Stäng
blog-header
juli 26, 2013
Gästskribent, -

Gästblogg: Det vita genusfolket

Detta är ett gästinlägg från Valerie Kyeyune Backström, hon skriver vanligtvis på Falskheten, en blogg vi starkt rekommenderar.

Jag fick tillfrågan om att skriva denna krönika för en tid sedan, i samband med att någon slags debatt utbröt inom vissa feministiska falanger. Det hela startade med (i mitt tycke icke-frågan) huruvida Beyoncé är/var (bra?) feminist eller inte, och kulminerade i något större och mer omfattande. Vi kan kalla debatten ”Vita Kränkta Kvinnor” (det gjorde jag i alla fall).

Jag tänkte att jag skulle skriva om det här.

Men först tänkte jag prata om min relation till Genusfolket, där denna krönika publiceras.

Jag ska vara ärlig.

Hur många gånger har jag besökt denna sida? 1,2,3, kanske fyra gånger. Högst.  Varför tar jag upp det här? Och varför har jag inte besökt den mer? Och varför skulle min kritik vara relevant när jag uppenbarligen inte ens är särskilt insatt eller påläst om denna specifika nätplattform?

Point taken, men låt mig utveckla.

Finns så många ord vi alla vurmar för. Särskilt vi påstått kritiska, påstått insatta, påstått politiskt korrekta.

Just nu diskuterats antirasism, vithetsnormer på ett sätt som tidigare varit ganska sällsynt i det svenska klimatet. Att jag blir inbjuden att skriva en text här, är ett tecken på detta.

Men jag kan inte diskutera vithetsnormer utan att beröra det forum denna text kommer återfinnas i. Därför måste jag prata om det. Min relation till Genusfolket.

Har alltid känt ett svagt ogillande, ett avstånd. Varför? Jag gillar feminism, jag gillar att läsa, jag gillar internet.  Varför läser jag inte denna sida, varför besöker jag den inte oftare? Vadan detta motstånd?

Först tänkte jag att det kanske handlade om personlig aversion, en helt och hållen subjektiv åsikt i samma genre som att jag avskyr kiwi. Men sen tänkte jag lite.

Det är inte där skon klämmer. Det är inte sidans slicka utformning, det är inte den förmodat ad-ritade loggan, det snyggt ljusrosa temat. Det är inte skribenterna, texterna, heck – jag vet typ inte ens vilka ni är!?

Det är en ihållande känsla, som jag haft så länge, som liksom verkar utgöra en osynlig överenskommelse, själva kompromissen som krävs av min icke-vita kropp för att få upptas i ett feministiskt sammanhang.

Den kompromissen är en utplånelse. Jag gör ett test.

För hur varierande ämnena än må vara, hur stort omfång i allvar och humor, i högt och lågt, i dödsallvarliga och det minsta, mest insnöade av spörsmål verkar de alla ha en gemensam nämnare; feminism är en vit fråga. Feminismen, så som den vanligtvis presenteras, såsom den vanligtvis tas för given, är den vita kroppens frigörelse, den vita kroppens kvinnokamp. Och om jag ska vara med, är det på den premissen.

Jag gör ett test. Hur många gånger upptas vi icke-vita i samtalen på den här sidan? Inte som klausuler, specialsubjekt, men naturligt inbäddade i samtalen, naturligt ständigt närvarande?

Jag gör ett test jag gillar att göra. Det säger inte allt, det säger inte mycket, men jag gör det. Jag räknar bilder.

Bilder förtäljer inte allt, men de avslöjar en del. Även om antirasistiska ambitioner tillhör kutym bland alla som inte vill uppfattas som nazister, är egentlig utmaning av vithetsnorm sällan något som sammanfaller med den vita antirasismen.

Jag gör ett test, men det är egentligen inte nödvändigt; jag vet redan svaret. Jag gör det i alla fall. Hur många bilder på icke-vita cirkulerar på sidan?

Jag räknar bilder. Av de artiklar jag går igenom, ett drygt tjugotal i varierande ämnen, alltså knappast alla, men en del, ett stickprov, hittar jag en bild på en tydligt icke-vit. Det är en bild hämtad ifrån American Apparels hemsida. Jag vet inte om jag ska läsa in något i att den enda gången som jag ser en bild på någon som avlägset liknar mig är det i egenskap av dålig, är det i egenskap av bevismaterial; förkroppsligandet av sexism. Jag vet inte om jag ska läsa in något i hur detta är symptomatiskt för hur vi icke-vita brukar få porträtteras, de få gångerna vi nu gör det. Men okej, jag läser inte in något den här gången. Se det som ett konstaterande.

Jag tänker: alla kan diskutera icke-vita kvinnor när de kritiserar Femen, alla kan statuera antirasism när de svartmålar Sverigedemokraterna, men hur ofta inkluderas vi icke-vita i en helt ”vanlig” feministisk artikel? Hur ofta tros vi vara läsare, målgrupp, hur ofta inkluderas vi i dessa vardagliga sammanhang?

Blir så tydligt på sådana här sidor, sådana här forum, att kvinnokamp, och antirasism, är två olika frågor, två olika kamper, som ibland, som av en händelse sammanfaller.

Men min kropp ser inte ut så.

Min kropp går inte att separera, min upplevelse av att vara i denna värld är lika mycket svart som den är kvinna, de är inte två separata upplevelser; de är ett.

I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.

Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.

Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.

Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.

På samma sätt som att ni förmodade vita kvinnor är trötta på att er upplevelse inte omfattas, på samma sätt som ni är trötta på att leva i en värld där Man utgör normen, där kvinna måste poängteras, är jag trött på att vara er aviga styvsyster. Om ni tröttnat på att skriva ut kvinna, är jag dubbelt trött på att skriva ut svart innan. Om jag ens tillfrågas.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler