Stäng
blog-header
december 18, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Sean MacEntee/FLICKR

Feminismen och 2013 – det du minns och det du kanske inte minns

2013 var året då vi på allvar lade det senaste decenniets feministiska backlash bakom oss. 2013 var året som bubblade av feministisk aktivism, från protester mot våldtäktsdomar till aktioner för samtyckeslag. Vi debatterade, protesterade och hashtaggade oss igenom året som var.

Hashtaggen #solidarityisforwhitewomen startades av Mikki Kendall för att uppmärksamma hur rasifierade kvinnor så ofta erfar att den rasism de drabbas av avfärdas av vita feminister som ”inte är en fråga för feminismen.” Hashtaggen gav rasifierade feminister ett publikt utrymme  att exemplifiera, debattera, ventilera och solidarisera sig med varandra. 5 månader senare är den fortfarande relevant och flitigt använd.

En annan hashtagg #FBrape skapades för att uppmärksamma annonsörer på Facebooks ovilja att censurera sidor som uppmanar till kvinnovåld (”Raping a pregnant bitch and telling your friends you had a threesome” är ett exempel). Efter över 60 000 tweets och annonsörer som drog sig ur meddelade Facebook att man skulle se över sina guidelines och börja moderera sina sidor bättre.

Årets svenska hashtagg alla kategorier skapades dock av Foujan Rouzbeh, Bilan Osman, Fatima Doubakil, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre och gick under namnet #hijabuppropet. Det uppmanade människor, religiösa och icke-religiösa, att ta på sig hijab under en dag för att visa solidaritet med de kvinnor som varje dag trakasseras för att de bär plagget. Personer som bar hijab postade bilder på sig själva i hashtaggen och tillsammans bildade dessa en kraftfull protest, som även uppmärksammades även internationellt på twitter, och av till exempel av Huffington Post och Al Jazeera.

Även svenska feminismen såg under 2013 återigen en välbehövlig debatt rasa på twitter om vithetsnormen inom feminismen. Känslor sårades och ”varför kan vi inte alla bara enas om att vi är emot patriarkatet” i bästa David Brent-anda kastades omkring och linjer i sanden drogs upp och det var sådär riktigt, riktigt bra som twitter faktiskt kan vara. Anklagelser om att ”splittra feminismen” till trots påpekade rasifierade kvinnor om och om igen att alla kvinnors kroppar inte objektifieras på samma sätt samt att det förstås är lätt att kräva en ”enhetlig feminism” om ens röst är den som redan hörs mest och ens egna problem är de som redan prioriteras.

Om man vill lära sig om vithetsnormen inom feminismen kan man börja med att läsa Judith Kiros fantastiska inlägg Feminismen, vitheten och jag.

Det är bra att komma ihåg det positiva som hände, under ett år då samhället i övrigt blev kallare och kallare och mindre och mindre inkluderande. När vi tänker på 2013 tänker de flesta av oss på rom-register och Trayvon Martin och en liten ö utanför Italien. Vi tänker på Rysslands homohat, Syrien och Chelsea Manning. Men vi kan också tänka på Wendy Davis, som stod upp i 11 timmar tillsammans med tusentals män och kvinnor runt om i världen för rätten till abort, och på en tjej med namnet Malala Yousafzai.

Och sen har vi allt det andra, allt det som hände som ni kommer ihåg och det som ni kanske inte kommer ihåg men som tillsammans var det här året.

Könsneutrala leksakskataloger

Engelska branschen av Toys R Us beslutade i år i en stor seger för mänskligheten att sluta med leksaksreklam marknadsförd till bara pojkar eller flickor och Svenska BR valde att göra könsneutrala leksakskataloger för andra året i rad. Eftersom framgångar för mänskligheten i allmänhet och feminismen i synnerhet gör ack så många fragile flowers runt om i världen nervösa, fick vi höra att leksaksreklam som riktar sig till alla barn oavsett kön minsann är perverst, en halmgubbeargumentation som förhoppningsvis ska illustrera antifeministernas sista desperata utspel innan de slutligen ger upp.

Vuxna människor på twitter

En skola som lät ett oanvänt omklädningsrum användas av de som inte identifierar sig som varken tjej eller kille fick många vuxna människor på twitter att tjura och sura.

Skolans elevkår välkomnade dock initiativet. ”Vi vill ligga i framkant i genusfrågor,” förklarade elevrådets ordförande.

I for one welcome our new teenage overlords.

Tvångssteriliseringar

En av de stora segrarna 2013 var avskaffandet av den medeltida lagen om tvångsteriliseringar för transpersoner, och som ett brev på posten kom därför en avgrundssvart DN-ledare som lyfte ett varnande finger om att ”rätten att byta kön för den som anser sig född med fel har inte inkluderat rätten att dessutom få behålla sitt gamla” och visade därmed på ett pedagogiskt sätt upp precis hur skadlig vår kulturs myt om kön faktiskt är. Denna felaktiga föreställning om hur kön fungerar biologiskt och mentalt som är så indoktrinerat i vårt samhälle att inte ens det faktum att den under lång tid gjort människor fysisk skada, ses som orimligt på ledarplats i en av Sveriges största tidningar.

Många, många välformulerade inlägg som protesterade mot DN:s omänskliga syn på människor skrevs, här är ett av dem.

Tredje kön

Mest skrämselpropaganda råkade dock detta år – kanske med undantag för musikgenren hip hop –  debatten om införandet av ett tredje kön ut för.

Det binära tvåkönssystemet, det som i feministisk teori kallas gender binary, är konstruerat så att kön – såväl det biologiska som det sociala – enbart existerar i två kategorier och att dessa två kategorier dessutom är varandras motpoler. Eftersom de flesta av oss i själva verket befinner oss någonstans på en skala mellan dessa ytterligheter hypermaskulinitet och hyperfemininitet, och de flesta av oss dessutom har egenskaper blandat från både den ”manliga” och den ”kvinnliga” sidan, skapar den felaktiga föreställningen om det binära tvåkönssystemet en typ av norm som hindrar oss från att leva ut vår personlighet till fullo. Denna ”gender dyadism” eller ”sexual dyadism” är vad feminismen kritiserar (och som okunniga feministkritiker brukar kalla för ”feminister förnekar kön”).

I andra ord: Människan har ett brett spektrum av utseende, form, beteende och egenskaper när det gäller kön, könsdelar, könsuttryck och könsidentitet, varav samhället har sorterat bort alla variationer utom två.

2013 är året då Tyskland och Australien inför möjligheten att identifiera sig som något annat än enbart man eller kvinna för de som föds som intersex.  Båda ländernas nya lagar är på många sätt problematiska, restriktiva och riskerar därmed att andrafiera mer än inkludera, men de kan de ändå ses som ett litet, litet steg framåt för att rasera myten om det binära tvåkönssystemet. Ska Sverige gå samma väg – vilket vi ska – så ska vi göra det bättre än Tyskland och Australien.

I Fucking Love Science

Facebook-sidan I Fucking Love Science är en av de mest populära vetenskapssidorna på facebook, med över 4 miljoner följare. I mars i år avslöjades det att personen bakom sidan är en tjej. Självutnämnda science-nördar på Internet slog nästan knut på sig själva i chock över detta faktum. Explosionen av förvåning som skaparens kön väcker år 2013 – och jag har ännu inte fullt avfärdat förklaringen att vetenskapsälskarna på sidan lyckats uppfinna en tidmaskin och tagit oss alla tillbaka till 1950 – varvades med kommentarer om hennes utseende.

FB-sidan fylldes av ”Fuck me. This is a babe!”, ”every man’s dream”, ”thank you for being a hot female” och liknande kommentarer. Tillsammans med den stora förvåningen över att hon lyckats vara både intresserad av vetenskap och attraktiv kvinna SAMTIDIGT, skulle det kunna vara den mest pedagogiska förklaringen man skådat på länge till varför kvinnor med vetenskapliga eller nördiga intressen så ofta känner sig obekväma i alla forum eller träffar de deltar i där deras kön syns.

Ett annat ord för det är sexism.

Jag menar, många tycker Professor Brian Cox är en attraktiv man men ingen har hittills setts rusa in i någon av hans diskussioner om partikelfysik och skrika WOW, I CAN’T BELIEVE YOU’RE A HOTTIE!! AND A BOY!!!

Tunaskolan

En 14-årig tjej på Tunaskolan blev Sveriges hjälte när hon kritiserade sin skola för att sätta upp en bild där en kille tjuvkikar på en tjej på toaletten. Bilden trivialiserade sexuella trakasserier och förolämpade både tjejer och killar, resonerade 14-åriga Astrid. Skolans ledning inklusive rektor svarade genom att genomföra en enkät som visade att 98% av eleverna ville ha kvar bilden.

Eh. Okej.

ÖPPET BREV TILL TUNASKOLANS REKTOR:

Hej. Jag vill bara påpeka att det faktum att 98% av killarna och tjejerna på skolan inte reagerar på bilden är oroväckande, inte nåt ni ska vara glada för. Låt mig illustrera problemet:

98% av Tunaskolans elever: ”Åh vad oproblematiskt med killar som antastar tjejer på toa”.
Skolans ledning: ”Well, I guess our work here is done!”

Mensworld.se

I februari postade en bloggare på Mensworld.se en intervju med Marie Plosjö. I den återgav han sin egen personliga pet theory om att våldtagna kvinnor är bättre i sängen än ”den fina halvt oskuldsfulla tjejen från Eskilstuna” på grund av att våldtäkten ”släpper någon blyg inner spärr hos dem.” Japp. Allt baserat på vad han ”hört” från sin omgivning.

Det ska här nämnas att Marie Plosjö själv berättat att hon själv blivit våldtagen. Det ska också nämnas att hon gav honom svar på tal i intervjun, samt att bloggaren själv senare bad om ursäkt. Händelsen understryker dock hur kvinnors sexliv alltid ska mystifieras i vår kultur. Jag menar, om jag ”hört” att våldtagna män var bättre i sängen efter sin våldtäkt skulle jag aldrig någonsin komma på tanken att föreslå detta för män som blivit våldtagna. Eller för några män.

 

Och det  var lite axplock ur det som var 2013. Förutom allt annat som också var 2013, förstås. För då har jag inte ens nämnt alla de händelser vi debatterade under året, som våldtäktsfallen i Steubenville och Maryville, eller när damlandslaget kallades lesbiska horor, eller när en biolog och bloggare för Scientific America, tillika kvinna och svart, kallades för ”urban whore” av en redaktör eftersom kvinnor som tar betalt för sin kompetens alltid kan jämföras med horor enligt nördvärldens alla dudebros.

Jag har inte heller nämnt, och tänker därför göra det nu, Patricia Lockwoods fantastiska svar på den debatt om ”våldtäktsskämt” som rasade i sociala medier under 2013, en debatt där många män försvarade sin rätt att dra våldtäktsskämt eftersom det är viktigt att ”jag måste få skämta om allt” och många kvinnor förklarade att ”det är ok om skämtet är 1, faktiskt roligt och 2, inte kränkande, förminskande eller på våldtagna kvinnor och mäns bekostnad.”

Patricia Lockwood skrev en dikt kallad The Rape Joke Is som inleds

”The rape joke is that you were 19 years old.

The rape joke is that he was your boyfriend.”

Och i mitten bland annat innehåller raderna

”The rape joke is that of course there was blood, which in human beings is so close to the surface.

The rape joke is you went home like nothing happened, and laughed about it the next day and the day after that, and when you told people you laughed, and that was the rape joke.”

Och avslutas med

”The rape joke cries out for the right to be told.

The rape joke is that this is just how it happened.

The rape joke is that the next day he gave you Pet Sounds. No really. Pet Sounds. He said he was sorry and then he gave you Pet Sounds. Come on, that’s a little bit funny.

Admit it.”

Och däremellan är det mest hjärtekrossande, varma, empatiska, hemska, iskalla du någonsin läst.

Det är så man gör.

 

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se