Stäng
blog-header
februari 3, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: cascade_of_rant/Flickr

Behöver vi en samtyckeskultur?

Feminister har lagt mycket tid på att definiera våldtäktskultur och de mekanismer som ligger bakom. Men det enklaste sättet att beskriva rape culture är egentligen att beskriva vad dess motsats – consent culture – skulle vara.

consentculty

Klicka för att förstora bild

Feministiska, och alltid lika fantastiska, bloggaren Pervocracy postade ett inlägg där hon beskrev hur consent culture skulle se ut.

”Remember that ultimately asking for consent is not asking someone to make a decision whether they want sex with you or not.  That decision’s going to get made, one way or another.  Asking for consent is simply asking to know about that decision.”

Consent culture utgår från att varje individ bäst själv kan avgöra när han/hon vill ha sex eller inte. Jag vet, en totalt främmande tanke för vissa. Efter att ha lyssnat på många invecklade diskussioner där folk försöker ta reda på när en person ”egentligen” har samtyckt till sex, fast hen sen slutat delta i sexet, tuppat av, somnat eller helt enkelt ändrat sig, förstår man hur oerhört komplicerat vissa vill göra denna fråga. Genom en rad generella ”regler” vill de dessutom skapa en sorts blueprint över när man inte behöver fråga om en annan person verkligen samtycker till sex, för att de enligt denna blueprint redan har gjort det. Våldtäktskultur utgår nämligen från att om man hittar ett sätt runt ett nej, så behövs inget mer.

I en våldtäktskultur existerar en rad egentligen inte alls invecklade scenarion som så kallade ”gråzoner”. Vad trodde hon skulle hända när ni haft sex tidigare och hon sen somnade bredvid dig? En erektion är alltid en signal på att en man vill ha sex, oavsett vad han faktiskt säger. Har en man väl inlett sex kan han inte bara avbryta mitt i. Osv. Det finns för både killar och tjejer inom våldtäktskulturen en rad beteenden som räknas som samtycke på grund av att ”signalerna” en person ”sänder ut” ses som lika viktiga som ett faktiskt ”ja”. Det finns också myter om såväl mäns som kvinnors sexualitet, som försvårar hur man ska hantera en egentligen ganska okomplicerad situation.

consentcult3

Den enligt våldtäktskulturen oerhört invecklade frågan hur man kan veta om någon som sover verkligen VILL ha sex, utan att behöva väcka den och, ni vet, fråga.

Yes means yes

Jag vet inte hur ofta jag har hör män frustrerat påpeka att många kvinnor låtsas att de inte vill ha sex när de i själva verket vill det. Jag vet inte hur vanligt detta ”spel” verkligen är, men dessa mäns frustration kommer ifrån att under dessa spelregler ligger hela ansvaret för att pusha, tjata och pressa, på mannen, om sex överhuvudtaget ska ske. Fördelen med consent culture är naturligtvis att kvinnor som vill ha sex, inte kan låtsas att de inte vill. Kvinnor som spelar ett spel där de säger nej när de menar ja, skulle nämligen inte få ligga. Alls.

Feminister har länge protesterat mot slogans av typen No Means No, vilka har uppkommit som ett sätt att försöka tackla våldtäktskulturen. No Means No är ett försök till svar på just den myt som säger att en kvinna alltid säger nej till sex när hon egentligen menar ja – eller i alla fall kan bli övertygad att säga ja till slut om mannen bara inte ger sig. Denna syn på är i sin tur en direkt konsekvens av de traditionella könsrollerna och myten om män som sexuella rovdjur och kvinnor som deras byte. Det är också en konsekvens av myten om att kvinnors kroppar enbart är till för mäns njutning, att sex är något som kvinnor ”ger” till mannen i utbyte mot något annat.

Problemet med No Means No och liknande kampanjer är att det antyder att en person alltid är tillgänglig för sex tills han eller hon uttryckligen säger nej, att sex alltid är på bordet fram tills personen gör aktivt motstånd. Fördelen med en kultur som istället samlar sig kring idén att Yes Means Yes, är att varje individ skulle vara tvungen att kommunicera när den vill ha sex, inte tvärtom. Att vara helt passiv, stelfrusen, under sexakten skulle tvinga den andre att avbryta och försäkra sig om samtycke, igen, även om han/hon redan ansåg sig ha gjort det. Vad lagstiftningen än säger, så är i en samtyckeskultur avsaknaden av aktivt motstånd inte en självklar signal om samtycke.

consentculture

Så här beskriver Laurie Penny sin egen våldtäkt (klicka för att förstora)

Så här beskriver Laurie Penny sin egen våldtäkt i ett modigt blogginlägg förra året. Hon illustrerar hur, i en våldtäktskultur, förövaren mycket väl kan vara omedveten om att sex utan samtycke faktiskt är våldtäkt. Man kan tycka att allt prat om consent culture är överdrivet och att vi klarat oss väldigt bra hittills utan att börja lägga ansvaret för att inhämta solklart samtycke på alla som har sex med någon annan än sig själva, men 5000 våldtäktsanmälningar om året säger oss att vi inte hantera det här med samtycke speciellt bra. Att det är något som vi behöver ändra på.

I grunden vill diskussionen om våldtäktskultur helt enkelt få oss att sätta samtycke – inte hur väl en person har gjort motstånd – som det absolut centrala i debatten och i samhällets ögon – vilket för övrigt inte måste vara detsamma som lagstiftningens.

I en motsats till våldtäktskultur skulle vi slippa se tonåringar och vuxna lägga skulden för medvetna övergrepp på det omedvetna offret. Inga politiker skulle deklarera att det bara är ”bad manners” att tränga in i någon annan medan hen sover, eftersom inte alla behöver bli tillfrågade innan varje penetration. Ingen sida riktad till universitetskillar skulle tycka det var ”humoristiskt” att skriva att ”85% av alla våldtäkter rapporteras inte. Det är ganska bra odds”. Pappor i populära TV-sitcoms skulle varna sina döttrar för våldtäktsmän och inte, som idag, för ”alla män”. Vi skulle inte fokusera debatten om våldtäktsanmälningar på hur kvinnor ska göra för att undvika att bli våldtagna (bara om vi antog att majoriteten av alla män var våldtäktsmän skulle vi göra det), utan på hur män och kvinnor ska göra för att alltid försäkra sig om att samtycke finns innan de har sex med någon.

Här är nackdelen med consent culture: Ibland kommer du avstå från att ha sex fast det senare visar sig att det hade gått jättebra. Du kommer till exempel inte ha sex med någon som sover, bara för att senare få veta att personen egentligen älskar att bli väckt genom sex. Trist, javisst, men ändå ett lågt pris att betala.

För gissningar är inte samtycke. Att hänvisa till godtyckliga ”regler” för när en person sagt ja utan att den faktiskt sagt ja, är inte samtycke. Nej, att ligga med någon är inte automatiskt samtycke att göra om det vid ett annat tillfälle. Nej, att ha stånd betyder inte automatiskt att en man samtycker till att ha sex.

Här är fördelen med consent culture: Sex sker mellan människor som vill ha sex. Och det är ju en ganska stor fördel, eller hur?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se