Stäng
blog-header
september 18, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare

Grattis Sverige

Idag har det gått 25 år sen jag satte min fot i Sverige. Det är en lång tid, 25 år. Mycket har hänt sen dess, samtidigt vägrar vissa saker förändras. Jag funderar fortfarande över när jag kommer bli sedd som svensk. Kommer den dagen någonsin komma?

Jag vet inte vem jag skriver det här för egentligen. Jag har ingen klar tanke. Det är mer en diskussion jag behöver ha med mig själv. De här frågorna dyker upp ofta i mitt huvud, men det känns sällan som att det finns något rimligt sätt att diskutera dem. Det är så många lösryckta trådar, det är på så många olika sätt som min identitet nekas mig. Det är inte en diskussion, det är ett kollage av tankar, bilder, situationer. En röd tråd från dagen jag först satte foten i Sverige tills nu, 25 år senare.

Ibland är det någon ung kille som ber mig sticka från hans land. Hans land. Han ser det som att han har mer rätt till det här landet än vad jag har. Han kan omöjligt veta om jag är född här eller inte, men det spelar ingen roll. Mina bröder är födda här och de möts av samma rasism som jag gör. Hans land. Inte mitt. Jag har bott i det här landet längre än du har levt. Men det säger jag inte. Det spelar ingen roll.

Min mamma skrattar och säger att det inte spelar någon roll att Sverigedemokraterna ökar. Vi är här för att stanna. Hon säger ”När vi var peshmerga satt de och åt glass”. Jag har försökt föreställa mig hur det var för dem, att som tonåringar tvingas ta till vapen i självförsvar för att inte utsättas för ett regelrätt folkmord. Men det går inte att förstå, det är för långt borta, det är en helt annan värld. Som tonåringar var mina föräldrar soldater, medan jag åt glass.

En till debattartikel om hur invandring kostar eller inte kostar. Invandrare är en förlustaffär, invandrare är en vinst. Utlänningar kan man tjäna pengar på, det är bra om de kommer hit. Det är konstigt, ibland måste jag påminna mig själv att det är mitt liv de pratar om i dessa termer. På något sätt lyckas jag lura mig själv att jag är svensk. I några sekunder glömmer jag bort att det är mitt liv de väger och diskuterar som om jag var en vara på en marknad.

Kan inte låta bli att skratta när jag tänker på den där blicken man får ibland. Ni vet, när någon pratar om rasism, invandring, integration, Sverigedemokraterna, utlandsresor, kebab, Israel/Palestina, vad som helst som på något sätt kan kopplas till mitt svarta hår och mörkare hy. Blicken som säger allt. Nu vet jag inte om det här är okej, jag måste se hur han reagerar, kommer han ta illa upp. Den där blicken som omedelbart skiljer ut en från alla andra i samtalet. Jag vet inte, kanske går det inte att beskriva, kanske måste man uppleva det för att förstå. Jag vet exakt vad blicken innebär.

Hur fan kan det ha gått hela 25 år och jag tvingas fortfarande skriva om det här? Konstant hävda min rätt att få definiera vem jag är? Varför måste jag vara den som skapar dålig stämning så fort någon pratar om svenskar genom att säga att jag också är svensk? Varför måste jag fortfarande säga att jag är svensk? Kommer jag någonsin bli svensk?

Spelar det någon roll? Ja, det spelar roll.

Jag berättade att det nu gått 25 år sen jag kom till Sverige. Några sa grattis till mig. Jag förstår inte varför. Jag menar, jag älskar det här landet. Men jag hade inget att göra med att jag hamnade här.  Alternativet hade i bästa fall varit ett liv skild från mina föräldrar, i värsta fall döden. Haha, nu var jag tvungen att skriva att jag älskade Sverige, för jag vet vad som händer annars. Ständigt tacksamma. För evigt ska vi skandera vår trogenhet och skuld till detta land. Vi måste passa in, visa att vi är goda invandrare. Visa att vi också är svenskar. För svenskar måste konstant visa hur tacksamma de är över att de bor här.

Vet du vad det är som? Det är som tusen små hugg, oftast från små nålar, ibland ett spjut rakt genom hjärtat. Rakt in i din identitet. Ett krig mot din rätt att själv få bestämma vem du är. Det har gått 25 år sen det kriget började för mig, jag vet fortfarande inte vem som kommer vinna. Jag önskar att jag fick äta glass istället.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se