Stäng
blog-header
februari 9, 2014
Judith Kiros, bloggare
En vit jul? Foto: Foto: Terje Bendiksby / Scanpix NORGE

Jag fattar inte Svart lucia

Idag släpper P1 Dokumentär Svart lucia, en djupdykning i de rasistiska reaktionerna som följde när Astrid Cederlöf 2012 syntes i TV som lucia. Dokumentären består av intervjuer med Astrid och hennes vänner, men också med två av SD-väljarna och näthatarna som skrev om Astrid och rapparen Alexs framförande i kyrkan.

När Kjell såg den traditionella luciasändningen på tv trodde han inte sina ögon. Ytterligare en tradition som tagits över och förstörts, tänkte han – flickan som var lucia såg ju inte svensk ut.

Programmet gav mig, så att säga, blandade känslor. Om det och min efterföljande reaktion påminner om någonting är det väl mest Uppdrag Gransknings inslag om sexistiskt näthat – för även då satt jag och kände att någonting klämde. Nu känner jag att det är (trumvirvel) bristen på analys och sammanhang.

Vi får, som sagt, träffa Astrid. Hon pratar om hur hon kände inför luciamorgonen, hur det kändes efteråt, när kompisarna visade henne Avpixlats kommentarsfält. Vi får träffa Alex, rapparen som skrev en låt speciellt till luciauppträdandet. Hur det kändes för honom efteråt, efter kommentarerna.

Sedan får vi träffa två av näthatarna, Ann-Katrin och Kjell, sitta med dem i soffan, lyssna på deras åsikter och tankar kring luciamorgonen.

Och det är här jag spontant känner: men varför? Jag vet att det obligatoriska svaret blir: för att vi ska fatta att de är alldeles normala människor! För att vi ska förstå varför de gör som de gör! Vad driver en person till att näthata en fjortonåring på grund av hur hon ser ut?

Och då blir mitt svar: jo, tack, vi vet alla att SD-väljare, rasister och näthatare är alldeles normala människor. Vi är väl medvetna om att de inte är aliens som har anlänt till vår jord enbart för att lansera termen ”invandringskritisk” och shoppa trasmattor. Vi vet detta. Men varför de gör som de gör – det besvarar inte programmet. Det finns inte några direkta likheter i de berättelserna vi får höra, inga paralleller man kan dra, och även om det gjorde det kan man givetvis inte nå en slutsats utifrån två personer.

Till slut ber ändå en av näthatarna, Kjell, Astrid om ursäkt. Han medger att det var lite väl hårt att gå på en ensam, yngre tjej på det sättet han gjorde. Och hur ska man som lyssnare känna då? Nådde vi en försoning? En insikt? Nej. Kjell står fast vid sina rasistiska åsikter, såklart. Vad hade man förväntat sig?

När jag stängde av programmet mindes jag egna luciamorgonar, vad jag hade fått höra, känslan av utmattning när jag läste det som sades 2012, behovet av en seriös diskussion om vad det egentligen var som skedde och vad som fortfarande sker. För det finns många berättelser om rasism och om rasister. Och jag vill inte bara se det materialet användas; jag vill se det bearbetas, vridas och vändas på, analyseras. Presenteras i en annan form än ”hallå, hallå, hur tänker egentligen rasisterna?!”

Men en sak jag är glad för är denna: Astrid Cederlöf. Hon var lucian jag drömde om skulle få synas på TV när jag var liten.  Och jag är glad att hon får ta kontroll över sin berättelse.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se