Stäng
blog-header
juli 1, 2013
Gustav Almestad, bloggare
Protest i Moskva, mars 2012. Foto: Sergey Kukota Foto: Docka med femen-text

Femenister och islamofober

Under helgen genomfördes en barbröstad aktion i Stockholms moské. Samma helg blev en muslimsk kvinna trakasserad på tunnelbanan av en man som försökte slita av hennes hijab från huvudet. Den senare händelsen är ett exempel på varför den första är problematisk och missriktad.

Tre kvinnor klev in i Stockholms moské i lördags, tog av sig på överkroppen och ropade slagord som ”Ingen sharia i Egypten eller världen” och ”Min kropp är min, inte någons heder”. De greps på platsen, misstänkta för förargelseväckande beteende och ofredande. Kvinnorna är en del av det feministiska nätverket Femen, grundat i Ukraina och känt för feministiska demonstrationer och protestaktioner i flera delar av världen, med bara bröst som signum. Moralism såväl som objektifiering och sexuella trakasserier har varit frågor som aktionerna ska belysa, och i det här fallet ska motivet alltså ha varit att protestera mot religiöst förtryck av kvinnor i Egypten.

En kvinna satt på tunnelbanan med sina barn. Vid Fridhemsplan började en man trakassera henne, kalla henne för ”blattejävel” och grep tag i hennes hijab för att försöka slita av den. Runt omkring dem fanns en full tågvagn, men bara en ensam man reagerade och ingrep. Väktare dök upp i samma stund och när polisen kom var det till den arge islamofoben de vände sig för att få situationen förklarad. Mannen som ingrep anmäldes själv för ofredande. Händelsen är knappast unik, snarare vardagsmat för muslimska kvinnor i Sverige.

Man behöver inte beskylla Femen-aktivisterna för att själva vara islamofober för att ifrågasätta deras protest, bara kräva lite mer insikt om förtrycksmekanismerna i dagens Europa. Främlingsfientliga rörelser framställer sig gärna som emot allt religiöst förtryck, men angriper alltid islam framför andra religioner. De håller sig med pseudofeministiska argument och poserar som hbtq-vänliga, samtidigt som muslimska kvinnor oftare framställs som hot än som offer, och allt hbtq-relaterat likaså. I reklamfilmen som Sverigedemokraterna använde inför valet 2010 var budskapet tydligt om det beslöjade hotet de ser i muslimska kvinnor, och ser man på andra europeiska länder har symboliken varit ännu värre.

Schweizisk affisch mot minareter.

Schweizisk affisch mot minareter. Varför finns kvinnan med på bilden tro?

Nabila Abdul Fattah berättar på twitter med anledningen av händelsen på tunnelbanan.

Detta är den klangbotten som aktionen mot moskén slår an mot, ett klart islamofobiskt ackord. Oavsett aktivisternas intentioner eller egen bakgrund blir den nämligen bara en del av hetsen mot muslimer i dagens Europa. Även om förtrycket de protesterar emot är verkligt, och även om det inte är fel på Femens metod i sig, som snarare är slagkraftig i rätt sammanhang. Riktat mot exempelvis Egyptens ambassad, som en tidigare aktion gjort, vore det annorlunda (åtminstone med egyptier som deltagare). Men moskén och besökarna i denna är inte statsrepresentanter utan en måltavla ger antydan om att alla muslimer överallt ska stå till svars för religiöst förtryck, trots att en del av dem lika gärna kunde befinna sig i Stockholm just för att de flytt från detsamma.

Det finns naturligtvis utrymme för ”femen-ism” även i en svensk kontext, det handlar bara om att välja rätt mål och att behålla maktperspektivet. Det gäller också kritiken, för när exempelvis DN:s huvudledare behandlar aktionen har fokus plötsligt hamnat på generella teser om respekt för tron. Ett vingligt bygge, vars konsekvens är att såväl Ecce Homo som Pussy Riot skulle fördömas på samma grunder, trots att dessa tydligt tagit spjärn mot starka institutioner. DN kan där bara ifrågasätta proportionerna i domen mot Pussy Riot, men borde alltså i princip vara emot protesten.

Vi kommer ingen vart i en debatt mellan förakt eller respekt för religionen. Vem som är kränkt är alltid underordnat frågan vem som har makt. Och just nu stärks mannen på tunnelbanan i sin övertygelse att både kränkning och makt är hans rätt.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson, Nikita Feiz, Tanvir Mansur och Julia Cagan för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Julia Cagan
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler