Stäng
blog-header
mars 10, 2014
Gustav Almestad, bloggare
Foto: Matilda Birging

Just min sort vill de mörda

Det var terrorism även denna gång. En grupp människor som bestämt sig för att beväpnade gå ut under internationella kvinnodagen och med våld och skräck visa att ingen del av världen är säker för den som vill se den bättre. Och det spelade inte längre roll att yrvaken media återigen sökte efter neutrala opartiska ord att beskriva dådet, att händelsen maskerades under antydningar om jämbördiga slagsmål och offer som själva gett sig in i extremistlekar. För min del är den illusionen slutgiltigt borta, med min egen kropp kände jag rädslan. Jag förstod att jag själv är sårbar och att en manifestation inte bara är en plats för hopp och engagemang, utan också en plats där kniven snabbt kan avbryta våren.

Just min sort vill de mörda.

Jag har vetat det alltid, känt det i kroppen alldeles för sent.

Sex personer skadades i attacken och fick föras till sjukhus, av dem 25-årige Showan så allvarligt att han ännu på måndagsmorgonen hade livshotande skador och låg i koma. Som en av grundarna till gruppen Fotbollssupportrar mot homofobi hade Showan tidigare hängts ut av en till Svenskarnas parti anknuten sajt, och kan alltså mycket väl vara en avsedd måltavla för gärningsmännen. Ändå sliras det. ”Bunkaslagsmål”, enligt polisen som först kom till platsen, och som om mordförsök var en omgång ”Röda vita rosen” rabblas det om extremister på högerkanten mot extremister på vänsterkanten. Erkända nazister grips, men ändå kallas motivet okänt.

Lyssna, ingenting är någonsin okänt med nazisters motiv. De beväpnar sig för att 8 mars är en dag de hatar. Den kanske fredligaste dagen på året. Och vi har mage att kalla det bråk? De svarar på stödmanifestationerna till de drabbade med nytt klotter på skolgårdar. De skryter om detta. Motiv okänt?

Precis som hur ”uppgörelse i undre världen”, eller ”tidigare känd av polisen” blivit ett kodord för att en person som mördats eller skadats tillhör ett avlägset sammanhang, och inte en del av det ”vi” som samtidigt konstrueras, har talet om sammandrabbningar mellan extremister skapat en falsk föreställning att hotet från fascismen är begripligt, förutssägbart och möjligt att undvika. Att en egen våldsam aktivism krävs för att drabbas. På samma sätt som du görs kriminell i media om du mördas av en kriminell, görs du till extremist för att kniven som sätts i din mage hålls av en extremist.

Så fördunklas situationen, med en inbillning att ”vi”, vi behöver inte vara rädda – om vi bara låter bli att gå på den där demon som eventuellt lockar en svart mask. Med tröstande fantasier om våldet från fascismen som någon sorts huliganfirmor som avtalat tid. Bara vi tar avstånd, tryggt avstånd. Hoppas de skärper sig. Skulle vi alla göra så vore hotet redan effektivt, trots ingen låtsas om det. Gatorna skulle redan vara nazisternas.

När offren är för uppenbart oskyldiga bortförklaras istället gärningens motiv, på alla sätt som kan vara möjliga. Från misstag till psykisk sjukdom. Allt för att slippa diskutera Breiviks och hans likars hat mot feminism, allt för att slippa erkänna att raskonstruktioner och hudfärg är viktiga faktorer för att förstå terroristen Peter Mangs. Allt för att slippa erkänna att de också är viktiga faktorer för att förstå varför ”vi” inte blev tillräckligt rädda av en systematisk mördare mitt i bland oss. För vissa kroppar räcker inte att undvika folksamlingar med talkörer mot fascism, de mördas ändå, och dessa kroppar ignoreras i ett konstruerat ”vi” som inte låtsas om färg.

Efter Kärrtorp närmade sig ett uppvaknande – herregud gick de på barnfamiljerna! – men ”vi” somnade raskt om. Var det inte några våldsamma vänstrare där? Och detta är i själva verket den önskade effekten av bortförklaringarna. Att kunna sitta på redaktionen och diskutera avloppsrör och tonläget i debatten. Att kunna kritisera och utebli från varje manifestation som riskerar innehålla ett misshagligt tal eller plakat. Att skriva rapporter om extremism som bara räknar pinnar utan sammanhang (men fascismen vann med 14-0). För att bli lurad, på tryggt avstånd från den kusliga känslan i kroppen att fascismen är här och beväpnad.

På manifestationen vid La Mano i Stockholm stod jag och kände hopp och styrka – men jag var också rädd. Det måste jag vara, för att ändå trotsa rädslan. Och har du inte känt det själv med kroppen så måste du lita på den som gör det, för det är så ett äkta vi kan skapas. Vi är så enormt många fler, och bara med våra kroppar står vi mot dem. Det är bråttom, de mördar oss här ute.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler