Stäng
blog-header
oktober 21, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
Sverigedemokraterna på 1990-talet. Foto: Claudio Bresciani/TT

Hur länge ska högern låtsas?

Ännu en gång har en tongivande person inom högern normaliserat och öppnat dörren för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var förvånad.

Högertyckare har haft den här agendan länge och deras åsikter återfinns nu inom de etablerade högerpartierna. På allt fler ställen öppnar demokratiska partier till höger för ett samarbete med SD. Deras rasism verkar man inte ha något problem med.

Det borde egentligen inte komma som en överraskning för någon. Moderaternas partisekreterare Kent Persson applåderade när deras syskonparti i Norge samarbetade med grannlandets motsvarighet till SD. Tobias Billström har varit en vandrande studie i hur ofta man kan göra bort sig men ändå bli förlåten av högern. I media har det länge pågått ett krig mot de som vågat protestera mot rasistiska yttringar. Hanne KjöllerSanna Rayman, Ulf Nilson, Thomas Mattsson, Jasenko Selimovic, PM Nilsson, Markus Uvell och Sara Skyttedal är bara några få namn på en väldigt lång lista.

Många av högerns opinionsbildare har gjort det till sin uppgift att om inte öppet heja på SD så åtminstone göra sitt yttersta för att försvaga motståndet. Så länge högern inser att det kommer att bli nästan omöjligt att ta makten utan Sverigedemokraternas stöd kommer normaliseringen fortsätta.

För vissa har det nu blivit ett heltidsjobb att recensera, kritisera och sparka på antirasismen och de människor som med sina kroppar får betala för den växande fascismens framfart. För dessa högertyckare verkar det inte vara på riktigt, de verkar se det som en lek där de lattjar runt med rasisterna i sociala medier, umgås, minglar. De skriver ordvitsar till varandra, tar in dessa mörkermän i värmen.

Om du enbart kritiserar antirasister men aldrig rasister, om du tycker att SD borde släppas in i värmen, vad kan du tänkas ha för skäl till det? För mig är svaret tydligt.

Argumentationen för att de etablerade högerpartierna ska anamma Sverigedemokraternas världsbild eller samarbeta med SD är ofta förvirrad. Ibland är det klassikern om att SD trots allt är invalda i våra parlament, som att det betydde att man genast måste samarbeta. Det är sällan man hör krav på att Moderaterna och Vänsterpartiet både samarbeta med varandra, trots att båda är invalda. Men när det kommer till SD så verkar man inte längre förstå hur demokrati fungerar. Att du är invald betyder inte att alla andra måste samarbeta med dig. Att andra inte samarbetar med dig är inte odemokratiskt, tvärtom så är det precis vad demokrati är. Att vi själva ska få välja vilka och vad vi samarbetar med.

Vissa försöker öppna en annan väg in för Sverigedemokraterna, istället för att samarbeta med partiet ska man helt enkelt gå med på deras världsbild. Vi ska ”ta debatten” och ”våga prata om invandringen”. Man struntar blint i det faktum att det konstant görs överallt. Det är väl knappt någon tidning, TV- eller radiokanal som inte har en debatt som på något sätt är relaterad till migration minst en gång i veckan. Det spelar förstås ingen roll. Vad man egentligen menar är att vi ska diskutera på Sverigedemokraternas villkor. Vi ska debattera utifrån deras världsbild. Det är en världsbild där man pekar ut vissas barn som farliga ifall de har ett särskilt namn, där varje kritisk röst ska tystas kosta vad det kosta vill. Det är en politik, en ideologi, som enbart kan sluta på ett sätt.

Ofta anser de att de andra partierna ska ta över Sverigedemokraternas problemformuleringar och på så sätt tränga ut dem. Ingenstans har demokratiska partier lyckats få bort rasistiska partier genom att tävla mot dem i deras egen sport. Däremot finns det gott om exempel på länder där demokratiska partier fått ge vika när rasisternas åsikter vunnit mark. Även där vet vi hur det slutar. Det är dit vi är på väg. Jag undrar hur långt på vägen vi kommer hinna vandra innan högern säger stopp, om de någonsin gör det.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se