Stäng
blog-header
april 1, 2013
My Vingren, bloggare

Papparättsrörelsen for dummies: Vad är PAS?

ID-10077341

Detta är del 1 i en artikelserie i tre delar om PAS och papparättsrörelsen.

Det var Richard A. Gardner som i mitten på 80-talet utvecklade teorin om Parental Alienation Syndrome. Gardner arbetade ideellt på Colombia University och försörjde sig som expertvittne åt pappor i juridiska tvister om vårdnad och umgänge. Som ett led i sin yrkesutövning utvecklade Gardner teorin om Parental Alienation Syndrom. Teorin förespråkas än idag av amerikanska Men’s Right Activism och i Sverige är det framförallt papparättsrörelsen och jämställdismen som aktivt arbetar för att PAS ska erkännas som psykiatrisk diagnos och därigenom kunna användas som bedömningsgrund i vårdnadstvister samt i socialtjänstens vårdnadsutredningar.

Vad innebär PAS?

PAS står för Parental Alienation Syndrome. På svenska används föräldraalienering, otilllbörig föräldrapåverkan eller ”mammapåverkan”. Enligt teorin är PAS en sjukdom som drabbar barn när en förälder (oftast mamman) manipulerar och hjärntvättar barnen till att ta avstånd från den andre föräldern (som vanligtvis beskrivs som pappan). Bland annat ska barnet uttrycka sig negativt kring den alienerade föräldern, inte verka tveksam, hävda att hen uttrycker sin egen vilja och förnekar att ha blivit påverkad att berätta om övergrepp.

PAS påstås gestaltas som ett kluster av åtta nedanstående symptom. Gardner menade att PAS är en enkel diagnos att ställa eftersom den bakomliggande orsaken är den ena förälderns svartmålning av en alienerande förälder:

  1. Förtalskampanj
  2. Svaga, absurda eller lättsinniga rationaliseringar för avståndstagande
  3. Brist på ambivalens
  4. Det ”oberoende-tänkare” fenomenet
  5. Reflexivt stöd för den alienerande föräldern i föräldrakonflikten
  6. Avsaknad av skuld över grymhet och/eller utnyttjande av den alienerade föräldern
  7. Förekomsten av upplånade scenarier
  8. Spridning av fientligheten till vänner och/eller släkt till den alienerade föräldern

Enligt Gardner är falska anklagelser av fysiska och sexuella övergrepp en vanlig spin-off av PAS. Han och papparättsrörelsen menade att kvinnor och mammor gör falska våld- och övergreppsanmälningar som ett sätt att skaffa sig ett övertag i vårdnadstvister.

Bakgrunden till PAS

För att förstå begreppet PAS måste vi titta på personen bakom begreppet. Gardner vittnade i över 400 rättegångar, framförallt företrädde han pappor som riskerade att förlora vårdnad- och umgängesrätt på grund av att de blivit anklagade eller åtalade för övergrepp, inte sällan sexuella sådana.

Gardner skrev flera böcker om PAS, böcker han blev tvungen att publicera själv på grund av det provokativa innehållet. I ”True and false accusations of child sex abuse” skriver han t ex såhär:

”It is because our society overreacts to it [pedophilia] that children suffer.”

”Han [fadern] måste förstå att man, särskilt i vårt västerländska samhälle, intagit en mycket fördömande och moraliserande attityd mot sådana böjelser. Han har helt enkelt haft ett visst mått av otur när det gäller platsen och tiden han fötts in i beträffande sociala attityder mot pedofili.”

”Kanske kan hon få hjälp att förstå att hans beteende historiskt sett förmodligen varit vanligare än det återhållsamma beteendet hos dem som inte förgriper sig sexuellt på sina barn”

Eftersom Gardner ansåg att sexuellt umgänge med barn inte nödvändigtvis innebär ett övergrepp eller trauma för barnet menade han att en stor grupp pappor felaktigt förlorat umgängesrätten med sina barn. I Child Custody Litigation skriver Gardner:

”Barnet som utsatts för sexuella övergrepp anses allmänt vara ett brottsoffer, trots att barnet kan ha tagit initiativet till sex och förfört den vuxne.”

Behandlingen för barn som lider av allvarliga fall av PAS  innebär att barnet bör flyttas till den förälder som barnet tagit avstånd ifrån, som ett sätt att ”avprogrammeras”. Jennifer Hoult är en amerikansk advokat och juris doktor som kritiserar PAS och dess användning i vårdnadsärenden. I Vårdnadstvisten – barnet i fokus kritiserar hon att syndromet inte kunnat verifieras efter några vetenskapliga kriterier utan tvärtom avslagits år efter år av de vedertagna manualerna för psykiatriska sjukdomar. ”Domstolar ska korrigera felaktigt beteende. Medicinsk behandling ska bota sjukdomar. Den rekommenderade behandlingen för PAS är att ta ifrån mamman vårdnaden och tvinga barnet till kontakt med förövaren.” Hon säger att huvudproblemet med teorin är att botemedlet inte skulle vara medicinsk utan juridisk.

Föräldraalienation beskrivs i sin ursprungsform som könsneutral, alltså kan både mammor och pappor bli utsatta enligt teorin. Trots det beskrivs föräldraalienation genomgående som något mammor utsätter barn och pappor för. Det är inte särskilt underligt eftersom PAS-förespråkare både i Sverige och utomlands tillhör papparättsrörelsen, en rörelse som är starkt kritisk till feminism och feministisk maktanalys. Den PAS-förespråkande läkaren och bitr professorn Nils Göran Areskoug skriver i artikeln Föräldraalienation och psykosocial barnmisshandel att feminism är en global störning på psykosnivå. Han menar att feminism används som en falskt rättfärdigande av ett sjukt föräldrabeteende som genom en kollektiv psykos vunnit politiskt stöd. Precis som andra papparättsaktiviser varnar Areskoug att faderskapet är utrotningshotat, dels på grund av att feminism skapat klyftor och motsättningar mellan könen men också för att den allt mer utvecklade gentekniken där barn kan skapas med hjälp av artificiella inkubatorer kommer män snart inte längre vara biologiskt nödvändiga.

Barnets bästa?

Enligt svensk lag ska barnets bästa vara vägledande i en vårdnadstvist. Vad som anses vara barnets bästa är en balansgång mellan rätten till familjeliv och samhällets skyldighet att skydda barn från att växa upp utan våld och övergrepp. Sedan 1991 delas vårdnaden per automatik mellan de båda vårdnadshavarna vid en seperation eller skilsmässa. De allra flesta klarar sedan av att dela upp umgänge och vårdnad själva men om någon förälder motsätter sig gemensam vårdnad, det vanligaste är att mammor gör det på grund av våld hon eller barnen blivit utsatta för, ska istället socialtjänst och domstolen utreda vad det bästa för barnet är.

Ett grundläggande problem PAS är att det strider mot barns rätt att komma till tals och bli lyssnade på i vårdnadstvister. Gardner utvecklade teorin om mammakontroll i ett kommersiellt syfte och tog inte hänsyn till vilka följder teorin om föräldraalienation drabbar våldsutsatta barn. Som vårdnadshavare har du skyldighet att skydda dina barn från våld och övergrepp. Misstänker du att ditt barn far illa har du skyldighet att anmäla det till socialtjänsten. Men teorin om PAS förnekar att det finns föräldrar som utsätter barn för övergrepp, precis som Gardner förnekar att sexuella övergrepp skulle skada barn, istället hävdar papparättsrörelsen att anmälningar om våld och övergrepp som ett av symtomen på att PAS föreligger och ska därefter behandlas med att mamman ska förlora vårdnaden.

PAS är en farligt teori som tack vare kraftfulla insatser från lobbygrupper fått spridning inom rättsväsendet, både i Sverige och utomlands. En utveckling som för med sig allvarliga konsekvenser för barns och kvinnors rättssäkerhet.  När tanken om manipulerande kvinnor tar fäste blir både kvinnor och barn som berättar om våldsamma pappor ifrågasatta och anklagade för exempelvis umgängessabotage. Enligt svensk lag har inga föräldrar rätt till sina barn. Istället är det barnen som har rätt till sina föräldrar och till en trygg uppväxt. Papparättsrörelsen och andra PAS-förespråkare kämpar inte för barns rätt till sina pappor. De kämpar pappors rätt till sina barn.

I Sverige har vi grundlagskrav på objektivitet och saklighet, det är därför inte tillåtet att använda PAS i en rättegång om vårdnad- eller umgängesrätt. Men hur ser det ut egentligen? I del två av PAS for dummies granskar jag vårdnads- och umgängesdomar. I den sista och avslutande delen kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler