Stäng
blog-header
april 27, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare

(Online)feminismen och 10-talet – ”This is for everyone”

Tidigare inlägg
Feminismen och 90-talet
– Genusfolket goes nostalgia

Feminismen och 00-talet – det förlorade årtiondet

“Feminism will and SHOULD fail if it does not become inclusive.”
–Citat från twitterdiskussionen på hashtaggen #femfuture

Det är 2004 och Hillary Clintons valrörelse kantas av misogyna kommentarer och slogans. Det var till exempel gissningsvis första gången en presidentkandidat möttes av skyltar med texten IRON MY SHIRT på. I TV satt analytiker och filosoferade om hur Clintons röst påminde män om deras ”tjatande fruar” snarare än en presidents.

Hoppa till år 2012 och två killar skapar memet ”texts from Hillary” som snabbt sprids över hela internet. Memet består av olika textmeddelanden på en bild av Clinton i solglasögon med en telefon i handen. Det är slående annorlunda än tidigare illustrationer av Clinton, den gnatande ”hemmafrun” och manhaftiga mansförtryckerskan har bytts mot en bild av sval, kompetent, sarkastisk Clinton i klar maktposition. Memet har attribuerats med att ha förändrat uppfattningen av Hillary Clinton. Det har kallats, lite överdrivet, en av de bästa politiska memes någonsin.

Från: http://textsfromhillaryclinton.tumblr.com/. Credit for the original images go to Reuters photographer Kevin Lamarque and photographer Diana Walker for Time.

Från: http://textsfromhillaryclinton.tumblr.com/. Credit for the original images go to Reuters photographer Kevin Lamarque and photographer Diana Walker for Time.

När Rush Limbaugh i sitt radioprogram kallade Sandra Fluke för slampa och prostituerad skapade en lokalorganisation till National Organisation For Women kampanjen ”Flush Rush” på Internet och Limbaughs sponsorer bombaderades via sociala medier. Kampanjen resulterade i att många sponsorer drog sig ur och Rush Limbaugh själv bad Fluke offentligt om ursäkt för sina ”humoristiska” uttalanden. Forbes beskrev kampanjen så här:

As a result of a highly organized and extremely passionate group of citizens, dozens of companies (and counting) have made a commitment to pull advertising from the conservative commentator’s radio show.  Regardless of which side of the debate you fall on, this is one of the most instructive – and fascinating – social media case studies to ever play out.”

I was the 6th-grade ”slut.” And I kept a diary. Here it is, word-for-word.” Så beskriver Emily Lindin, idag 27 år, sin tumblr kallad ”The UnSlut Project” där hon postar sina gamla dagboksinlägg från sin skoltid (i sjätte klass i USA är man mellan 11-12 år). The Unslut Project påminner oss, förutom om den tunna linje mellan att vara sexuellt attraherande utan att vara sexuell som tjejer måste balansera under de mest påverkansbara åren i livet, om att det är vår kultur som skapat Slutshaming, inte Internet (även om man ibland kan tro det när man ser vuxnas reaktioner). Det är fantastisk läsning och nästan oumbärlig för oss som glömt hur det är att vara 12 år.

I Sverige har vi också exempel på hur enkla internetverktyg – som till exempel en hashtag på twitter – har blivit verktyg för förändring. Vi har bara under 10-talet sett rörelser som till exempel Prata Om Det och Rättviseförmedlingen visa exakt ur effektivt sociala medier kan vara. Från enskilda protester till att skapa konkreta förändringar – inte bara teoretiska diskussion utan faktiska, påtagbara förändringar, när man både når och blir tillräckligt många.

The first follower transforms a lone nut into a Leader.”

–Derek Sivers förklarar i sitt berömda TED talks att det är de första följarna, inte ledaren, som skapar en rörelse

Att både överskatta och underskatta onlineaktivism är ett misstag.

”Onlinefeminismen” är en enormt viktig del av 10-talets feminism. Den är snabb, lättorganiserad, utan landsgränser och med en enorm genomslagskraft när den lyckas. Men den riskerar också att bli en privilegierad ”blindspot” för de som flyttat sin feministiska aktivism online där den adresserar frågor som bara rör en begränsad del av befolkningen – de som har tillgång till en dator, kan hyfsad engelska och har förmånen att kunna lägga en relativt stor del av sin tid i sociala medier. Där riskerar feminismen snabbt förvandlas en liten intresseorganisation för de som bryr sig om vad som händer bara just precis där.

Och feminismen i 10-talets början har ambitionen att vara för alla.

Det är ju trots allt kärnan i 10-talets intersektionella feminism – att synliggöra de osynliggjorda normerna. Att olika förtryck samverkar och därmed inte går att sätta in i någon hierarkisk ordning. Att det är fullt möjligt för en rörelse som verkar för att motverkar normer och förtryck, samtidigt kan reproducera dessa.

Och problemet med ”onlinefeminismen” ligger i just denna kategori. I dagarna fick vi en intressant, pedagogisk illustration över precis varför.

Härom veckan släpptes en rapport om av Barnard Center for Research on Women kallad The Future of (Online) Feminism. Rapporten baserar sig på en konferens som hölls förra sommaren där deltagare från en rad feministiska bloggar – från Change.org till Feministing – möttes för att prata om feministisk onlineaktivism och framtiden.

”Creating infrastructure for feminist activism is complicated, because the “feminist movement” isn’t a monolithic wave but a bunch of intersecting perspectives and political causes—all pushing toward greater global equality, but all from different directions. That’s a strength. The key will be finding a ways to create stable funding and structures for a group that’s profoundly diverse.”

Så står det i rapporten, i vad som snart skulle visa sig vara en självuppfyllande profetia. För så fort rapporten kom och feminister uppmanades att diskutera dess slutsatser på hashtaggen #femfuture, så visade sig denna icke-monolitiska, ständigt ifrågasättande kännetecken för feminism med alla sina olika perspektiv i all sin prakt.

Vad rapporten bland annat slår fast är att det krävs en infrastruktur mellan onlinefeminismen och finansiell uppbackning. Att onlinefeminismen till största delen sker utan betalning är enligt rapporten ett problem. Dels för att enskilda aktivister bränner ut sig, och dels för att onlinefeminismen blir en area där bara redan privilegierade kan delta. Hmm.

Kritiken mot rapporten från andra feminister var inte nådig. Att några engelskspråkiga, internetvana feminister som redan har en plattform skulle kunna dra nytta av den typen av feministisk framtid som bygger på att bygga infrastrukturer för att feministiska bloggare ska få mer betalt är vad man kanske skulle kunna kalla en no-brainer, men farhågorna är naturligtvis dessa: När ”feminismens framtid” centreras till en handfull stora bloggare kopplade till företag och organisationer som kan ge finansiellt stöd, och vad händer med alla feministiska perspektiv som inte tillhör just dessa? Rapporten upplevdes som ett försök att institutionalisera feministisk aktivism under ett enda, gemensamt paraply, som definierades av skaparna av rapporten.

Kritiken mot rapporten var på många sätt det verkliga intressanta med den. Den illustrerade på sina håll väl 10-talets feminism.

”Online feminism is one extension and brand of feminism with its own issues of silencing and kyriarchal ideologies.  Given this reality, if FemFuture truly aspires to bridge the online and offline world, it needs to be as transparent as hell about not only its goals but also its limitations.

No where in the report was there a declaration of understanding power, privilege, and the limitations of holding a meeting among friends and similar ideological activists to a one day brainstorming session in New York City and then publishing it English as the future of online feminism.  That’s a problem.  And it’s insulting.” (länk)

 

”Trickle-down feminism doesn’t work, for precisely the reason that external presumptions about a universal feminism, even among privileged members of the group, don’t work. Because other shit matters, too, like whether you live in Brooklyn or next to an endless soybean field.

It’s not just that I’m not connected in the same way: I have an entirely different perception of online (and offline) feminist activism.”(länk)

 

”how do we understand thousands and millions of people spreading out the tremendous fucking unbelievable work of creating a movement so that one person does an hour or two of work a day/week—being reworked so that a few ‘experts” get paid by foundations to do that same work?

why is becoming beholden to the agenda of unaccountable foundations considered a RADICAL approach to creating a movement?” (länk)

 

”I wonder, what would #femfuture look like if it was written by people who live in Oklahoma City? Or perhaps, rural Oklahoma? Idaho? Mexico City? Cairo? Johannesburg? Or what if it was primarily a group of queer activists, trans activists, and/ or disability activists? How would “online feminism” be defined? What would they pinpoint as “the least sustained entities within online feminism”? What strategies would they bring to the table as how to create sustainability for the movement and as how to practice self-care?” (länk)

Unity in a movement situation is overrated” sa en gång Florynce Kennedy*,”if you were the Establishment, which would you rather see coming in the door: one lion or five hundred mice?”och sällan har väl sannare ord uttalats eller en mer träffande bild av feminismen målats.

Diskussionen om onlinefeminism och feminismens framtid illustrerar väl att 90-talets feministiska renässans och 00-talets backlash inte kommer avlösas av någon sorts ”postfeministisk era”, utan av en mer radikal – i ordets rätta bemärkelse – feminism än någonsin.

 

(*Hon är även personen som gav oss citatet: “They call us militants, but General Westmoreland, General Abrams, General Motors and General Dynamics–they’re the real militants. We don’t even have a helicopter.”)

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se