Stäng
blog-header
juli 2, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare

Gå inte själv

”Och så går du inte hem ensam. Var försiktig, jag menar allvar.”

Jag är på väg hem, det är sent, jag är själv.

En bil stannar på vägen en bit bort och jag letar direkt efter hus med ljusen tända där jag kan söka skydd. Jag inser hur paranoid jag är, jag inser hur sjukt det är att jag ändå fortsätter leta. Men hur jag än försöker så lyckas jag inte skaka av mig rädslan.

Vi skrattar och skämtar om det, men när vi möter upp varann så ser jag det i allas ögon. Ingen vill vara där egentligen, ingen känner sig trygg. Vi står vid sidan om scenen där Jimmie Åkesson, partiledaren för det rasistiska Sverigedemokraterna, snart ska hålla sitt tal i Almedalen. Vi är nervösa, vet inte riktigt var vi ska stå. Samlas i en liten klunga, vi är färre än vi trodde att vi skulle vara. Talet börjar.

Jag har haft ångest inför resan. Det är en ö, det är en liten yta, det är många gränder, många okända vägar, många som vill mig illa där. Jag läser om hur nazister mordhotar riksdagsledamöter, politiker, engagerade i ideella organisationer. Jag tänker att många av dem har skydd och bevakning från polis. Jag tänker att jag inte har det. Jag tänker på polisen som sa att det inte fanns något hot från högerextrema till mig. Han blev arg när jag protesterade och påminde honom om Kärrtorp. Han var nog inte ensam i sina tankar. Jag känner mig ensam med mina tankar.

Vi buar när Sverigedemokraterna klappar. När Åkesson hetsar och pekar ut oss som tärande så säger vi emot. Okända människor tar bilder på oss. Jag undrar om det är press, men de ser inte ut som press. Det kan vara till någon av de SD-kopplade hatsidorna. Med varje uthängning kommer fler hot. Jag hinner tänka på hur det brukar se ut i min mail, på twitter, på facebook, i min brevlåda när de skrivit ut mitt namn på sina sidor. Men min tanke avbryts av ännu en applåd. Ännu fler burop. De är så många, han har en så stor ljudanläggning, vi hörs knappt. Vi skriker oss hesa i desperation.

Hur vi än försöker så kommer vi alltid tillbaka till samma ämne. Vi med kroppar som ses som tärande, som pekas ut som farliga, som fienden. Jag orkar inte prata mer om det, jag vill slippa tänka på rasismen. Samtidigt är det omöjligt att komma undan.

”Jag kan inte slappna av, det är som att jag konstant är beredd på en attack”

Bilen står kvar. Det är mörkt och jag ser inte vilka som sitter i. Jag tänker på hur många som kan ha sett oss stå där med ryggarna vända mot Sverigedemokraterna. Jag tänker på vilka som kan ha sett mig. Jag börjar gå snabbare. Jag börjar ångra att jag någonsin visat mitt ansikte, öppnat min mun, vänt min rygg.

Vi stod där för att vi inte har något val. Attacken på oss är konstant. Den slutar inte när Åkesson går ner från sin scen. Den försvinner inte när Almedalen är över. Sverigedemokraterna är bara ett symptom, strukturen är där varje dag för att påminna oss. De applåderar när han ställer våra liv mot de som är födda inom hans godkända gränser. Det är ingen som applåderar när de sorterar bort våra namn bland jobbansökningarna, ingen jublar när vi nekas bostad, inte släpps in. Men resultatet är samma. Så vi knuffar tillbaka.

Vi knuffar tillbaka med våra röster. Vi samtalar, vi ropar, vi skriver, vi syns. Vi knuffar tillbaka med våra kroppar. Vi kräver att bli insläppta, vi vill ha representation, vi vill ha respekt. Vi knuffar tillbaka för att vi måste. Vi har inget annat val.

Jag går förbi bilen. Det sitter bara en ensam person i. Det är inte långt kvar hem. Jag skyndar på mina steg ändå.

Innanför dörren bryter jag ihop. Inget lås i världen kan hålla dem ute. Jag undrar hur länge vi ska orka. Jag undrar hur länge jag ska orka. Jag är slut. Jag vill ha ett slut. Det känns som att det bara blir värre. Hur ska jag orka när det blir värre?

Vi knuffar tillbaka. Vi kommer orka så länge vi måste. Så länge vi kan. När jag inte orkar så kommer ni orka åt mig. När du inte orkar så orkar vi. Vi går inte själva.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler