Stäng
blog-header
maj 4, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
Elisabeth Moss som Offred i The Handmaid's Tale.

Hanna Gustafsson: De två formerna av frihet i ”The Handmaid’s Tale”

Alla omkring mig verkar prata om The Handmaid’s Tale just nu. The Handmaid’s Tale är en bok av Margret Atwood som under våren 2017 även går som tv-serie på HBO.

När seriens första avsnitt häromdagen släpptes var det som en explosion i mina sociala medier.

Serien – och boken – handlar om hur det amerikanska samhället, i effekterna efter klimatförstörelse, krig, infertilitet hos en stor del av befolkningen och ett revolutionärt övertagande av kongressen, blivit ett totalitärt, fundamentalistiskt samhälle – kallat Gilead – baserat på religiös fanatism och en upplösning av kvinnors rättigheter.

Handlingen kretsar kring Offred, och hennes betraktelser av samhället omkring henne – innan och efter den nya regimen tog över. Kvinnor har fråntagits all offentlig, ekonomisk och privat makt och en särskild grupp kvinnor som är fertila tvingas bli ”handmaids” – tjänarinnor – åt den rika makteliten. De våldtas regelbundet för att tjäna det enda syfte de har i det nya samhället – att föda barn. Offred är en av dessa tjänarinnor.

Hur har då den här 30 år gamla historien lyckats återkomma med sådan kraft 2017? Serien är välgjord. Skådespelarna är fantastiska. Historien är gripande och så spännande att den emellanåt är närmast outhärdlig.

Men det är inte därför The Handmaid’s Tale fått ett sådant genomslag.

Atwoods skildring av Gilead är helt och hållet baserad på verkliga former av förtryck som finns eller har funnits i olika samhällen. Hon blandar statligt sanktionerad könsstympning med klassisk retorik från den amerikanska kristna högern. I The Handmaid’s Tale smälter alla förtryck ihop på ett otäckt smidigt sätt.

Därför att alla former av förtryck oavsett, ursprunglig ideologi eller kultur, hör ihop.

Gilead är ett samhälle baserat på ord. Det är med ord systemet rättfärdigas, och det är med ord det upprätthålls. Bibelcitat har upphöjts till lag. De månatliga våldtäkterna kallas ”ceremonier”. Även dessa rättfärdigas genom utvalda bibelcitat.

Det är ju inget nytt. Genom ord kan man avhumanisera hela grupper av människor. Och genom att avhumanisera människor kan man också gå över gränser vi tror vi är för ”utvecklade” för att göra – ta ifrån kvinnor rätten till sina kroppar, skicka barn tillbaka till krig och stänga gränser, utan att de flesta av oss lyfter en hand i protest. The Handmaid’s Tale driver fram denna poäng med en kraft av ungefär tusen supernovor.

The Handmaid’s Tale är inte främst en kritik av religiöst förtryck, utan av alla ideologier som vill förtrycka människors personliga frihet. Boken kan kallas feministisk men det är tydligt att Atwood uppmanar feminismen att även granska sig själv. I boken finns två skildringar av bokbål – ett som genomförs av den nuvarande förtryckande kristna regimen, och ett i en flashback där en grupp feminister bränner våldsamma skildringar av pornografi.

En annan aspekt på samma tema som ofta lyfts fram när boken diskuteras, är när Aunt Lydia förklarar för Offred och de övriga tjänarinnorna att det finns ”två sorters frihet.” Frihet till något. Och frihet från något. Kvinnorna uppmanas helt enkelt att känna tacksamhet över det ”skydd” som regimen ger dem, även om det också betyder att deras frihet tas ifrån dem.

Det är förstås en retorik vi känner igen. Att kvinnor ska känna tacksamhet över att ”skyddas” från mäns våld – även om detta skydd enbart består av att andra män listar saker vi ska undvika att göra eller platser vi ska undvika att vara på. Media, myndigheter, politiker och till och med poliser tar alla glatt på sig uppgiften att minska alla kvinnors frihet och handlingsutrymme, under förevändningen att det är för kvinnornas eget bästa.

För media, myndigheter och poliser i Sverige finns det också tydligen ”två sorters frihet”. I alla fall för kvinnor.

Man kan håna de som ser likheter mellan The Handmaid’s Tale och dagens samhälle hur mycket man vill, men The Handmaid’s Tale handlar om idéer som finns överallt omkring oss, och hur de kan ta över även vårt samhälle om vi inte är vaksamma.

Den obehagligaste scenen i The Handmaid’s Tale är när Offred beskriver hur övergången till den nya, brutala regimen gick till. Hon beskriver det som att hon sov, bara för att vakna när alla hennes rättigheter och hennes möjligheter att protestera redan var borta. ”I was asleep before. That’s how we let it happen. When they slaughtered Congress, we didn’t wake up. When they blamed terrorists and suspended the Consitution, we didn’t wake up then, either. Nothing changes instantaneously.

”Jag är vaken nu,” påpekar hon sen. Det är menat som en varning.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler