Stäng
blog-header
december 9, 2014
Julia Cagan, bloggare
Hur viktigt är det att rasism får framföras i den här barngruppen? Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

Hur vi gör rasismen till en mänsklig rättighet

Enligt Sveriges Radio uppger några elever på Fridaskolan i Trollhättan att de upplever det som svårt att öppet uttrycka främlingsfientliga åsikter. Därför kritiserar nu Skolinspektionen skolledningen och uppmanar dem att arbeta med ”den demokratiska värdegrunden”.

För att förtydliga: problemet anses alltså inte ligga i att eleverna bär på främlingsfientliga åsikter, utan i att de finner det jobbigt att vädra dem.

Det här är bara den senaste i en rad obehagliga exempel på hur den fascistiska utvecklingen i postfinanskris-Europa letat sig in i svenska skolor. Ärligt talat skulle jag kunna skriva en lång text enbart om orättvisan i att elever med minoritetsbakgrund inte ska få känna sig trygga i skolan. Dra ett par anekdoter om tillfällen då jag själv känt mig utsatt på det sätt elever som rasifieras troligen känner sig när deras skolor legitimerar hat mot dem. Men jag är för trött på att jag och andra med erfarenheter likt mina ständigt tvingas blotta vårt inre för en majoritetsbefolkning som nonchalant får peta runt i våra upplevelser av rasism utan att bli betydligt klokare av det.

I stället tänker jag försöka bemöta Skolinspektionen och deras argument sakligt, främst för att jag märkt hur deras sätt att tänka blir allt mer utbrett bland de som inte tar sig tiden att tänka kritiskt kring hur våra historiska och samhälleliga hierarkier ser ut.

Först och främst tycker jag att vi tar itu med ordet ”främlingsfientlighet” en gång för alla. Premissen för detta begrepp är att det finns en definitiv skiljelinje mellan etniciteter, religioner och kulturer som är våra i kontrast till deras. ”De” är då ofrånkomligen annorlunda och främmande.

Nu kanske personen som använder ett sådant ord menar att skiljelinjen inte alls är hens egen utan syftar på att beskriva skillnader som den främlingsfientlige själv anser finnas. Problemet är att ordet inte alls gör någon form av anspråk på ett sådant resonemang utan godtar dessa gränser mellan det familjära och det främmande som naturliga och självklara. Att reproducera uppdelningar som dessa är aldrig idealt när man strävar efter att uppehålla en ”demokratisk värdegrund”. Särskilt inte när den görs inrikes, det vill säga mellan vissa svenska medborgare och andra.

Vilket tar oss till det andra problemet, vad är skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet? Europeisk rasism har sin grund i Europas historia av kolonialism och rasbiologi men det har utan tvekan även fientligheten gentemot det som anses vara främmande. Gränser mellan vårt folk och annat folk har inte bara konstruerats, de har konstruerats på basis av ras.

Idén att muslimer från Mellanöstern är rasligt underlägsna kättare som utgör ett hot mot ett överlägset, kristet Europa institutionaliserats ordentligt sedan 1700-talet. Vilka kulturer som är underlägsna Europas (vars intrakulturella skillnader inte ansetts vara lika betydliga då de rasliga skillnaderna inte ansågs vara det) har helt enkelt bestämts och institutionaliserats baserat på vilka folkslag som är rasligt underlägsna den vita europeiska.

Svarta afrikaners kultur är helt enkelt intellektuellt underlägsen för att svarta afrikaner själva är det, arabernas kultur är i sin tur barbarisk för att araberna själva är det, och så vidare. Det är alltså detta antirasister syftar på när vi talar om hur olika kulturer, etniciteter och religioner rasifieras – det vill säga tillskrivs olika negativa och oföränderliga epitet baserade på föreställningar om ras. I kontexten vi befinner oss i är dessa tankemönster så djupt sammanvävda i varandra att det inte bara är svårt att sära på fientlighet baserat på föreställningar om en underlägsen kultur i motsats till en underlägsen ras, det är också djupt historielöst och ett sätt att göra kolonial rasism mer normaliserat.

Det blir dessutom löjligt då ”rasism” numera är vida accepterat som ett fult ord och det inte längre är socialt accepterat att erkänna att man anser att människor kan kategoriseras baserat på genetiska raser.

Man talar i stället i koder på det sätt jag nämnt innan. Många som deltar i det här beteendet är säkert inte ens medvetna om att deras åsikter har en historia av rasbiologi bakom sig. Vi lämnas med vad som kallas ”racism without racists” där alla är med och konstaterar att rasism är någonting dåligt men definierar det så snävt och utdaterat sätt att ingen, eller ytterst få, skulle räknas som att de tar del av det. Resultatet blir ett samhälle som anser att rasism och rasistiska hierarkier inte existerar, förutom hos ett par rötägg som avviker från den antirasistiska normen.

Problemet är bara att vi ständigt påminns om att samhällelig rasism faktiskt är ett legitimt och betydligt problem, exempelvis när rasistiska partier får 13 procent av rösterna i ett riksdagsval, utan att någon är villig att ta ansvar för det. Rasism reduceras alltså till vissa onda människors identiteter istället för ett tankesystem som institutionaliserats i hundratals år.

Sedan kanske vi borde titta närmre på vad ”demokratiska värderingar” verkligen innebär. Det är på många sätt en luddig term, då demokratiska värderingar inte är absoluta eller uppenbara och ofta kan stå i direkt motsättning till varandra. Ta vår grundlag om yttrandefrihet som exempel. Visst är det så att du ska vara fri att yttra vilka kritiska åsikter du än vill men om dina yttranden anses vara kränkande mot en marginaliserad minoritet (vilket alla minoriteter mer eller mindre är) så kan du dömas för hets mot folkgrupp. Den lagstiftningen inskränker alltså på yttrandefriheten, en grundläggande demokratisk rättighet, för att försäkra att alla medborgares fundamentala människovärde skyddas – en annan grundläggande demokratisk rättighet.

Jag tänkte därför hjälpa Skolinspektionen och alla andra skolor i landet på traven och fastslå här och nu att det rent logiskt är omöjligt att kränka en människas grundläggande värde på ett ”respektfullt sätt” så som Skolinspektionen har uppmuntrat Fridaskolan att låta eleverna göra.

Det blir omöjligt att i längden försvara rasism genom att hänvisa till demokratin. Var går gränsen? Säger vi ifrån först när människor organiserat sig runt antidemokratiska värderingar till den grad att de gör anspråk på att avskaffa demokratin helt och hållet, måhända med ett demokratiskt tillvägagångssätt, eller ens då? Skulle även det strida mot Skolinspektionens ”demokratiska värdegrund”?

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se