Stäng
blog-header
januari 22, 2018
Hanna Gustafsson, bloggare
Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT / kod 20520

Ett plågsamt 20-årsjubileum påminner oss om vikten av revolution

Januari 2018 var det 20-årsdagen för en händelse som både var med och skapade samt symboliserar ett problem vi i dag dras med dagligen på internet och fortfarande försöker hitta en lösning på.

Kommer ni ihåg 1998? Man lyssnade på Alanis Morrissette, Green Day och Goo Goo Dolls och tittade på X-files och The Simpsons på TV. Nej, vänta, det var i går.

1998 var jag i London, precis som alla andra. Bokstavligen alla andra. Om du kastade en sten i Soho var det troligare att du träffade på en gammal gymnasiekompis från Göteborg än en engelsman.

1998 gällde fortfarande Britpop och Blur (även om Blur vid det laget hade gått över till amerikansk indierock). Fight Club hade inte blivit film än men hade getts ut som novell av Chuck Palahniuk två år tidigare. Ett företag kallat Seattle Coffee Company köptes upp och öppnade sin första kaffebar i London under sitt nya företagsnamn – Starbucks. Men vi drack mest vårt kaffe från Coffee Republic som tio år senare skulle drabbas hårt av finanskraschen men levde glada dagar 1998. Som de flesta av oss.

Allt var förstås inte bra 1998. Seinfeld lades ned. Pedro Lopez som våldtagit och mördat över 100 kvinnor släpptes från fängelse för ”bra uppförande”. Fortfarande i dag vet man inte var han är, även om polisen sedan dess efterlyst honom för misstänkt mord. Om du tappat bort din korkskruv 1998 var det bara att ringa på hos grannen för även om vi handlade vårt vin billigt och från från närbutiken under oss var det alltid någon som satt en kork i den. Det var också vanligare att du fick slänga vinet för att någon tyckte det luktade ”corked” vilket för er som inte vet luktar lite som en fuktig källare men går fortfarande att dricka om man verkligen, verkligen vill.

Och så hände det här: The Drudge Report släppte nyheten att den sittande amerikanska presidenten Bill Clinton haft en affär med Vita Huset-praktikanten Monica Lewinsky. Det var en av de första skandalerna som spridits via Internet.

Monica Lewinsky twittrade så här om 20-årsdagen:

ml

Samtidigt som jag var en naiv 21-åring som drack dyr cappuccino och billigt vin med smak av kork i London, var Monica Lewinsky 24 år och genomgick en offentlig förnedring och extrem slut-shaming av en magnitud som är svår att förstå. Och det var inte bara näthatare i sina mammors källare som stod för den, även etablerade medier, journalister och feminister.

Wall Street Journal beskrev henne som ”en liten slampa”. Maureen Dowd vann en Pulitzer för sin rapportering där hon beskrev Lewinsky som en överviktig mansslukerska.

Även i Sverige kom åtskilliga exempel på nedlåtande beskrivningar. I en text i Expressen konstaterades bland annat att Lewinsky uttrycker sig som ”en omogen person med känslomässiga störningar”. I en annan text, också i Expressen, beskrivs hon som ”lilla Monica Lewinsky (stort hår, stora tuttar, typisk Clintonmodell!)”.

Lewinskyskandalen, som först nu börjat kallas för sitt rätta namn nämligen Bill Clinton-skandalen, målade upp en relation mellan en 50-årig sittande amerikansk president och en 22-årig obetald praktikant som om det handlade om en maktlös man som mot sin vilja förförts av en manipulativ slampa.

Efter år av hat och försök att försvara sig slutade Monica Lewinsky uttala sig offentligt i ungefär ett decennium. Men 2015 publicerade hon en text i Vanity Fair där hon, nu 40 år, med egna ord beskrev vad hon gått igenom när hon var 24. Hon beskrev hur framträdande kvinnor som kallade sig feminister deltog i slutshamingen mot henne. Hon beskrev hur svårt det varit för henne att få jobb. Hon beskrev hur det kändes att inför hundratals människor få frågan ”Hur känns det att vara USA:s blowjob queen?”.

Jag svarade ”Jag vet inte hur den här historien kom att handla om oralsex. Att det gjorde det är resultatet av ett mansdominerat samhälle.” Publiken skrattade. Kanske de var överraskade av att höra dessa ord komma från mig. Jag tittade rakt på den flinande mannen som ställt frågan. ”Du kan nog svara på frågan bättre än jag kan.”
— Monica Lewinsky i Vanity Fair om hur hon svarade på frågan om hur det känns att vara “USA:s blow job queen”.

Efter Vanity Fair-artikeln höll Lewinsky sitt numera välkända TED talk om nätmobbning. Men som för att påminna oss alla om hur lite vår sexistiska kultur förändrats på två decennier blev kommentarsfältet under hennes tal så snabbt så hatiskt att chefen för sociala medier och publikutveckling på TED, Nadia Petschek Rawls, bröt ihop i tårar. I ett starkt blogginlägg skrev Rawls:

”I usually have a pretty thick skin for nasty comments. In this profession I’ve had to develop one, though of course I hardly relish having commenters tell me to shove a gun in my mouth and blow my head off, as has happened in the past. But nothing prepared me for this. Such an outpouring of negativity wore down my defenses, exposing a side of humanity that felt so vicious, unfeeling and unrelenting that my sense of existential aloneness was brought into high definition.

As I read hundreds of hideous comments, I suddenly realized I was being subjected to a tiny fraction of what Monica has experienced every day since she was 24 years old, essentially every day of her adult life.”

– Nadia Petschek Rawls, chef för sociala medier på TED, i sitt blogginlägg.

Men Rawls beskrev dock också hur de positiva krafterna började ta över kommentarsfältet efter ihärdigt rensande av alla sexistiska och misogyna kommentarer. Det är för övrigt exakt vad Monica Lewinsky, någon som mer än någon annan vet vad näthat och nätmobbning innebär, uppmanar oss att göra i sitt TED Talk. Hon ber oss alla vara med i att skapa en mer empatisk kultur. Vi kan, om vi bestämmer sig för att vara ihärdiga, skapa förändring.

Monica Lewinsky förklarar i sitt tal att den offentliga förnedringen som finns på internet bara är ett symptom på en kultur. Och hon påpekar att beteenden kan förändras. Kulturer kan förändras. Vad som behövs är en kulturell revolution.

Det är med tanke på det inte förvånande att Monica Lewinsky 20 år efter hon gick igenom vad många av oss aldrig skulle kunna föreställa oss, är en förespråkare av Metoo-rörelsen. Metoo gör det som hade behövts göras för Monica Lewinsky 20 år sedan – skuldbelägger de som utnyttjar, förnedrar och begår övergrepp, inte de som är offer för dessa.

Lewinsky har alltid hållit fast vid att hennes förhållande med Clinton var ömsesidigt, men det går inte att kalla den offentliga behandling hon fick efter skandalen blev känd för något annat än ett övergrepp. Hon är ett i raden av offer för den kvinnosyn som fanns för 20 år sedan och som fortfarande finns idag.

Själv får jag alltid ont i hjärtat när jag skriver om Monica Lewinsky. Jag tror det är skuldkänslor.

Även om jag var en naiv 21-åring så tänker jag att jag borde ha gjort något. Jag borde ha varit en av de som stod upp mot hatet och sexismen och mobbningen av ännu en kvinna i en lång rad av kvinnor som hånades och skuldbelades utan att ha gjort något att skämmas för, medan de som borde ha skuldbelagts gick fria. Ännu ett offer för det offentliga hatet mot kvinnor i vår kultur.

Så jag tänker att jag får ta igen det nu. Vi får vara de som förändrar detta. Den kulturella revolution Monica Lewinsky uppmanar till i sitt TED talk kanske är ytterligare 20 år bort, eller så är den närmare än vi anar. Allt vi kan göra är att inte sluta kämpa.

Om bloggen

Det är vi som är Genusfolket. Sidan lanserades hösten 2012 med Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Kawa Zolfagary. Efter någon månad lyckades vi rekrytera My Vingren till redaktionen. Sakta men säkert växte läsarskaran. En större sida kräver också fler som kan bidra, så vi rekryterade Nikita Feiz och Judith Kiros. I augusti 2013 blev Genusfolket en del av Politism. Hösten 2014 tillkom skribenterna Tanvir Mansur och Julia Cagan. I dag skriver Gustav Almestad, Hanna Gustafsson och Tanvir Mansur för Genusfolket.

  • Gustav Almestad
  • Hanna Gustafsson
  • Nikita Feiz
  • Tanvir Mansur

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se