Stäng
blog-header
februari 18, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare

Hur ska vi feminister göra under valåret?

När jag började skriva om feminism på en offentlig plattform gjorde jag en liten överlevnadslista till mig själv. Jag visste att Politism skulle reta upp både höger- och vänsterkanten. Jag hade själv ingen utbildning i eller erfarenhet av medievärlden. Jag tänkte: Jag kommer att bli uppäten.

Så jag gjorde en lista för att överleva i den svenska politiska debatten. Överst på listan skrev jag detta: Acceptera att alla kommer hata dig.

Att vara feministisk skribent betyder att vänstern kommer kalla dig höger, högern kommer kalla dig våldskommunist och feminister som kallar sig själva radikala kommer nedlåtande kalla dig ”manstillvänd” – ett IQ-sänkande uttryck vi tack och lov ser mindre av – varje gång du uttrycker en feministisk åsikt de inte håller med om. Ungefär.

Jag har varit återhållsam med att kritisera detta under åren, mest på grund av den uppenbara meta-meta-nivån, men nu tänker jag säga vad jag tycker. Vi måste göra bättre. Vi måste göra bättre debatt än så. Särskilt i år.

Det finns inget fel i att ha internfeministiska debatter, och högljudda sådana. Tvärtom är det just detta – vilket antifeminister i sitt djupa oförstånd brukar beskriva som ”feminister kan inte ens vara överens med varandra hö hö” – som är anledningen till att feminismen som rörelse utvecklats i takt med samhällets utveckling samtidigt som antifeminister skrikit samma budskap som anti-suffragetterna gjorde för 100 år sedan.

Men det finns olika sätt att debattera. Och det finns debatter värda att ta och debatter som för in en på helt fel spår om man tar dem.

Inför detta valår behöver vi fundera på vilka debatter vi tar, och hur vi tar dem.

Vi är en rörelse där det personliga bokstavligen är politiskt. Det är ett enormt ansvar att diskutera frågor som går in i människors mest intima sfär, ända in i deras sovrum. Det kräver ödmjukhet, respekt för andra människors integritet och en tillåtande debatt.

Med respekt för andras integritet menar jag det självklara: att man inte har rätt att diskutera vissa saker för att man helt enkelt inte har med det att göra. En annan persons kön är upp till hen själv att bestämma, även om man kan diskutera den mer övergripande frågan om vilken roll kön eller könsidentitet bör spela i samhället. Samma sak gäller i en rad feministiska frågor.

Vi kan diskutera sexualisering av kvinnor i den offentliga miljön, men människors grundläggande rätt att klä sig som de vill är inte uppe för diskussion. Det är fel debatt.

Vi kan lyfta frågan om patriarkala uttryck i organiserad religion och samtidigt behålla respekten för människors grundläggande rätt att uttrycka sin tro.

Vi kan diskutera det problematiska med porr och samtidigt det problematiska med porrförbud, som till exempel att det är något så märkligt som en konservativ lösning som förväntas producera ett progressivt resultat.

Det oroar mig när den feministiska debatten börjar likna den politiska debatten, särskilt under ett valår. Missförstå mig inte, jag älskar politik. Jag älskar politiskt engagemang. Men någon måste tänka mer än fyra år framåt. Någon måste tänka på de nästa hundra åren.

Om vi låter politikerna sätta den politiska dagordningen kommer den alltid domineras av sakfrågor som kan vinna val. Och det är inte så man bygger ett samhälle. Samhällen bygger man av långsiktiga visioner om vart man vill, och det kanske är så att det är civilsamhället som kommer få stå för den delen, särskilt med tanke på vad som kan bli det partipolitiska läget efter detta val.

Vi måste alltså sätta den politiska dagordningen, inte följa den som sätts av de politiska partierna. Ett bra exempel är frågan om samhällets syn på föräldraskap, en fråga som ju sätter en strålkastare rakt på vår patriarkala struktur. Det går inte att blunda för det faktum att om vår kultur inte varit patriarkal så hade gravida setts som hjältar, som soldater som tar på sig en stor uppgift för hela civilisationens bästa. Att uppfostra barn till trygga vuxna – enda anledningen till att vi överhuvudtaget har ett samhälle – hade setts som den samhällsinsats det är i stället för som i dag, när vi ser graviditet och föräldraledighet huvudsakligen som ett ”problem” för arbetsgivaren och dessutom senare i livet straffar de som utför denna samhällsinsats.

Här är min poäng: Den viktigaste frågan för feminister att diskutera kan inte vara hur man ska få ut föräldrar på arbetsmarknaden så fort som möjligt. I så fall deltar vi i fel debatt. Eller så låter vi den partipolitiska dagordningen styra, i stället för att sätta vår egen.

Vi måste göra bättre. Särskilt i år.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se