Stäng
blog-header
november 14, 2013
Kawa Zolfagary, bloggare

Idag slutar jag bära namnet ni gav mig

Mina föräldrar gav mig namnet Hajier, det betyder den snälle. Jag minns tydligt när jag började hata det namnet. 

”Och vad heter du?”

”Hajier”

”Gardin?”

Det var då jag bestämde mig för att byta namn. 

Ingen kunde uttala mitt namn. Jag växte upp med vänner som hade namn som Gustav, Olov, Niklas, Patrik. Men det var bara min familj och andra vänner som hette saker som Nima, Arman och Haojin, som kunde uttala det, mitt riktiga namn. Min omgivning tyckte att det var ett konstigt namn, svårt och krångligt. Så jag vande mig vid att de aldrig sa det, och när de sa det så var det fel namn. Men jag kände mig dum varje gång jag rättade dem. Jag såg hur de tyckte att jag var jobbig, varför kunde jag bara inte ha ett normalt namn som alla andra? Så jag tjatade och tjatade på mina föräldrar tills de lät mig byta namn, och jag fick välja det själv.

Jag önskar att det fanns en bättre historia bakom anledningen till att jag valde Kawa. Jag önskar att det berodde på att någon hade berättat historien om den legendariska smeden Kaveh (persiska stavningen av Kawa). Men sanningen är mycket simplare än så, och mycket mer logisk när man tänker på att jag var fem år gammal när jag valde namnet. Jag kände helt enkelt till en Kawa som jag tyckte var cool, mest för att han hade en moped.

Med ett enklare namn hoppades jag på att bättre smälta in i mängden. Jag var trött på att sticka ut bland vänner och senare i skolan. Där jag växte upp fanns det få andra utlandsfödda så varje upprop i klassrummet blev en lektion i stakningar och felaktigt uttal. För inte började man uttala mitt namn ordentligt då. Istället för att uttala det med ett stumt W så satte man betoning där istället. Och jag nöjde mig. Jag orkade inte protestera mer. Jag orkade inte vara den som stack ut, den udda, den med det konstiga namnet. Och som han tjatar om uttalet, varför kan han inte bara nöja sig? Vad betyder ett namn egentligen?

Kaffe, Kavaj, Kavel, Cava, Kawaii, Kawazaki. Det är en udda sak att aldrig få höra sitt namn som det ska låta på riktigt, men istället bli väldigt van vid alla andra namn som de hittar på åt en. Varje gång nickar man och ler, låtsas som att det inte alls är tusende gången man hör samma skojiga skämt om ens konstiga namn. Man kröker ryggen liten till. För man vill inte vara den där konstiga, den där jobbiga, som tycker det är så viktigt att få höra sitt riktiga namn. Man vill vara en i mängden. Så man sväljer stoltheten och låtsas skratta. Kiwi? Haha, ja, det var nytt, det var kul.

Det fanns förstås ett annat namn som jag blev kallad också. Jag fick det när jag besökte en svensk förskola för första gången. Dagisfröken höll min hand och vi gick in i ett rum där det satt tre andra pojkar. Fröken presenterade mig, jag minns inte om hon sa mitt namn, men det spelade ingen roll för jag fick ett nytt namn den dagen. Ett av barnen ställde sig upp och sa högt:

”Åh nej, inte en svartskalle till.”

Robin, så hette han som gav mig det namnet. Ironiskt nog så döpte mina föräldrar sitt nästa barn, min bror, till Robin. För att han skulle slippa problemen jag hade.

Jag lärde mig skämmas över Hajier, för att samhället jag levde i inte kunde säga det korrekt och fick mig att känna mig dum när jag rättade dem. Jag lärde mig hata Kawa, för att samhället jag levde i inte kunde säga det korrekt, utan istället ersatte det med felaktigt uttal och dumma smeknamn som var enklare att säga. Jag stack redan ut som det var, med mitt svarta hår och min mörkare hud. Allt jag ville var att få vara ett barn precis som alla andra och för ett barn är det lättare att gömma sig än att slåss och kräva en plats för sin identitet. Sitt riktiga namn.

Idag är jag vuxen. Jag har lärt mig slåss för min rätt att få definiera min identitet. Att jag fortfarande ursäktar att man uttalar mitt namn fel är det tydligaste exemplet på internaliserad rasism som jag har. Rasismen jag bär inom mig. Den som kommer från att leva i ett samhälle där man pekas ut som onormal baserad på ens namn, ens hud- eller hårfärg. Idag har jag äntligen styrkan och modet att vara den där jobbiga personen som kräver att du uttalar mitt namn som det ska. Det är inte svårt, det är inte udda, det är inte krångligt. Det är bara mitt namn. Från och med idag slutar jag bära namnet ni gav mig. Från och med idag heter jag Kawa, och inget annat.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler