dock mer än bara hårda straff. Offer måste för det första få bättre bemötande av samhället. Gärna skadestånd, men först reell trygghet, skydd och asyl. Det är en skandal att traffickingoffer kan utvisas med hänvisning till ”oärligt uppehälle”. Prioritering vid polisens spaning är förstås en ytterligare faktor, men den verkliga bristen i det rättsliga är att människohandel enligt praxis är alldeles för svårt att bevisa. Vid såväl inhemsk människohandel som vid trafficking är tvång och maktmedel knappast en fråga om kedjor och fängelsehålor. Kontrollen upprätthålls snarare med manipulation och hot, och vid trafficking räcker omständigheten att offret är utan pengar och inte har någon annan än slavhandlaren att vända sig till.

Det finns, precis som vid våldtäktsfall, en föreställning om det perfekta offret – som då är en kvinna som lurats över gränsen med löften om vita jobb och sedan hålls kvar med fysiskt våld och direkta hot. I den föreställningen kan det göras till argument mot att slaveri ägt rum om bara offret fått behålla lite pengar, om handeln inte skett över gränserna, om förövaren haft en relation med offret – trots att det är en typisk metod för manipulation – eller om offret varit medvetet om att prostitution varit aktuellt men ändå drabbats av betydligt värre villkor än utlovat.

”Är det liksom inte bara lite vanligt koppleri?” tycks prövningens frågeställning vara, som om koppleri och människohandel var helt olika saker, när det egentligen bara är en gradskillnad mellan dem. Lagen definierar sexköp som övergrepp men dess radikala konsekvens har helt enkelt inte fullföljts. Kopplaren ses fortfarande som en sorts ekonomisk brottsling, en enkel skattesmitare eller ohederlig arbetsgivare, istället för en som utnyttjar andras kroppar. Både människohandlaren och kopplaren säljer övergrepp, begår övergrepp, gör andra människor till varor. Ändå kan det bli avgörande för offrets trygghet och rättigheter om förövarna döms för koppleri istället för människohandel.

Istället för Roslund & Hellström, förvisso duktiga deckarförfattare men knappast den tyngsta socialpolitiska källan, borde Reinfeldt läsa Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Handelsvara: kvinna, om det uppmärksammade fallet av människohandel i Göteborg förra året. Hon har följt den utnyttjade kvinnan Diana som vittnade, och berättar hela hennes historia. Här skildras såväl rekryteringsprocessen, tvångets komplexitet och torskars totala obryddhet inför hur deras billiga köp görs så lättillgängligt. Och inte minst hur även de största fallen tillåts få mängder av lösa trådar hängandes. Precis som i Lindberg-härvan ignorerades vissa spår helt. Hur slavhandeln kan ha så låg prioritet är ofattbart.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se