Stäng
blog-header
oktober 12, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
Ett suddigt och gammalt foto på två peshmerga. Foto: PRIVAT

För de som står framför döden

Jag intervjuar min mamma om tiden innan vi flydde till Sverige. Hon berättar om soldater som omkommer i granatregn, kroppar som ligger döda längs vägen. Hon berättar lugnt, metodiskt. Den enda gången rösten spricker är när hon berättar om tiden då hon flydde Kurdistan och lämnades ensam, utan sina vänner, utan sin familj.

Kurdistan har aldrig betytt något för mig. Det känns så främmande, som en del av min identitet jag lämnat bakom mig. Kanske för att jag aldrig riktigt kunnat relatera, minnena jag har från mitt hemland är som bäst vaga. Kanske också för att min kurdiska identitet alltid varit till min nackdel, både i Sverige och i Kurdistan.

Där jag växte upp var kurd ett skällsord. På Eskilstunas gator kallades jag för smutsig svartskalle av renrakade män i bombarjackor och stålhätta. I maktens korridorer målades vi ut som parasiter, farliga och samhällstärande. När hela samhället säger åt dig att du inte är värd något så börjar du till slut tro på det. Precis som andra sparkade nedåt så började jag göra likadant. Men jag vände sparkarna inåt. Jag började hata min kurdiska identitet, jag vägrade tala mitt språk, jag kändes inte vid min bakgrund.

När andra pratade kurdiska med mig svarade jag på svenska. När mina föräldrar ringde svarade jag inte i telefonen när jag var ute bland folk. Jag försökte radera en del av min identitet för att vara samhället till lags. Jag skämdes för mitt ursprung och gjorde mitt yttersta för att förneka det. Någonstans tänkte jag att om jag bara försökte tillräckligt mycket så kanske jag skulle bli behandlad som vilken svensk som helst. Det tog många år innan jag insåg att det aldrig skulle hända. Mitt svarta hår och min mörkare hy försvinner inte hur bra svenska jag än talar.

Min mamma berättar om hur de fick 700 kronor i månaden att klara sig på när hon bodde på flyktingförläggningen. Det skulle täcka mat, kläder och annat nödvändigt. Hon gick ihop med några andra på förläggningen och köpte billig mat som de delade på, på så sätt fick de några kronor över. Hon använde de pengarna till att ringa hem för att höra sitt barns röst. Min röst. Jag sa till min mamma att jag ville träffa henne. När hon berättar om det här är det enda gången jag hör sorg i hennes röst.

Kurder har förföljts, blivit utsatta för folkmord och kemisk krigsföring. Vi har nekats vårt språk, vår kultur, våra rättigheter. Världen har tigande tittat på medan vi har utsatts för allt detta, vi har lämnats åt vårt eget öde. Kurder har inga vänner förutom bergen sägs det, så det var dit vi flydde, det var där vi satte upp vårt försvar. Det är där peshmerga finns, de som står framför döden. Det är där mina föräldrar stred för att skydda mig, för att jag skulle få rättigheterna de själva aldrig fick. Rätten att tala vårt språk, utöva vår kultur, bygga vår egen identitet.

Jag läser om hur svenskar med ursprung i Kurdistan återvänder för att bekämpa barbarerna i ISIS. Jag förstår varför de gör det. De lämnar tryggheten i Sverige för att andra kanske aldrig får en trygg dag i sina liv igen om de inte gör det. De lämnar allt bekant bakom sig, precis som de gjort förr. De vägrar se på utan att agera, vägrar stå tysta. De står framför döden och stirrar den i vitögat utan att blinka.

Min skam har förvandlats till stolthet.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se