Stäng
blog-header
maj 26, 2014
Kawa Zolfagary, bloggare
En återförening på Arlanda. Foto: PRIVAT

Flykten tar aldrig slut

Jag återförenades med min mamma på Arlanda. Jag minns att jag var rädd för henne först, kände inte igen henne. Hotet om krig och död hade splittrat vår familj, hon tvingades fly innan mig och min pappa. Det var vår enda chans.

Det Sverige vi möttes av var kallt, på många sätt. Bert Karlsson och det rasistiska Ny Demokrati skördade framgångar, män i bombarjackor och stålhättade kängor jagade personer som såg ut som vi gjorde, en okänd laserman sköt mot oss, Expressen hade en löpsedel om flyktingar där det stod ”KÖR UT DEM!”. Sverige var inte ett välkomnande land, det föll inga bomber men hotet om våld fanns ändå där. Ständigt hängande över oss. På grund av färgen på vår hud, färgen på vårt hår.

Jag har alltid sett Sverige som mitt hemland. Samtidigt har jag under hela mitt liv i Sverige fått höra att landet inte tillhör mig, eller kanske att jag inte hör till landet? Ironiskt nog händer det oftast när jag kritiserar något vi gör och tycker Sverige kan förbättra som jag får höra det, passar det inte så stick.

De senaste åren har en tanke börjat spöka i bakhuvudet. Tänk om min familj kommer behöva fly igen?

Ny Demokrati har ersatts av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson, männen i bombarjackor har bytt klädstil men de knivhugger fortfarande såna som ser ut som jag, Lasermannens arvtagare heter Breivik, Peter Mangs, eller har inget namn alls, än. Ett anonymt konto på en hatsida som stöttas av ett riksdagsparti, snart kommer ett nytt rasistiskt manifest, snart kommer nya terrordåd. Överallt i Europa växer rasismen, nazistiska partier får mandat. Läs den meningen igen, jag gör det också, tror det inte själv när jag skriver orden.

Varje gång jag tänkt på att behöva fly igen så hamnar jag alltid i samma slutsats. Var ska jag fly? Det finns ingen plats för oss där vi kommer undan, det finns inget land jag hellre vill leva i.

Sen kommer nästa tanke. Varför ska jag fly? Det här är mitt land. Ingen har rätt att ta det ifrån mig. Ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Inte utan våld. Och då aldrig utan motstånd.

Jag är trött på att fly, jag ska ingenstans. Det är de som ska bort, den livlösa asfalten mellan oss och myllan, det bländade hatet och hotet, den tysta och ansiktslösa strukturen som nekar oss arbete och bostad. Flykten tar aldrig slut för oss, inte så länge de sliter upp våra rötter innan vi hinner få fäste i jorden.

Med tid så bygger man immunitet. Med organisering bygger man ett försvar. Jag tänker inte lika ofta på en ny flykt, jag tänker allt oftare på nya namn och ansikten som tar kampen. Det nya motståndet, den nya antirasismen, den nya folkrörelsen. Vi är här för att stanna, det är rasismen som ska drivas på flykt.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se