Stäng
blog-header
januari 27, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare

Feminismen och 90-talet – Genusfolket goes nostalgia

Senare inlägg i serien
Feminismen och 00-talet – Det Förlorade Årtiondet
Feminismen och 10-talet – This Is For Everyone

“I would like to get rid of the homophobes, sexists, and racists in our audience. I know they’re out there and it really bothers me.”
― Kurt Cobain

För mig är 90-talet scenen för min personliga feministiska renässans, precis som dess renässans i samhällsdebatten, vilket ger decenniet en särskild plats i mitt hjärta. Jag inledde min feministiska bana under 90-talets senare del. Som så många andra av min generation var jag en produkt av 80-talets feministiska backlash som rynkade på näsan åt ordet feminism och allt det backlashen lärt mig att det stod för, även en bra bit in på 90-talet. Tills en dag när någon gav mig Nina Björks bok Under Det Rosa Täcket. Och allt förändrades.

Ungefär samtidigt, 90-talets mitt och senare hälft, slog Alanis Morrissette igenom och inte långt senare tog Buffy The Vampire Slayer plats på TV-skärmen och i våra feministiska hjärtan. Vad som gjorde just Buffy, den blonda cheerleadern som monstren är rädda för istället för tvärtom, till en feministisk kultfigur är att hon var något så ovanligt som  en uttalat feministisk karaktär, och att seriens skapare, inte helt okände Joss Whedon, hade en uttalat feministisk ide. 90-talsfeminismen, vi som senare skulle kallas tredje vågens feminister, var här.

”If I made ‘Buffy the Lesbian Separatist’ a series of lectures on PBS on why there should be feminism, no one would be coming to the party, and it would be boring. The idea of changing culture is important to me, and it can only be done in a popular medium.”
— Joss Whedon

Men redan under den tidigare delen av 90-talet fanns de där, de som lade grunden för vad som komma skulle. 1992 skrev Kurt Cobain låten Rape Me (och blev förbjuden att spela den live för MTV) 1993 dök Dana Scully upp på TV.

90-talet var visserligen decenniet med lad culture och Loaded och Ally McBeal, men det var även decenniet där såväl Bust som Bitch publicerade sina första nummer och i Ms Magazine publicerade Rebecca Walker, en av våra allra största, en liten artikel med rubriken ”Becoming the Third Wave”.

Det kanske största som hände (den vita, straighta medelklass-) feminismen under det tidiga 90-talet, populärkulturmässigt sett, var dock Hollywood-filmen Thelma and Louise.

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”
– Thelma i filmen Thelma och Louise

Filmen innehåller nästan alla komponenter som kan värma ett feministiskt hjärta; Den har en kvinnlig manusförfattare. Den seglar igenom Bechdels test like so much whatever. Den har två enormt talangfulla kvinnliga skådespelare som båda förstod filmen på ett politisk plan (jämför med t ex Sarah Michelle Geller som inte vill kalla sig feminist och spelar feministiska Buffy). Det var för övrigt Susan Sarandons ide att kyssa Geena Davies innan de kör över stupet i slutscenen. Regissören är Ridley Scott som en gång gav huvudrollen i Alien (skriven för en man) till Sigourney Weaver.

Att filmen innehöll mycket ovanliga kvinnoporträtt illustreras väl av att en mängd stora kvinnliga skådespelare anmälde ivrigt intresse att vara med i filmen, från Meryl Streep till Michelle Pfeiffer till Jodie Foster. Geena Davies ringde Ridley Scott en gång i veckan för att övertala honom att ge henne rollen.

Filmen handlar om hur dess två huvudkaraktärer, Thelma och Louise, gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den våldtäktskultur alla kvinnor lever i och den manliga maktstruktur som upprätthåller den. Den utlösande faktorn är när Louise skjuter Harlan på en parkeringsplats efter ett våldtäktsförsök, men det inte särskilt dolda budskapet i filmen är att det är händelserna i de två kvinnornas liv upp till den punkten som egentligen är vad som utlöser allt. Efter år av förtryck och sexuellt våld når filmens karaktärer sin, och symboliskt hela den kvinnliga publikens, bristningsgräns.

“Tell the police? Who is gonna believe you, dancing cheek to cheek all night. We don’t live in that kind of world.”
– Louise till Thelma

Scenen är viktig, såväl för filmen som för samtiden, för att filmen här gör en poäng av att förflytta de kvinnliga karaktärerna från rollen som passiva offer till rollen som aktiva förövare, en roll kvinnor sällan får i actionfilmer. Louise skjuter inte Harlan i en desperat, och för publiken mer lättsympatisk, handling för att stoppa honom från att våldta hennes bästa vän. Vid det laget har han redan backat undan och vad som får henne att tappa kontrollen och skjuta honom är när han gör klart för henne att han inte ångrar sig. Louise skjuter honom inte i självförsvar. Hon skjuter honom för att han är en våldtäktsman.

Och det är i det ögonblicket filmen går från att handla om två kvinnliga offer för patriarkatet till att handla om kvinnligt motstånd och kvinnligt våld mot detsamma, det som skulle ge filmen den kontroversiella status den fick och göra att den till något så ovanligt som en Hollywood-film med ett uttalat feministisk budskap.

En annan central scen är inte helt överraskande den när Louise skjuter sönder däcken för lastbilschauffören som trakasserat dem genom hela filmen och sedan får hans last att explodera i ett eldhav. Scenen säkrade den betalande kvinnliga publikens kärlek för oöversiktlig framtid, och på ett sådant enkelt sätt att man undrar varför alla hyllade manliga Hollywood-regissörer inte kommit på det långt tidigare. För vilken kvinna har inte tyst knutit näven medan de lyssnat på sexuella kommentarer från främmande män, menade att förnedra och genera?

Det oursäktade kvinnliga våldet i filmen fick många att protestera vid filmens premiär (som om oursäktat manligt filmvåld var något ovanligt vid den tiden). Konservativa kritiker kallade filmen fascistisk och ondgjorde sig över våldet, och även icke-konservativa kritiker oroade sig för att filmen förvred bilden av vad den feministiska rörelsen står för. Men feminister såg genast (och fortfarande) filmens våld som en symbol för feministisk kamp mot manligt förtryck, och filmens karaktärer som symbolen för feministiskt systerskap i denna kamp.

Hur skulle filmen tas emot idag, en feministisk renässans och backlash och kanske början på en ny renässans, senare? Även om mycket har hänt för kvinnor sedan filmen kom ut så skulle man gärna vilja säga att mer hade förändrats. Vi pratar om våldtäkt på en samhällsnivå, men exakt samma slutshaming av våldtäktsoffer som Louise beskriver i filmen pågår även idag. Samma rädsla för victim-blaming när de anmäler en våldtäkt genomsyrar kvinnors liv idag. Samtidigt är Thelma and Louise en direkt referens till andra vågens feminism, och idag ser feminismen annorlunda ut. Vi lever idag i en tid då andra vågens analys av kön och makt både ifrågasatts och utvecklats inom feminismen.

På många sätt är Thelma and Louise fortfarande aktuell. Den anklagas fortfarande för att vara misandrisk och uppmuntra feministiskt våld mot män (inga män har dock dukat under i Thelma-and-Louise-inspirerade attacker under 20 år) samtidigt som den fortfarande hyllas som något mycket mer än bara en i mängden av roadtrip-slash-buddymovies från 90-talet. Filmen är också en stor fuck-you till Hollywoods vanliga sätt att porträttera kvinnliga karaktärer, lika aktuellt idag som då. Men på många sätt är den också en film typisk för sin tid. När filmen först visades hände det att scenen där Louise symboliskt skjuter alla världens våldtäktsmän i bröstet utlöste spontana applåder. Två decennier och en ny feministisk våg senare har jag svårt att förställa mig att det, eller någon film, skulle inge samma känsla av katharsis. Såvida inte någon, någon gång, bestämmer sig för att göra en kvinnlig version av Fight Club.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler