Stäng
blog-header
oktober 1, 2015
Hanna Gustafsson, bloggare
Peter Massas/Flickr

Får man skämta om våldtäkt?

Får man skämta om våldtäkt?

Detta tycks vara en av dessa ständigt aktuella frågor – av det enkla skälet att vissa fortsätter dra skämt om våldtäkt och andra fortsätter bli illa berörda av dem.

Under förra sommarens final i fotbolls-VM rapporterade Al Jazeera om hur en enda kväll genererade över 20 000 tweets där ordet ”våldtäkt” kopplades till matchen, i en ändlös rad olika versioner av samma uttjatade ”skämt.” Jag skrev om det på Genusfolket här.

Eller, mest frågade jag mig varför traditionellt manliga sammanhang alltid, alltid måste dra skämt om sexuellt våld och varför de aldrig, aldrig kunde komma på något nytt sätt att håna en motståndare på.

Våldtäktsskämt är flitigt använda i vår kultur, inte minst populärkulturen, ifall någon nu trodde något annat. Det letade sig till och med in ett våldtäktsskämt i Avengers: Age of Ultron, skriven och regisserad av feministen Joss Whedon. Filmer och TV-serier kryllar, år efter år, av skämt om våldtäkt – särskilt män som våldtas brukar ses som väldans kul av underhållningsbranschen, samt alla situationer där unga män försöker hitta på olika sätt att lura och manipulera till sig sex med kvinnor.

Även stand up-komiken har varit fokus för flera debatter om vad man ”får” och ”inte får” säga när det kommer till sexuellt våld. Ni kanske kom ihåg den stora debatten som rasade efter att komikern Daniel Tosh utropat om en kvinna i publiken (som protesterat mot hans våldtäktsskämt): ”Wouldn’t it be funny if she was raped by, like, five guys right now”.

Många komiker rusade till Daniel Tosh försvar när han kritiserades hårt för sitt skämt, och förklarade att en komikers jobb är att skämta, provocera och pusha gränser. Visserligen känns skämt om att någon blir gruppvåldtagen mer som en härskarteknik än som att pusha humorns gränser, men en het debatt blev det i alla fall.

Louis C.K. uttalade sig om debatten hos Jon Stewart och sa att den var ”a fight between comedians and feminists, which are natural enemies. Because stereotypically speaking, feminists can’t take a joke and comedians can’t take criticism.

Är det sant? Kan feminister inte ta ett skämt om det handlar om våldtäkt?

När man läser runt bland feminister som skrivit om frågan är svaret ganska tydligt: Jo, feminister kan ta skämt, även våldtäktsskämt. Debatten handlar om hur skämtet görs.

Ett tydligt exempel är Patricia Lockwoods dikt ”The Rape Joke” som publicerades i The Awl som ett svar på debatten runt Daniel Tosh. Dikten är ett helt fantastiskt verk (antagligen den dikt jag läst om flest gånger någonsin) som fick enorm viral spridning, beskrevs som ”en dikt som återuppväckt en hel generations intresse för poesi” av The Guardian och som dessutom var ett knivskarpt inlägg i debatten runt våldtäktsskämt.

The rape joke is that you were 19 years old.

The rape joke is that he was your boyfriend.

The rape joke it wore a goatee. A goatee.

Imagine the rape joke looking in the mirror, perfectly reflecting back itself, and grooming itself to look more like a rape joke. “Ahhhh,” it thinks. “Yes. A goatee.”

Så inleds dikten. Några stycken längre ned kommer följande rader.

The rape joke is that you were facedown. The rape joke is you were wearing a pretty green necklace that your sister had made for you. Later you cut that necklace up. The mattress felt a specific way, and your mouth felt a specific way open against it, as if you were speaking, but you know you were not. As if your mouth were open ten years into the future, reciting a poem called Rape Joke.

The rape joke is that time is different, becomes more horrible and more habitable, and accommodates your need to go deeper into it.

Just like the body, which more than a concrete form is a capacity.

You know the body of time is elastic, can take almost anything you give it, and heals quickly.

The rape joke is that of course there was blood, which in human beings is so close to the surface.

Flera stycken senare avslutades dikten med raderna:

The rape joke cries out for the right to be told.

The rape joke is that this is just how it happened.

The rape joke is that the next day he gave you Pet Sounds. No really. Pet Sounds. He said he was sorry and then he gave you Pet Sounds. Come on, that’s a little bit funny.

Admit it.

Jag rekommenderar verkligen att läsa hela dikten. Den är förkrossande bra. Hur många texter kan du säga det om?

Men man ser ju vad mer Lockwood gör i sin dikt. Eller hur? Dikten handlar om våldtäktsskämt men egentligen handlar den om en personlig erfarenhet av en våldtäkt men den är också skriven som ett skämt. Lockwood skämtar alltså om våldtäkt. I en dikt som är ett inlägg i debatten om våldtäktsskämt.

Så ja, det går att skämta om våldtäkt. Patricia Lockwood har själv utsatts för våldtäkt och hennes skämt om våldtäkt har hyllats världen över. Problemet är hur man skämtar.

Kanske är problemet att den som vill kunna göra faktiskt lyckade skämt om provocerande ämnen måste känna till det den skämtar om. Kanske man har svårare att göra faktiskt roliga skämt om, säg, hot om våldtäkt om man inte lever med detta hot varje dag? Många som är i humorbranschen är män. Kanske just våldtäktsskämt är en så het debatt och väcker så många ”man måååste faktiskt få skämta om allt”och ”ni vill ta ifrån komiker yttrandefrihet buhu” på grund av det.

Lugna ned er, jag menar inte att män är sämre på humor än kvinnor. Men det är trots allt en age-old sanning att för att skämta om något måste man faktiskt känna till det.

Och bevisligen får man skämta om allt. Men ska man absolut ge sig på provocerande ämnen man inte själv förstår kanske man får acceptera en viss upprördhet om det visar sig falla platt. Provokativa skämt som varken lyckas vara roliga eller pusha gränser är ju, trots allt, bara någon som skriker elaka saker i ansiktet på någon annan.

För att ge fler exempel på feminister som lyckas göra faktiskt roliga skämt om våldtäkt trots alla ”humorlösa feminister” epitet som kastas efter oss är nedanstående sketch som parodierar våldtäktskulturen så som den tydliggjorts i bland annat Steubenville.

Så för att svara på den ständigt aktuella frågan jag inledde med: Ja, man ”får” skämta om våldtäkt. Uppenbarligen, då det görs hela tiden.

Och ja, man kan skämta om våldtäkt. Om man vet vad man gör.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se