Stäng
blog-header
april 13, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare

Från ”The Rules” till ”Kulturprofilen” – se samhällets ekosystem

Det har varit lite kerfluffle runt spelet ”Super Seducer”.

Spelet är skapat av Pick-up-artisten Richard La Ruina och går ut på att ”lära” män hur de ska bete sig i olika situationer med kvinnor för att få dem i säng. Situationerna kan vara en snygg kvinna som kommer mot dig på gatan, två kvinnor som sitter och pratar med varandra i en bar, en tjejkompis som du vill ligga med, och så vidare. Valen du kan göra i de olika situationerna varierar från grova (blotta dig, ställa dig i vägen, med mera) till de mer subtila (psykologisk manipulation, negging och så vidare). Värt att notera är att inga av de godkända valen i någon situation är att helt enkelt låta den utsedda kvinnan vara ifred.

Värt att notera är också att spelets skapare har påpekat att de hade varit ”mer försiktiga” med vad som kan uppfattas som sexuella trakasserier om spelet hade skapats efter hela #metoo-debatten. Som om trakasserier blev ett problem värt att ta på allvar först då.

Men sedan kommer jag inte på så mycket mer saker värda att notera med spelet. Jag har också svårt att hitta något att skriva om spelet. Hur mycket jag än skulle vilja visa min stackars redaktör att jag kan leverera en kort och kärnfull text där jag faktiskt håller mig till ämnet – i stället för vad han oftast får av mig – så inser jag snabbt att jag inte har något intresse av att skriva en text om Super Seducer. Eftersom det inte är problemet, utan ett symtom på problemet.

I stället dras mina tankar åt ett annat håll. Jag börjar leta i mina bokhyllor och till slut när jag har arbetat mig ned till 1990-talet så hittar jag vad jag söker. Där, bakom Bret Easton Ellis och Douglas Coupland, står den: ”The Rules – Time-tested secrets for capturing the heart of Mr Right”.

Boken, som är en dejtingguide till kvinnor om hur man ska träffa Den Rätte, kom ut 1995 och väckte ganska stor uppmärksamhet, främst i feministiska kretsar. Boken blev symbolen för allt vi såg som är fel med patriarkatet, traditionella könsroller och bakåtsträvande antifeminism.

När jag läser om boken 20 år senare har ilskan försvunnit. Kanske har de senaste årens läsning av kommentarsfält på internet gjort mig immun mot konservativ dumhet. Mest slås jag av hur lite som förändrats sedan boken kom. De heterosexuella dejtingguiderna är verkligen stockkonservativa.

The Rules innehåller 35 regler för kvinnor som dejtar män. En del av reglerna är ofrivilligt roliga, som Regel 27: ”Följ reglerna även när dina vänner och föräldrar tycker du är tokig”, eller Regel 31: ”Diskutera inte denna bok med din terapeut!” En del är direkt farliga, som bokens beskrivning om att misshandel aldrig förekommer i relationer där kvinnan följt The Rules, eftersom misshandel enligt boken inte sker när mannen har fått kämpa för att få kvinnan och därför alltid kommer behandla hennes om en ”dyrbar juvel.”

Men de flesta av reglerna är ungefär exakt vad man förväntar sig, varken mer eller mindre: En kvinna som vill fånga en man får inte prata för mycket, eller helst inte alls. En kvinna som vill attrahera en man får inte skämta eller vara rolig. Kvinnor ska inte ta initiativet till sex ens när de är gifta. Att initiera sex, även i äktenskap, gör att mannen känner sig avmaskuliniserad. Mannen måste få jaga, kvinnan måste spela svårfångad. Yada yada yada.

Det är främst en sak som är skrämmande med The Rules och liknande dejtingguider. Det är inte att de ger bisarra råd till kvinnor och män, utan att de ger bisarra råd som fungerar. För jag har ingen anledning att tro att de män och de kvinnor som säger att dessa regler fungerar ljuger.

2018 låter reglerna exakt likadant, i till exempel spel som Super Seducer. Kvinnor är villebråd, män är jägare. Båda könen ska på olika sätta spela den roll som patriarkatet har gett dem för att reglerna ska fungera, och ingen ska protestera eftersom reglerna bevisligen fungerar.

Fundera lite på det.

Vad ska då vi som inte tror att stockkonservativa könsroller gör samhället bättre utan snarare helt andra saker, som människors möjlighet att leva fritt och vara dem de är, göra? I min research till denna text stötte jag på ganska många som verkade tycka att man ska bojkotta spel som Super Seducer. Jag är inte en av dem.

Varje politisk rörelse som vill påverka samhället måste attackera grundproblemet, inte varje separat symtom för sig. Inom miljörörelsen vet man till exempel detta. Miljön kan inte räddas genom att bara prata om flyget eller utfiskningen eller förnybara energikällor. Allt hänger ihop.

Ett liknande ekosystem finns förstås för samhället. Att ägna sin kraft åt nonsensdebatter riktade mot symptom på ett samhällsproblem, som tiggeriförbud eller könskvotering till styrelser, i stället för det riktiga problemet, kommer inte förändra något i själva systemet. När valrörelsen är över och politiken slutar handla om att vem som kan vinna flest populiströster (go for gold, sossarna!), kan alla förhoppningsvis gå tillbaka till att prata om helheten igen. Tills dess får vi övriga göra vårt bästa.

Det går en röd tråd från böcker som The Rules till spel som Super Seducer till berättelserna under hashtaggen #metoo och till när Horace Engdahl kallar den ”kulturprofil” som anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp för ”gentleman”.

De är alla delar av samma helhet, de indikerar alla samma systemproblem. De visar oss var vi ska lägga kraften.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se