Stäng
blog-header
november 25, 2014
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Laureà/flickr Foto: Foto: Laureà/flickr

Fotboll för alla?

I fredags presenterade AIK fotboll ett utbildningsmaterial för alla sina spelare, ledare, föräldrar och tränare. Materialet heter ”Fotboll för alla” och behandlar ämnen som homofobi, transfobi, sexism och rasism.

Det är ett välkommet initiativ. AIK utgår, med rätta, från att de värderingar och normer som finns inom fotbollen inte är isolerat från samhället i övrigt. Att tränare och ledare och spelare har ett inflytande över de unga som engagerar sig i klubben och att de inte kan avsäga sig det ansvar som det innebär.

AIK beskriver initiativet såhär på sin hemsida:

”Hur påverkar normer i fotbollsmiljön våra val och möjligheter att utvecklas? Vilka förväntningar finns det på hur en spelare ska se ut och bete sig? När fungerar de förväntningarna och föreställningarna exkluderande? Hur kan tränare och ledare vara viktiga personer för att motverka sexism, rasism, homo- och transfobi? Hur påverkas spelare av tränarens värderingar och uttryckssätt?”

Hur fotboll som inte verkar ha någon ambition att vara för alla ser ut ser vi just nu exempel på i England, i den debatt som pågår om den våldtäktsdömde elitfotbollsspelaren Ched Evans.

För två år sen skrev vi om Sheffield United-spelaren Ched Evans, som 2012 dömdes till fem års fängelse för våldtäkt på en 19-årig kvinna. Kvinnan följde med en av proffsfotbollsspelarens lagkamrater till ett hotellrum. Lagkamraten textade Evans som därefter också kom dit och hade sex med henne. Ytterligare några medspelare stod utanför hotellfönstret och filmade. Kvinnan minns inget av händelsen och misstänkte på morgonen att hennes drink hade blivit drogad. Evans fälldes för våldtäkt med stödbevisning av bland annat en hotellreceptionist som vittnade om det hjälplösa tillstånd kvinnan befunnit sig i, en lokal kebabshopägare som kvinnan brukade handla hos och som även han vittnade om hennes tillstånd, samt bilder från en övervakningskamera.

Den fällande domen ledde, inte helt överraskande, till att en hashtagg startade på twitter där supportrar spred offrets namn och bild, kallade henne slampa och hora och uppvisade en enastående oförståelse för vad sexuellt samtycke innebär. Några av supportrarna åtalades sedan för att ha namngett och hotat den 19-åriga kvinnan på twitter.

En kandidat för Liberaldemokraterna visade sin ignoranta syn på våldtäkt på sin Facebook genom att slå fast att “De flesta tjejer jag pratat med skulle inte säga nej till Ched Evans…” Evans lagkamrat i Sheffield United Connor Brown twittrade efter domen och kallade den 19-årigakvinnan för ”slampa” och skrev att hon bara var ute efter pengar.

Det tål att sägas att 19-åriga offret tycks ha avsagt sig skadestånd och inte heller har sålt sin historia till någon tidning. I stället har hon fått byta namn och flytta, för att undvika de hot och det hat hon fått från Evans supporters.

Denna månad, efter att ha suttit av halva strafftiden, släpptes Ched Evans från fängelset. Efter att Professional Footballers’ Association uttryckt en önskan om att Evans skulle få komma tillbaka till sin gamla klubb fick han genast löfte av Sheffield United att börja träna med dem igen, som om ingenting hade hänt. Den proteststorm som följde detta beslut och som verkade ta fotbollsklubben helt på sängen, vilket säger en hel del, ledde dock till att de bröt löftet med Evans.

Att det inte är självklart att en dömd våldtäktsman, som för övrigt aldrig bett om ursäkt och som fortsätter hävda att han inte gjort något fel, skulle återta en proffskarriär som innebär att spela fotboll på hög nivå inför jublande supporters samt vara en förebild för nya, unga spelare, verkar aldrig ha slagit Sheffield United.

Inte heller att fotbollsfans som själva utsatts för sexuella övergrepp inte skulle känna sig bekväma med att gå på fotbollsmatcher och heja på någon som utsatt någon annan.

Inte förrän en protestlista med 160 000 namn presenterades och olympiska guldmedaljören Jessica Ennis-Hill uttalade att hon skulle ta avstånd från klubben (hennes namn finns på en av deras läktare) om de lät Evans komma tillbaka, började Sheffield United vackla. Jessica Ennis-Hill fick naturligtvis ta emot hat och våldtäktshot för sitt ställningstagande av ilskna fotbollsfans.

Efter att Sheffield United ändrat sitt beslut rasade deras vice ordförande mot den ”mobb” som tvingat dem att säga nej till att välkomna Evans tillbaka. Samtidigt ryckte Professional Footballers’ Association åter ut och uttryckte sin förhoppning att något annat lag skulle erbjuda Evans en möjlighet tillbaka till proffsfotbollen.

Professional Footballers’ Association på Irland gick på sin hemsida ut och argumenterade för att Evans borde välkomnas tillbaka till elitfotbollen samt passade på att deklarera att han mycket väl kan vara oskyldig. PFA klagar även på hur svårt det är för unga män att avgöra när någon är för berusad för att ha sex med, samt slår fast att ”om det är våldtäkt att ha sex med en full kvinna så är tusentals män skyldiga till våldtäkt varje dag.”

“If having sex with a drunk woman is rape, then thousands of men are guilty of rape every day. The simple point is that degrees of intoxication are a very difficult concept for young men to grapple with when they themselves have had plenty to drink.”

Två år efter den fällande domen väljer alltså såväl fotbollssupportrar som officiella ledare fortfarande att ifrågasätta våldtäktsoffret, hellre än att behöva ta någon form av ställning mot hennes våldtäktsman. Man väljer också att ge en generation unga fotbollsspelare och supportrar tydliga signaler om bakom vilka man sluter upp och vilka som lämnas utanför i kylan.

Vilka normer styr sådana uttalanden som det PFA skriver på sin sida? Vem inkluderas respektive exkluderas i dem?

Man kan hävda att Ched Evans ”bara” är en fotbollsspelare och förtjänar samma chans att gå tillbaka till ett jobb som andra som suttit av sin fängelsetid. Visst ska man kunna komma tillbaka till idrotten och rampjuset även när man begått brott, men det kräver isåfall att det åtföljs av en tydlig debatt om vilka värderingar, normer, och traditioner som man står upp för – inte tystnad. Det kräver att det åtföljs av en djupgående diskussion om maskulinitet, könsroller och sexism – inte ursäkter och victim-blaming.

Det är varför AIK:s initiativ, och varje initiativ inom fotbollsvärlden som faktiskt vill ta ansvar för den viktiga roll man har, är så välkommet. Först när man erkänner sin roll i samhället, sitt inflytande på nästa generation, sin makt och sitt ansvar, kan fotbollen nå den fantastiska potential den har att skapa riktig kulturell förändring. Det är då vi kan prata om en fotboll för alla.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se