Stäng
blog-header
juni 20, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Polisen i Melbourne har fått kritik efter sina uttalanden. Foto: Andrew Brownbill/AP/TT

Eurydice Dixon blev 22 år – vad kunde vi ha gjort?

Den australiensiska stå-upp komikern Eurydice Dixon hittades mördad och våldtagen i en park i Melbourne förra veckan. Den fruktansvärda händelsen har väckt en debatt om våld mot kvinnor i Australien.

Som en respons på mordet gick polisen ut och uppmanade folk att alltid vara ”uppmärksamma på sin omgivning” och att man alltid bör ”tänka på säkerhet” när man rör sig ute. Dessa uttalanden möttes med frustration och ilska hos australiensiska kvinnor.

Eftersom kvinnor redan är uppmärksamma på sin omgivning. Eftersom de redan tänker på säkerhet. Hela tiden. Varje dag.

Det är inpräntat i oss från barnsben, och efter varje ny händelse där en kvinna drabbats av våld från en man kommer samma förmaningar på nytt. Var uppmärksamma. Tänk på säkerheten. Gå inte hem ensamma. Åk inte taxi ensamma. Åk inte kollektivtrafik ensamma. Var inte berusade. Tänk på hur ni klär er. Jogga inte med musik i hörlurarna. Slappna aldrig av.

Eurydice Dixon var på väg hem från ett uppträdande på en klubb. Hon gick i en offentlig park som hon kände väl till. Hon hade sin mobil och hon sms:ade en vän att hon snart var hemma strax före mordet. Med stor sannolikhet var hon – precis som alla kvinnor – uppmärksam på sin omgivning och säkerhetsmedveten under promenaden hem.

Det är vi kvinnor nämligen alltid.

Det är svårt att förklara för folk män, som inte förstår varför vi kvinnor blir frustrerade när polis eller andra efter varje nytt våldsdåd mot kvinnor reagerar med att ge kvinnor råd om hur vi ska bete oss för att minska risken att bli mördade och våldtagna när vi rör oss ute. Det är inte råden i sig som är problemet. Det är bra råd. Det är alltid viktigt att vara uppmärksam och riskmedveten. Problemet är att kvinnor redan följer alla dessa råd. Vi anpassar redan vårt beteende efter risken att bli våldtagna och mördade av män.

Därför är det frustrerande att alltid hänvisas tillbaka till den diskussionen varje gång ett nytt våldsdåd händer. Det är frustrerande att det alltid är vårt beteende som ska diskuteras som om det är där lösningen finns. Särskilt som även kvinnor som följer dessa råd våldtas och mördas.

Det är också frustrerande för att det är ovanligt att män får samma typ av råd. Män är i högre grad utsatta för våld i offentliga miljöer än kvinnor, ändå följs inte varje händelse av våld mot en man av att alla män uppmanas att begränsa sina liv. Vad är skillnaden? Är det så att vi som samhälle ser så olika på könens rätt att röra sig fritt i offentliga miljöer att samma råd om begränsningar upplevs som orimliga när de ges till den manliga delen av befolkningen?

Det är också märkligt att de råd kvinnor får och har fått i alla tider för att ”skydda sig” alltid handlar om att begränsa sitt eget handlingsutrymme. De handlar påfallande sällan om att uppmana kvinnor att göra andra saker för att ”undvika våldtäkt,” som att införa utegångsförbud för män eller mansfria zoner i offentligheten. Nej, jag är inte för utegångsförbud för män eller mansfria zoner, men jag är inte heller för att kvinnor inte ska kunna gå ut ensamma – och om ”lösningen” är att förhindra människors rörelsefrihet i offentliga miljöer spelar det ju ingen roll om det drabbar kvinnor eller män. Ändå sker aldrig det senare. Bara det första.

Det finns också något paradoxalt i de uppmaningar som ges till kvinnor. Vi ska markera, helst med en örfil, varje gång någon gör minsta överträdelse för att män ska ”förstå” att deras beteende är ovälkommet (källa: hela debatten runt #metoo) men om vi reagerar på sexistiska skämt eller kommentarer anses vi överreagera (källa: hela debatten runt #metoo).

Vi uppmanas att anpassa våra liv efter utgångspunkten att alla män är våldtäktsmän, men när vi gör det skriker män på oss om manshat och ”inte alla män!”.

Slutsatsen blir att samhället tycks anse att kvinnor gärna får känna kollektiv skuld för att våldtäkter sker, så länge de aldrig någonsin får män att känna kollektivt ansvar.

Finns det då något annat sätt att reagera på våld mot kvinnor än råd om hur kvinnor ska bete sig? Ett annat sätt skulle kunna vara att börja tala mer om varför (vissa) män våldtar och mördar kvinnor. Om man inte tror att alla dessa brott utförs slumpmässigt och utan någon bakomliggande orsak, så måste det gå att tala om vilka mönster som finns. Om vilka beteenden och vilken kultur det finns i vårt samhälle som befrämjar dessa mönster, och vilka som skulle kunna förhindra dem. Ligger lösningen verkligen bara på kvinnors beteende, eller finns det något även i mäns beteende som skulle kunna förändras?

Eurydice Dixon blev 22 år gammal.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

Sök på Politism.se