Stäng
blog-header
februari 28, 2014
My Vingren, bloggare
Foto: Hasse Holmberg / TT

Förminska inte kraften i orten

Joakim Lamottes välvilliga försök att ”lyfta fram skiten” i förorten på SVT debatt häromdagen lämnade mig med en känsla av kliande tomhet. Han skriver att områden som Rosengård må vara bra om du vill lära dig göra slangbomber och deala fultjack.

Jag växte upp i höghusen med en hiss som alltid gick sönder. Kroksbäck i Malmö. Egentligen fick vi barn inte lov att ta hissen. Eftersom hyresvärden inte brydde sig om att laga den. Men ibland, när jag och mina vänner inte orkade gå sju trappor utan tog hissen ändå, fastnade vi mellan femte och sjätte våningen. Fick skrika tills någon vuxen kom och hjälpte oss ur. Men vi fick aldrig panik. För det kom alltid en vuxen. Pappan på första våningen som luktade sprit. Eller kvinnan som inte kunde någon svenska och bjöd på marmeladbitar i lägenheten tapetserad med blå-gula badrumstapeter. Det kanske var fattigt, vi lekte på betong, inte i varandras trädgårdar. Jag kände mig hemma där. Mer än någon annanstans. Vi var en del av något större. Det fanns en gemenskap, en gemenskap som jag inte upplevt i villan i området med välklippta gräsmattor och vita staket.

Jag är så stolt över min bakgrund. Över min familjs historia, vår klassresa. Jag är stolt över hur pappa bestämde sig för att säga upp sig från fabriken. Jag föddes in i arbetarklassen i Borås. Mamma, mormor, gammelmormor arbetade på syfabrik. För att pengarna skulle gå runt sydde de på nätterna. Pappa arbetade som svetsare på en fabrik som gjorde pizzaugnar. När jag fyllde tre valde han att gå tillbaka till skolan och läsa upp sina högstadiebetyg, läsa in gymnasiet på komvux, lyckades komma in på läkarlinjen. Vi flyttade till Skåne och under pappas år på läkarlinjen levde vi på hans studiemedel. Mamma brukar berätta hur hårt hon jobbade för att få pengarna att gå runt.

Även om jag var barn när vår klassresa började så minns jag allt tydligt. Det var inte villaområdet vi flyttade till när jag var tretton som präglade mig. Och jag känner mig ofta fel, annorlunda, skavande i många sammanhang som är självklara för många. Det känns fortfarande som att det inte är till för mig. Trots att de flesta tar för givet att jag är född och uppväxt i medelklassen. Det är få som ifrågasätter min tillhörighet i sammanhang som tillhör medelklassen. Nej. Det är jag själv som ifrågasätter.

Mamma har alltid varit noga att lära oss om vår bakgrund. Vi får inte ta något för givet. Inte glömma. Vår familj hade aldrig råd att åka på semester men varje år åkte vi till Furuboda för att tillbringa en lägervecka med personer med funktionsnedsättningar. Hon ville att vi skulle se verkligheten. Jag lärde mig dansa bugg med rullstol, att kommunicera utan ord. Hur gemenskap är viktigare än pengar. Hur gemensamt utanförskap är så mycket mer gemenskap än villkorade rum i medelklassens villaområden.

Jag har valt att bo i förorten. För jag älskar hur människorna här får mig att känna mig inkluderad, hur vi tar hand om varandra. Jag kom hit ensam men har grannar som tar hand mig mig, frågar hur jag mår, som blir oroliga när de inte sett mig på några dagar. Som är stolta över mig. Det kanske är hårdare villkor i orten. Men jag har aldrig upplevt så mycket kärlek, gemenskap och solidaritet mellan människor med främsta gemensamma beröringspunkt är att vi delar trappuppgång.

Därför blir jag också så glad, lättad, tacksam över att läsa Tanvir Mansur text om orten. Över det nya initiativet Orten i fokus. För mig kommer förorten aldrig kunna förminskas till en fruktansvärd plats där det inte finns andra alternativ än droger. Precis som arbetarklassen aldrig kan förminskas till de problem och svårigheter dagens klassamhälle skapar. Det är farligt att förminska vad fattigdom gör med människor. Men det är också farlig att förminska vad gemenskap innebär för människor.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se