Stäng
blog-header
januari 17, 2016
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: AP Photo/Markus Schreiber

Inte alla män!

I kölvattnet av det som hände i Köln på nyårsnatten har debatten om kvinnors utsatthet för mäns sexuella trakasserier gått flera varv i medierna, på sociala nätforum och runt fikaborden.

Även om det blivit smärtsamt tydligt att kvinnors rätt till sina kroppar gärna används av debattörer med helt andra agendor än en feministisk sådan, så har ändå motståndet mot just dessa varit hoppingivande kompakt. De som påstår att dålig kvinnosyn bara finns i ”de där andra” kulturerna än vår egen har konsekvent bemötts med hundratals berättelser från kvinnor som oomtvistligt bevisar att de har fel.

Så nu har vi åter slagit fast detta. Sextrakasserier, män i grupp som beter sig avskyvärt mot kvinnor, tafsande, våldtäkt. Inget av det saknas i vår kultur.

Eftersom kultur spelar roll finns det förstås skillnader mellan olika samhällen. Grader i helvetet, så att säga. Men den starka lockelsen många känner att bara prata om ”de andra”, är en återvändsgränd för debatten om kvinnors rätt till sin kropp. En vi behöver vara mycket, mycket uppmärksamma på.

En fråga som väckts efter Köln är: Varför uttrycker så många män plötsligt sådan extrem chock över att kvinnor blir antastade och trakasserade i det offentliga rummet? Var har de varit under alla år som kvinnor berättat samma saker om och om igen, om ovälkomna händer som tar tag, ovälkomna fingrar som letar sig in, som trycks in utan tillåtelse, frågor som förvandlas till hot, vuxna kvinnor som följer varandra hem på kvällen, som man gör med barn, det automatiska systerskapet, okända tjejgäng på tunnelbanan som säger ”du kan sitta med oss tills han har gått av.”

Det är svårt att tro att dessa män aldrig har hört dessa kvinnors berättelser under åren. Och det är svårt att inte dra slutsatsen att de hittills betraktat det de hört som när någon berättar om en naturlag, något som samhället ändå inte kan göra något åt förutom att be kvinnor minska på sin egen frihet. Som om de hittills sett det ständiga hotet mot kvinnors sexuella integritet som en oundviklig del av kvinnors liv. I alla fall fram tills de plötsligt kan peka ut ”någon annan” som problemet.

Då kommer plötsligt upprördheten, sympatin, förslagen på lösningar. Då försvinner plötsligt naturlagen, trivialiseringarna, det ständiga hänvisandet till killars ”hormoner.”

En förlängning av denna dubbelmoral är när alla debatter om kvinnors utsatthet för sexuellt våld från män alltid avbryts av utropet ”men inte alla män!” Det är så vanligt att det har blivit ett meme, och har sin egen wikisida. Det är en ”derailing” taktik, som används för att tvinga debatten bort från ämnet ”kvinnors utsatthet för mäns våld” till att istället handla om att det finns män som inte gör sånt.

Alldeles för många, från ledarskribenter och opinionsbildare till politiker och vanliga människor som alla borde veta bättre, följer upp utropen om ”inte alla män” med medhåll och allvarliga analyser, som om de tycker att det är en faktiskt viktig sak att lyfta fram.

Eh. Nej, alla män våldtar inte. Alla män sextrakasserar inte.

Det finns nu heller inte någon som hävdar det. I alla fall inte utanför de teoretiska exemplen på fiktiva feminister som indignerade ledarsidor och krönikörer målar upp med jämna mellanrum.

När feminister pratar om att män är den grupp som misstänks för sexualbrott enligt statistiken (i 98% av fallen) så är det helt enkelt:
1.) på grund av att det är sant, och:
2.) på grund av att just ordet ”män” är den främsta gemensamma nämnaren förövarna har.

(Kvinnor begår naturligtvis också sexbrott. På grund av hur vår egen våldtäktskultur lärt oss se på mäns sexualitet som aggressiv och kvinnors sexualitet som passiv och hur vi lärt oss se på manliga offer och kvinnliga förövare, så finns här säkerligen ett mörkertal. Men det är en lite annan diskussion, en som vi tagit upp på denna sida tidigare.)

Om man skulle försöka gruppifiera gruppen ”män” ännu mer och prata om män med en viss etnicitet, klass, ålder, tro, yrke, geografisk härkomst osv, skulle man ofrånkomligen missa största delen av de som begår sexbrotten. Därför gör de som är engagerade i denna fråga – på riktigt – inte det. Det handlar inte om att peka ut individuella män, utan om att försöka ha en diskussion om faktiskt, riktiga fakta och faktiskt, riktiga åtgärder.

Så varför måste vi då ha denna diskussion om ”inte alla män”, varje gång?

Grovt sett kan man dela in inte alla män-arna i tre kategorier.

Kategori A är rasisterna. De vill inte prata om gruppen ”män” för att att de bara vill prata om förövare med en annan bakgrund än etnisk svensk och/eller en annan hudfärg än vit, för att de inte är intresserade av att minska sexbrotten utan bara av att införa sanktioner mot människor med annan bakgrund/hudfärg. För att de är rasister.

Sen har vi kategori B. Det är de som inte vill prata om några grupperingar alls. För att brott alltid begås av individer. Vilket, öh, ja… Brott begås av individer och ansvaret ligger på individen. Det utesluter ju dock inte att det finns orsaker utanför individen som påverkar eftersom, well, finns det egentligen något brott som inte har både en individuell och en kulturell eller social aspekt?

Självklart kan man föra våldtäktsdebatten genom att driva en indignerad linje om individens ansvar, men för de som istället försöker att förebygga våldtäkter är det inte särskilt givande. Att strunta i att se en kontext för att man tycker det är ”problematiskt” kanske man kan ägna sig åt om man ser våldtäkt mer som ett teoretiskt huvudbry.

För ja, det är problematiskt att gruppera folk. Absolut. Men detta är en debatt om kultur, och handlar inte om att strukturera nån sorts identitetspolitisk ide om att grupptillhörighet baserat på yttre egenskaper som kön, kulturell bakgrund, hudfärg, osv, också skulle tala om vilka inre egenskaper en människa har. Det tror bara kategori A-arna.

Den tredje kategorin, kategori C, av de som upprörs över att feminister pratar om gruppen ”män” gör det för att de tror att feministerna är ute efter männen. No joke. Särskilt tror de att feminister är ute efter alla män som tydligen, enligt kategori C-arna, varje dag kämpar för att inte begå några sexbrott och därför borde uppmärksammas för detta så fort ämnet om mäns överrepresentation inom sexbrott kommer på tal.

De tror helt enkelt att feminister väljer att prata om mäns överrepresentation inte för att män begår 98% av sexualbrotten, utan för att feminister är elaka taskmörtar.

Här måste vi ta upp uttrycket ”alla män är potentiella våldtäktsmän.” Det uttrycket brukar nämligen gå hand i hand med ”inte alla män.” Samma personer som inte vill prata om män som grupp anser att feminister målar upp bilden av att alla män är potentiella våldtäktsmän, vilket är varför de också tror att ”jag skulle aldrig våldta någon!” är ett motargument och inte bara en ren jävla självklarhet.

Men att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän är faktiskt inte feminismens fel. Idén att kvinnor borde lära sig ”undvika risksituationer”, att kvinnor på olika vis kan provocera fram respektive undvika våldtäkter genom hur de klär sig, beter sig, vilka platser de rör sig på och när, är en idé som genomsyrar vårt samhälle. Problemet är att kvinnor inte får lära sig att ”undvika risksituationer” på vissa begränsade platser och gentemot vissa specifikt utpekade män. De får lära sig att vara försiktiga på alla platser. Mot alla män.

Det beror på att man inte kan se på en man och han är en våldtäktsman eller inte enbart genom att titta på hans yttre. Och det är också varför i princip inga andra grupperingar än gruppen ”män” är relevant att prata om i våldtäktsdebatten. Samt varför den gruppen, trots allt, är det.

Det är alltså, kära ”inte alla män”-are, det samhälle som ni varit med och byggt som skapat idén om att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”. Och det är feministerna som gör ihärdiga försök att förändra det.

Eller är det någon av er som faktiskt anser att det finns ett sätt att se utanpå vilka män som kommer våldta, antasta eller sextrakassera? Då får ni gärna höra av er till mig. Eller, kanske allra bäst, till en terapeut.

Trots att feminister ständigt blir anklagade för att lägga ansvaret för våldtäkt på ”alla män” i stället för på förövarna, och trots att feminister ständigt blir anklagade för att påstå att ”alla män är potentiella våldtäktsmän,” så är det i själva verket feminister som anser att alla män inte är potentiella våldtäktsmän och att problemet inte finns hos individuella män. Utan i kulturen, i de patriarkala strukturerna, i de traditionella könsrollerna, i hur vi uppfostrar män att se på manlighet, i hur vi lär oss att se på sex, på samtycke och på kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det vill säga saker som alla går att förändra. Om man vill prata om dem.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler