Stäng
blog-header
mars 3, 2013
Hanna Gustafsson, bloggare

Feminismen och 00-talet – en högst personlig och subjektiv titt på det förlorade årtiondet

Tidigare inlägg i serien
Feminismen och 90-talet
– Genusfolket goes nostalgia

Senare inlägg i serien
Feminismen och 10-talet – This Is For Everyone

När jag här och där skriver att kvinnor gör si eller kvinnor gör så (otrevliga saker) så bör det läsas med medvetenhet om två saker: Det är bara en del kvinnor som gör det, inte alla.
-citat ur Pär Ströms bok Mansförtryck och Kvinnovälde, utgiven 2007

Så eftersom jag redan skrivit ett inlägg om feminismen och 90-talet – om Kurt Cobain, Dana Scully, Buffy, Thelma and Louise, samhällets och min egen feministiska renässans – så kändes det rätt naturligt att även skriva något om feminismens och 00-talet. Det förlorade jävla årtiondet.

Under mitten av 00-talet hamnade vi som alla vet återigen i en feministisk backlash, en vi först nu börjar se slutet på. Det stora konceptet som (västerländska) feminister minns från 00-talet, förutom ”the internet” och ”9/11”, var förstås just ordet ”backlash”. Som i ”vi befinner oss i en feministisk backlash”, oftast följt av en djup suck innan vi snabbt återvände in i våra privata forum igen där vi kunde spela Sims 2 och slapp alla – så vitt vi kunde uttyda helt allvarliga – anklagelser om att vi ville ”slita män i stycken.”

Elfte september-attacken inledde som bekant detta årtionde, och förutom på allt annat hade det även sin kännbara påverkan på den feministiska rörelsen, särskilt i USA. I sin bok The Terror Dream illustrerar Susan Faludi hur antifeministiska konservativa medier direkt efter attackerna på WTC börjar fokusera sin rapportering på det hjälplösa kvinnliga offret som räddas av de handlingskraftiga hjältemodiga männen, trots att fler män än kvinnor dödades i attackerna och trots att de flesta som överlevde den dagen tog sig ut ur byggnaderna på egen hand. Hon beskriver hur efter attackerna media återvände till det gamla machoidealet där kvinnor reducerades till ”damsel in distress” medan vanliga mäns skräck och smärta efter attackerna helt ignorerades, som om män inte var lika mycket offer som kvinnorna. Hon beskriver också hur antifeminister använde attackerna för att anklaga feminister för att ha “feminiserat” det amerikanska samhället och militären vilket ledde till att den feministiska agendan nästan försvann från debatten för en lång tid framöver, en taktik av feminister kallad ”not now, honey, we’re at war”.

Efter denna inledning på decenniet upplevde sedan feminismen över hela västvärlden en stark backlash där allt från hemmafruidealet till minskning av kvinnors rätt till sina egna kroppar tycktes vara på agendan igen. Samtidigt tycktes det stora samtalsämnet under 00-talet vara hur stressade kvinnor blir av den feministiska rörelsens segrar och över idén att de kan ”have it all” (att kvinnor inte bara skulle ta hand om hem och barn utan dessutom ”förverkliga” sig själva – medan män fortfarande bara behövde tänka på en av de sakerna – sågs av någon anledning som feminismens fel). Under 00-talet såg vi även en ny glöd i den gamla diskussionen om hur det är Naturen som bestämt vem som blir dagisfröken och vem som får vara rolig på TV, och J.K Rowlings blev tillsagd av sitt förlag att använda sina initialer istället för sitt namn (Joanne Katherine) eftersom de ansåg att pojkar och män skulle rata en bok skriven av en kvinna.

Vi såg också många heta debatter om hur kvinnor ”tar över” på alla områden förut dominerade av män, medan det faktum att detta kvinnliga övertag bara gäller kvinnor under 30 och utan barn sågs av 00-talets jämställdhetsdebattörer som antingen en fråga om tid (utan någon anledning att tro att just tiden skulle lösa detta problem, förutom förstås anledningen att jämställdhetsdebattörerna helt enkelt inte brydde sig tillräckligt mycket om dessa 30-åriga kvinnor för att komma upp med en riktig analys), eller som en icke-fråga om kvinnors ”individuella val”. Vi såg Paolo Roberto göra en intervju där han förklarade att feminism bestod av ”galna queerteorier” som till exempel att det inte är så stor skillnad på att män och kvinnor och att han, Paolo Roberto, själv kunde ”se” med sina allvetande ögon att dessa teorier är fel och hur kvinnor själva vill vara hemma med sina barn men svenska män får ändå bara skit, liksom. Samt bli otroligt hyllad för detta.

Vi såg Annica Dahlström berätta att pappor är farliga för sina egna barn (en stark backlash mot uttalandet kom symptomatiskt nog 2012). Vi såg hur diskussioner om papparollen kallades för ”statliga pekpinnar” som ”attackerade” de stackars männen för att inte vara hemma tillräckligt mycket när det egentligen är Naturen som gjort att kvinnorna i högre grad vill vara hemma än männen vill. Eller var det kanske ”individuella val” som låg bakom igen? Vi såg diskussioner om det faktum att män dör, fall off the twig, kick the bucket, shuffle off their mortal coil, run down the curtain and join the choir invisible tidigare än kvinnor förvandlas från en diskussion om hur de traditionella könsstereotyperna påverkar mäns och kvinnor hälsa, till att istället handla om att det är orättvist att män betalar mer skatt men får ut mindre av den i slutändan. Vi såg debatten om kön förflyttas från analyser av strukturer och de förtryckande könsrollerna, till någon sorts dumtriumferande uttalanden om mansförtryck utan någon faktisk vilja att ta itu med dessa.

Vi såg Erik Hörstadius hylla tidningen Slitz i Expressen genom att skriva att ”på 60-talet kom Sverige att i världens ögon stå för sexliberalism och antiprydhet. Det är i den stolta kulturtraditionen man ska se Slitzbruden” samt, medan vi ännu inte riktigt hämtat oss från vårt skrattanfall över att ja, han använde faktiskt ordet sexliberal om Slitz, slå fast att ”partipolitiken – med sina jämställdhetsbonusar och könsstyrande utbildningssatsningar hit och dit – är genomsyrad av (den grundfalska) idén att grupperna män och kvinnor egentligen är lika i personlighet, beteenden, livsdrömmar.

Vi såg en ny glansperiod för ordet ”humanism”. Som i meningen ”jag är inte feminist utan humanist, för jag tycker det är viktigt med jämställdhet mellan kvinnor och män.” (För feminism kämpar ju, som vi alla vet, för jämställdhet mellan kvinnor och jättebläckfiskar.)

Men det fanns faktiskt även positiva händelser för den feministiska rörelsen under 00-talet. Onlinefeminismen såg dagens ljus och en massa feministiska bloggare började skriva. Och det var ju, trots allt, årtiondet som gav oss C.J Cregg. Okej, rent tekniskt var det fortfarande 90-tal, men jag griper efter halmstrån här.

”Ex-boyfriends are just off limits to friends. I mean that’s just like the rules of feminism!” -Gretchen Weiners, Mean Girls

Och just när vi trodde allt hopp var ute kom filmen Mean Girls. Det kanske inte känns som en helt självklar film att vara entusiastisk över, särskilt jämfört med Thelma and Louise som 90-talets stora feministiska popkulturhändelse, men hear me out. Min förklaring är i fyra delar och är villig att ha överseende med många saker.

1. Ja, vi är många feminister som undrat varför i gillar Mean Girls, för vid första anblicken är den en ganska vanlig, ytlig story om tonårstjejer som går i high school och är bitchiga mot varandra och gillar att shoppa, men under ytan rör sig något helt annat. Under ytan finns nämligen Tina Fey.

2. Mean Girls handlar nästan exklusivt om ”girl world”. Bland alla high school filmer om killar, killnördar, Nice Guys™ kom alltså nu en high school film där tjejerna spelar alla viktiga roller (med ett undantag, Cadys gaykompis) och de manliga karaktärerna enbart ses från håll, som vackra skapelser som vandrar genom korridorerna för att förvirra tjejernas hormoner, eller som ren bakgrund – d v s den roll som tjejer alltid haft i alla grabbiga high school filmer skrivna för och av män sedan dinosauriernas tid. Utan att egentligen ha ett uttalat feministiskt budskap blir filmen därför ändå intressant från en feministisk synvinkel.

3. Mean Girls är en komedi. De kvinnliga karaktärerna är roliga, och har roliga repliker. När man ser om filmen såhär nästan tio år senare slås man av hur många av dess repliker som blivit klassiker runt om på internet. Säg den 00-tals film som fokuserar på unga tjejers problem som lyckats med samma bedrift. De är tonårstjejer, och de är roliga.

4. Filmen fokuserar på ett problem som många unga tjejer berättar att de råkat ut för – det som i filmen kallas för ”girl on girl crime”. En hierarki där tjejer hamnar på toppen enbart genom att trycka ned varandra. Det finns som bekant inget som säger att tjejer inte kan utöva sexism, och filmen gör ett tappert försök att ta upp just denna aspekt av det. Även om den missar chansen att komma in djupare på varför det ser ut som det gör. Men ändå.

”You all have got to stop calling each other sluts and whores. It just makes it ok for guys to call you sluts and whores.” -Tina Fey, Mean Girls

Och med det lämnar jag min nostalgitripp till 00-talet, och återkommer tacksamt till nutid. Jag vill inte säga att dagens samhällsklimat är så överdrivet mycket bättre än förra årtiondets, det är inte min poäng med att prata om en feministisk renässans. Att den feministiska backlashen minskar betyder inte att samhällets könsstrukturer försvinner, utan att vi åter får en feministisk analys av dem. Vi lever fortfarande i en värld där våldtäktskultur är normaltillstånd, där tjejer väljer att sätta sig bredvid en kvinna eller stå upp på spårvagnen för att slippa sextrakasserier, och där hashtaggen #followed de senaste dagarna gett en skrämmande läsning av de vardagliga trakasserier kvinnor upplever. Och Netmums  deklarerar att FEMINISMEN ÄR ÖVER och försöker i klassisk 200-talsanda lansera ”en ny feminism” kallad FeMEnismen som är inriktad på – håll i er – kvinnors ”individuella (shopping)val”.

Men vi lever också i en värld där the transgendered community vinner rättigheter, FBI ändrar sin arkaiska definition av våldtäkt, där vi såg prataomdet gå från idé till rörelse, samt alla andra tecken på hur feminister börjar organisera sig och hur något, därute, långsamt, långsamt håller på att förändras.

 

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se