Stäng
blog-header
oktober 31, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Elvert Barnes/Flickr

Hon har laddats ned 100 000 gånger – mot sin vilja

Det finns en obehaglig idé i vår kultur att det är något annat än brist på samtycke som bestämmer när ett sexuellt övergrepp har skett, samt hur allvarligt övergreppet anses vara. Offrets beteende innan övergreppet. Offrets beteende efter övergreppet. Och nu senast; samhällets inställning till sexualitet sådär i största allmänhet.

Framförallt finns det i vår kultur en ständig ihopkoppling av två helt olika saker, nämligen sexuella handlingar med samtycke och sexuella handlingar utan samtycke.

När en tjej blev filmad under sexakten utan att veta om det och sedan fick filmen av sig själv spridd på porrsidor på nätet fick vi ännu en uppvisning i denna vår kulturs obehagliga sammanblandning av två helt olika fenomen. Hovrätten sänkte skadeståndet till flickan rejält från tingsrättens beslut, bland annat med motiveringen att man inte kan ”bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.

Man kopplar alltså ett scenariot – att det är socialt accepterat idag att filma och dela sexfilmer av sig själv på nätet – med ett helt annat scenario, nämligen det som hände flickan.

Den kopplingen finns i själva verket inte. Det enda de två scenarierna har gemensamt är att båda inkluderar ungefär samma ord. Utöver det har de ingen koppling till varandra. De tillhör de inte samma genre. De tillhör inte samma universum.

Det nyss nämnda hovrättsdom handlar om kallas i vanligt tal för hämndporr – ”revenge porn”. Hämndporr är att publicera pornografiska bilder på människor på nätet utan deras samtycke. Varför det kallas just ”hämndporr” är för att mönstret i dessa fall ofta är att den som skickar in bilderna till sidorna är offrets ex-pojkvän eller någon annan som offret gett de intima bilderna till under premissen att de är privata, och som efter att relationen spruckit spridit dem som hämnd.

Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivillighet. De väljer det just för att det finns ett element av skam, bedömning och förnedring för personen på bilderna.

Hur känns det då att råka ut för detta?

Jag blir kontaktad av Anna, som egentligen heter något annat. En morgon när hon vaknade kunde hon plötsligt inte komma åt sin facebook och mail. När hon till slut kom in förstod hon att någonting var fel. Hennes inbox och facebook var fulla av meddelanden som kallade henne hora och frågade om hon ”visste vad som hänt”. När hon följde en av länkande såg hon nakenbilder. Av sig själv.

Berätta vad du hittade när du klickade på länken (hämndporrsidans namn kommer av förklarliga skäl inte nämnas här)?

– Det var långa samtal om huruvida mina könsorgan var äckliga eller sexiga, om jag gick på droger, om jag borde begå självmord. Väldigt läskigt var de som – anonymt – sa att de kände mig och postade bilder på mitt hus och min skola på google street view.

Vad gjorde du?

– Jag kontaktade polisen. Jag kunde inte tänka mig att det var lagligt att posta sådana bilder utan personens godkännande. De sa att det inte var så mycket de kunde göra om jag inte var minderårig. De bläddrade igenom bilderna och sa ”de här var väl inte så farliga”. Min ångest och upplevelse av kränkning var irrelevant.

Hur påverkar det dig idag?

– Jag visste inte då att det här skulle jaga mig varje dag, att det skulle definiera mitt liv, antagligen för alltid. Nu har det gått ett par år och jag tänker fortfarande på det varje dag.

Att påbörja nya relationer, både platoniska och andra, är enormt ångestframkallande. När berättar man? Man vill helst inte att de upptäcker på egen hand. Folk skickar ut bilderna till ens facebookkompisar, så jag vet inte vem som sett dem. Jag har märkt att många av meddelandena jag får handlar om huruvida mina föräldrar vet. Folk är fascinerade av ”skammen” jag eventuellt känner.

Jag dejtar en kille nu och jag vet inte när jag ska berätta för honom. Jag vill inte att hans ska se mig som ett sexoffer, jag vill inte att hans kompisar ska veta. Jag känner att jag har fråntagits rätten att själv definiera min värld. Jag har laddats ned 100 000 gånger. Hur kommer min karriär se ut? Hur länge kommer jag vara tvungen att prata om det här? När tröttnar folk? Hur länge ska min lillasyster behöva ta emot nakenbilder av sin storasyster i mailboxen?

Ingen har straffats för hur jag har lidit. Mitt liv har vänts upp och ned.

 

Tandlös lagstiftning är en del av problemet med hämndporr. Vår syn på offren är en annan.

I vad man skulle kunna kalla någon sorts välvillig sexism tror många vuxna att sättet att tackla problemet med allt från våldtäkt till slutshaming till hämndporr är att ge unga tjejer fler och fler förmaningar om hur de ska bete sig för att undvika att ”utsätta sig” för ”risksituationer.” Varje gång en ny fara upptäcks (som nu med fenomenet revenge porn) är samhällets reaktion att tala om för tjejer att minska sitt handlingsutrymme för att ”skydda sig.” Insatserna för att minska antalet sexuella övergreppet riktas mot offren. Inte förövarna.

Det här måste vi sluta med. Att kontrollera kvinnors handlingsutrymme genom det ständigt närvarande hotet om våldtäkt och övergrepp är en av de grundläggande komponenterna i en våldtäktskultur.

Den här synen på offrens ansvar för att undvika sexuella övergrepp påverkar både män och kvinnor negativt. Det är från den traditionella uppfattningen i vår kultur att kvinnor kan och bör anpassa sina liv för att undvika risken att bli våldtagen – i alla fall om de ska slippa få del av skulden för sin egen våldtäkt – som idén att alla män är ”potentiella våldtäktsmän” kommer. För om vi ger kvinnor ansvar för att undvika våldtäkt så tvingar vi dem också se varje man som en potentiell våldtäktsman.

Samma sak gäller hämndporr. Alla – och då menar jag verkligen alla – debatter jag någonsin sett om revenge porn har koncentrerat sig på vad offren borde gjort för att inte hamna på hämndporrsidan överhuvudtaget, samt att de som ”är så naiva” att de ger bilder på sig själva till sina pojkvänner och råkar ut för hämndporr i princip får skylla sig själva. Precis på samma sätt som tjejer uppmanas att se alla killar som potentiella våldtäktsmän så uppmanas de nu av samhället att utgå från att deras pojkvänner är potentiella förövare.

Det är dags att vi, som kultur, fokuserar på förövarna, inte offren. Det måste vara bildspridarna som riskerar att få sina ”rykten” förstörda, inte offren. Det måste vara de som spridit bilder mot någons vilja som riskerar att få inboxen fyllda med meddelande om hur äckliga de är och hot om att deras familjer och alla på deras skola ska få reda på vad de gjort.

Vi måste också sluta blanda ihop frivilliga sexuella situationer med ofrivilliga. En persons historia av frivillig sex har inget att göra med hans eller hennes upplevelse av ofrivillig sex. Frivillig sex och ofrivillig sex är inte två versioner av samma sak. De tillhör inte samma universum. Vi måste börja förstå att samtycke, eller bristen på detsamma, är det enda som har betydelse för att bedöma om ett övergrepp skett, eller hur allvarlig det är.

Jag frågar Anna om hon kan beskriva hur det känns att ha utsatts för att se sina privata bilder spridda på hämndporrsidor. Först vill hon att jag ställer en mer konkret fråga, för det är jobbigt att behöva tänka på den känslomässiga sidan av händelsen. Men sen svarar hon:

–  De människor som ser bilderna känner att de gör något med mig. Det sker utanför min kropp men de känner att jag är involverad. Jag kontaktas varje dag av främmande män. Det värsta är att det aldrig slutar. Det är inte som ett övergrepp där man långsamt kan kämpa sig på rätt väg igen. Det blir ett öppet sår.

Jag har fråntagits rätten till min kropp, vem som tittar på den, hur jag vill framställa mig själv offentligt. Varje gång någon ser mig i ögonen fruktar jag att de sett bilderna. Jag är avundsjuk på folk som får skicka mail och signera med sitt namn utan att känna ångest. Jag är avundsjuk på folk som får dejta och vara sig själva utan att ha samhällets dom över sig.

Jag vet att jag någon dag kommer bli konfronterad offentligt och bli tvungen att uttala mig. Men jag orkar inte. Jag vill inte behöva försvara mig. Jag har inte gjort något fel.

Ett vanligt meddelande som "Anna" fortfarande får tre år efteråt

Ett vanligt meddelande som ”Anna” fortfarande får i sin inkorg tre år efteråt

 

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler