Stäng
blog-header
december 19, 2013
Judith Kiros, bloggare
Foto: Henrik Montgomery / TT

Inomkritik: en guide

För några dagar publicerade SVT Debatt en artikel av Foujan Rouzbeh, ”Ni är inte Jason.” Jag föll för den, hårt. Jag ville ha en lång, involverad konversation om hur antirasismen i Sverige sällan får handla om makt-och-resursfördelning, utan i stället måste vara sådär opolitiskt småmysig. Hur rasismen aldrig får ses som ett system som formar både vita och rasifierade kroppar i relation till varandra; att detta kanske borde få lyftas fram även i antirasistiska aktioner.

Men si, så blev det inte! För Foujan Rouzbehs artikel orsakade upprörda känslor – bland antirasister. Och konversationen fastnade där, i de upprörda känslorna, och en dialog om alternativa motståndsstrategier uteblev. Så blir det ofta när någon yttrar kritik för och om en rörelse hen tillhör – kanske särskilt när det handlar om en rörelse som arbetar mot någon form av förtryck, då alla redan är övertygade om att de har goda intentioner.  Och alla vet att goda intentioner, inte handlingar och deras konsekvenser, är vad som räknas, right!?

Eh, nej. Riktigt så funkar det inte. Men det verkar vara så många resonerar. För det finns faktiskt vissa mönster och beteenden som går igen när en person framför kritik inom en rörelse (eller ett parti, eller en ideologi) hen är aktiv inom. Eftersom att jag är en s k ”gnällspik” eller ”bråkstake” har jag stor erfarenhet av dessa beteenden och har även kategoriserat dem á la Carl von Linné! (Minus rasismen, så klart.) Vi tar oss en titt!

1. Den lättskrämde

Den lättskrämde brukar oftast svara på kritik genom att utropa, ”Tänk om din kritik skrämmer bort folk från kampen!” Den lättskrämde brukar oftast visa sig när kritiken riktar sig mot vad en rörelse identifierar som makten (exempelvis: maskulinitet, vithet, överklassen). Hen omfamnar även andra nervösa själar som, innerst inne, brinner för rättvisefrågor – men skriker vid åsynen av jobbig kritik, som vore det en jättespindel. Ibland brukar den lättskrämde säga saker som: ”Innan X sade Y stödde jag den här kampen, men nu tänker jag rösta på SD/bli eremit/ta avstånd från allt förutom Paradise Hotel!” Man kan ju undra hur engagerad den lättskrämde egentligen är, om det räcker med att en person lyfter kritik för att hen ska ge upp och emigrera till Svalbard.

Problemet med det här beteendet är att det begränsar vilken kritik som kan framföras. Detta eftersom hotet ständigt hägrar: ”om du säger detta försvagar jag dig såhär” eller ”om du gör såhär kommer andra människor att försvaga dig så”. Snarare än att ta till sig av det inom kritiken som kan stärka både individer och rörelsen som helhet.

2. Den förvirrade

Den förvirrade är personen som alltid lyckas fokusera på helt fel del i kritiken, och sedan missförstå även det. Låter jag taskig? Låt mig illustrera med ett exempel från Foujan Rouzbehs artikel:

Den förvirrade: Men VARFÖR säger författaren till denna artikel att vita män inte får vara antirasister!?

Annan: Fast det står det ju inte. Det står ju att den antirasistiska aktionen ifråga borde se annorlunda ut, då den riskerar att dölja maktförhållanden som gör att Jason Diakité – inte, typ, Petter – måste stå i riksdagen med ett pass i näven.

Den förvirrade: Men jag är ju en vit man!! Varför får inte jag vara antirasist!? Nu har det gått för långt!

Annan: Men det står ju…

Den förvirrade: *startar #jagärtomasledin*

Den förvirrade är väldigt, väldigt vanlig, kanske på grund av att Internet kräver snabba läsningar och snabba svar. Man läser, reagerar, bombar facebook med statusar, håvar in likes! (Jag vet hur det går till, social media pro som jag är.) Men det är svårt att ha en debatt i vilken den ena personen inte ens har brytt sig om att läsa artikeln hen facebookar om.

3. Den enögde

Den enögde! Min gamla fiende! I ett feministiskt rum visar sig den enögde varje gång man ställer sig framför en spegel och viskar ”intersektionalitet” tre gånger. Då ni!

Den enögde: Ditt prat om ex. antirasism och klass distraherar oss från den riktiga fienden – patriarkatet!

Annan: Men om vi inte diskuterar bl a antirasism och klass så kommer bara vissa kvinnor att frigöras, medan klassamhället och rasismen består!

Den enögde: *kallt* Patriarkatet.

Samma sak kan hända om man pratar feminism i vissa vänsterrum, etc, etc. När den enögde uppenbarade sig i Fallet Foujans Artikel var det genom meningen: ”Kan vi inte fokusera på det riktiga problemet – rasisterna!” Vilket såklart ignorerar en av artikelns poänger, och en grundläggande antirasistisk tanke: att rasismen inte bara agerar genom självidentifierade rasister, utan även genom hur vi organiserar samhället. Den enögde är ett problem dels eftersom hen tror att rörelsen ifråga är så skör att den faller sönder om den måste omformulera vissa strategier; men också för att hen förhindrar reflektion kring hur olika förtryck går in i varandra.

4. Detektiven

Detektiven vill alltid veta hur, vad och varför. När kritik yttras är detektiven alltid där med penna, ett sådant där litet polisblock, och frågor: ”När upplevde du detta? Vad gjorde jag då? Vilket datum var det? Jag vill ha åtminstone tre exempel och en teckning på en katt!” Personen som har framfört kritiken brukar då lägga fram sina exempel, bara för att avbrytas med ett rått skratt: ”Och vad åt du till lunch!?!”

Ni fattar – detektivens teknik går ut på att bryta ner delar av kritiken i små, små bitar, för att sedan kunna avfärda allt. Och det är alltid lika plågsamt att se det ske, eftersom det som faktiskt var viktigt begravs under detektivens eviga behov att slå hål på storyn.

Så det är lite typer man kan stöta på i sin karriär som ”jobbig”! Och samtliga får mina ögon att glida från personen ifråga till en vackrare, inre värld, där folk kan snap out of it. För såhär är det: all kritik är inte bra kritik. Men om man försöker identifiera vart kritiken kommer ifrån, vilken analys personen har, varför den uttrycker det den gör – då kanske rörelsen man tillhör till och med stärks av kritiken ifråga. Då kan man, för att låna den enögdes favvo-uttryck, fokusera på det viktiga – att avveckla ekonomiskt, politiskt och socialt förtryck, för att sedan rida in i solnedgången på en motorcykel körd av Kanye West.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler