Stäng
blog-header
februari 22, 2015
Kawa Zolfagary, bloggare
Vems rädsla räknas? Foto: K.M. Chaudary/AP

Från fördömanden till förklaringar

Jag är rädd att denna text kommer mötas av illvilja och misstänksamhet baserat på att jag skrivit den. Min lojalitet kanske kommer ifrågasättas, mitt syfte bli suspekt. Det tar emot att skriva, jag blir orolig för hur jag kommer ifrågasättas. Det går inte att värja sig mot kraven på avståndstagande. Om jag tar avstånd så kopplar jag mig själv till det jag tvingas ta avstånd ifrån, som om det vore en naturlig del av mig. Om jag inte tar avstånd så anklagas jag för att stå det nära, för att det anses vara en naturlig del av mig.

Ett dåd sker. Det första som händer är att känslorna styr, det är för tidigt för tankar. Vi fördömer, vi förtvivlar, vi förbannar. Några vill förklara, men utrymmet finns inte där än. De som fördömer blir arga på de som förklarar och inget leder någonstans.

Det finns frågor som inte får plats i diskussionerna direkt efter ett dåd. Det är nödvändiga frågor som vi måste ställa och få fram svar på ifall vi ska göra anspråk på att vara demokratiska samhällen. Frågorna är obekväma, de kan tyckas stjäla fokus från det viktiga. Kroppar som knappt blivit kalla och där är vi, med frågor som gör politik av det vi inte vill se som politiskt.

Det står journalister utanför moskéer och frågar besökarna om deras attityder gentemot terrordåden i Paris, om dådet i Köpenhamn. Jag tänker på hur ingen stod utanför en kyrka och frågade besökarna om Breivik. Varför är vissa dåd det vi kallar terror och inte andra? Varför får vissa beskrivas som människor när de mördar, medan andra blir barbarer? Varför kräver vi kollektiv bestraffning när förövaren bär ett visst drag, men individuellt fokus när förövaren tillhör normen?

Jag tänker på hur otillåtande och oförstående vi kan bli ibland. Våra filter försvinner i kontakten med sociala medier där vi bombas av åsikter vi inte delar, känslor som krockar med våra. Någon försöker förklara dåden i en samhällskontext, oroar sig över tilltagande rasism. Vi känner bara ilska och undrar varför tankarna inte är på offren som ligger där på asfalten, på redaktionen. Det är det vi känner, varför känner inte de exakt likadant just då? Kulor flyger och ni skriver om fotbollsstjärnor, tv-serier och roliga listor.

Vi måste få känna, och andra måste få tänka. De två står inte emot varandra, men de tjänar olika syften. Att nöja sig med fördömandet är inte lika självklart för alla. När européer drabbas av islamistisk terror så är det mitt samhälle som blir attackerat av fundamentalistiska krafter. Men det är också de som delar kroppsliga drag med mig som kollektivt pekas ut som förövare. Det är muslimer som blir mördade dagligen av IS, det är också muslimer som beskylls för det IS gör. Vilka som klassas som muslimer handlar inte om tro, det handlar om kropp. Precis som kroppen avgör vilka som blir terrorister och vilka som kommer undan.

Kanske är det vilka terrorn drabbar som ligger bakom vår ovilja att kalla vissa förövare för terrorister.

Ett självmordsdåd på Drottninggatan blir terrorism. En mördare i Malmö som väljer ut sina offer baserat på deras utseende blir det inte. Ej heller nazister som attackerar fredliga demonstrationer och hotar nyhetsredaktioner. Ingen nämner ordet terrorism när EU-migranters läger står i brand. Vi uppfinner ord som ”jihadistresor”, men saknar namn på de som mördar i högerextremt syfte i Ukraina. Ett dåd i Paris får hela världens uppmärksamhet, ett dåd i Baga möts med tystnad.

Känslor som leder till fördömanden, tankar som leder till förklaringar. Och båda är nödvändiga för att tolka världen. Kommer vi kunna förklara och finna en väg ut, där demokrati och rättvisa vinner över terror och fundamentalism? Eller kommer känslorna för alltid sätta vår agenda? Jag kan inte låta bli att känna oro över att rädslan ska styra, definiera vilka vi blir, hur vi svarar på hoten mot vår värld.

Terrorism — användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram förändring. Det är upp till oss hur den förändringen ser ut, om vi låter våra känslor eller tankar styra. Vårt svar kräver såväl fördömanden som förklaringar, eftertanke och obekväma frågor.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se