Stäng
blog-header
oktober 21, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Steffan Hill/Focus Features via AP

Hundra år – samma motstånd

Den 7 oktober hade filmen ”Suffragette” premiär i London. Filmen handlar om den brittiska kvinnorättsrörelsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när rösträtten var den stora frågan.

Passande nog försenades premiären av feministiska demonstranter – som protesterade mot nedskärningen av hjälp till kvinnor som misshandlas i hemmet. Demonstranterna omhändertogs av polis. Filmen har också i sig mött protester för att ha ignorerat icke-vita kvinnors kamp, samt för att berätta historien som om ”kampen” har vunnits och vi nu befinner oss i en post-feministisk era.

Det är betryggande. Feministisk kamp är lika rebellisk, kamplysten och trotsig. Då som nu.

Berättelsen om suffragetterna ser olika ut beroende på vilket land du pratar om. I USA kan man inte prata om rösträttsrörelsen utan att även prata om medborgarrättsrörelsen i slutet av 1800-talet, och kvinnorörelsens exkluderande av svartas kamp. I England, där ”Suffragette” utspelar sig, var kvinnorättsrörelsen vid förra sekelskiftet delad i två grenar. En mer fridsam, återhållsam gren och en mer militant. Millicent Fawcett ledde den förra och Emmeline Pankhurst den senare.

Den mer militanta grenen av suffragetterna genomförde politiska aktioner, vandaliserade och till och med brände kyrkor för att uppmärksamma förtrycket av kvinnor. Många av dem hamnade i fängelse, väl där inledde de hungerstrejker. Rädda för att några av suffragetterna skulle dö i fängelse och bli martyrer införde brittiska regeringen vad som kallades ”The Cat and Mouse Act” 1913 – en sorts katt och råtta-lek där man väntade tills kvinnorna blev så svaga att de riskerade att dö, varpå man släppte dem ur fängelset. Om de lyckades få tillbaka sina krafter igen utanför fängelset blev de åter arresterade (via någon påhittad anklagelse) och sattes i fängelse igen.

Tvångsmatning förekom också ofta när feministerna hungerstrejkade i fängelset. En kvinna och övertygad suffragett från överklassen – Lady Constance Lytton – lät sig fängslas under alias för att kunna rapportera om hur man behandlade feministerna. Hon tvångsmatades vid flera tillfällen och beskrev senare hur hon hölls ned av vakter medan en doktor stack ned en tub i hennes hals. Efter några sekunder började hon kräkas men tvångsmatningen fortsatte ändå tills allt tryckts ned i hennes mage.

Lyttons kropp kom aldrig riktigt över traumat hon upplevde och hon dog i en hjärtattack bara 54 år gammal.

Fängslandet och tvångsmatandet gjorde suffragetterna allt mer militanta och 1913 kastade sig den unga suffragetten Emily Davidson framför kungens häst under ett tävlingslopp och framför de närvarande reportrarna. Davidson avled fyra dagar senare.

Under första världskriget instruerade Emmeline Parkhurst suffragetterna att stoppa alla sina aktioner för att i stället stödja landets politiker under kriget.

Kvinnorättsrörelsen var förstås under hela tiden utsatt för ivriga försök att nedvärdera och svartmåla den. Anti-suffragetter, vad vi i dag skulle kalla anti-feminister, kampanjade och organiserade motstånd. På gamla kampanjaffischer och vykort från början av 1900-talet kan man se vilken retorik anti-feministerna på den tiden använde mot suffragetterna.

Först och främst målade anti-suffrage rörelsen upp bilden av kvinnliga feminister som fula, onaturliga, okvinnliga, bittra och utan möjlighet att få en man intresserad av dem.

suffrage3poansfnsa1tumblr_lbcdipjPd01qa49tx

En annan strategi var att varna allmänheten för att kvinnorörelsen skulle skapa ett könlöst samhälle, eller ett där feministerna såg till att ”göra män till kvinnor” och tvärtom.

suffrage14anmga

suffrage12walnsgkas

Och så fanns det förstås alla skräckhistorier om hur kvinnor, om de fick rösträtt, snart skulle ta över samhället och skapa ett ”matriarkat” där män förtrycks och kvinnor bestämmer.

4-668x1024

Har ni läst så här långt har ni säkert redan tänkt samma tanke som jag när jag läste om retoriken som användes mot suffragetterna? Det känns rysligt bekant, eller hur?

Medan feminismen har genomgått många utvecklingar och renässanser sedan suffragetternas tid så har anti-feminismen sett ungefär likadan ut de senaste 100 åren. Kvar finns retoriken om hur alla feminister är bittra och fula och avundsjuka på kvinnor som är vackrare än dem. Kvar finns retoriken att feminister hatar män för att de får för lite uppmärksamhet av dem och att det är den egentliga anledningen till varför de är så ”arga”. Kvar finns fantasierna om att feminismen vill ta ifrån män deras rättigheter och ge alla förmåner till kvinnor (se debatten om ”samtyckeskontrakt”, könskvotering, och så vidare). Och kvar finns retoriken om att feminismen vill utplåna män.

”Feministiskt Initiativ är fullt av arga kvinnor som fått för lite kärlek,” twittrade ett känt hockeyproffs inför valet.

Hundra år. Samma ord. Samma kamp.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se